På ”Munkedalska”
Ordspråk i Foss
Upptecknat av Yngve Grundberg, 1/3 1963.
Uppsamlat av Yngve Grundberg (under tiden omkring 1915-1963)
1. Allteng har en äne, kórven dän har två, kága har engen, ho går åd ändå.
2. Han rosar’nte mártnan.
3. D’ä sä sant sóm d’ä langt.
4. D’ä sá sant sóm amen i körka.
5. Dä faller å sä schól sóm gamle hus
6. Dä hus bler allri falit sóm bögges etter alles rå.
7. D’ä allt trávvelt far’en.
8. D’ä lätt å schäre remmar ur en a’ns hu.
9. Ho går ópp sóm e sol å ner sóm e pannekaga.
10. Lagom pálsa ä bäst.
11. Far möet å far lide schämmer allt.
12. D’ä vell en goe rygg te å bäre goe dar.
13. Dän hunn sóm ä drewen te skows bider ente mange.
14. Akta owene far knappane, sa gubben, dängde te käringa mä boxene.
15. Dä jeck sóm dä va smort, sa gubben, när märre schente.
16. Dä ska böjjas i ti, dä krogete ska bli.
17. Dä blir langt te han får harva, dä jä har plöjt.
18. Sån’t ä livet, sa Millingen.
Texten kommer från Håkan Grundberg, Yngves son
Så här kunde det gå te när man friade i
Munkedal förr i tia…
Dä va e tös, söm hade lôva, att håcken som kunne få a te skratta, dän skulle få a. Så va de på ett ställe dä va tre brörar, å dän trejje dän töckte allti de tvo andre va sä dåli, å de velle allti húsbennere hanóm. När de no feck höre de töse hade lóva ud, så tog de tvo brörane å klätte sä sá granne de kunne å jeck te a – de fúltes åd, å sá när då dän elste kom in, sá sa´n dä: dä va mäkta vart, jungfrua har inne i da. Dä ä möö varmare i min barm, svara ho. Å då vesste´n ente mer å sia; å därme sá feck’en gå. Å sölles jeck dä me dän andre mä.
Sá når de kom hem, sá feck dän öngste höra, hó de hade sagt å há ho hade svara; å så tog’en å klätte sá sá dåli han vesste sä rå te, å sá tog’en en gammel säck unner armen å sá jeck’en . Når han då kom på väjen, så fan’en e dö skada, så stack’en dän i pósen.
Sá når han hade gått ett stöcke te, sá fan’n ett panneskrällre, å dän stack’en i pósen. Ett gra’n längre fram fan’n en klave, å dän stack’en i pósen. E stúnn etter fan’n ett värehorn å då stack’en i pósen. Å sinna fan’n ett aant värehorn ett stöcke därifrå, å dä stack’en mä i pósen. Sá geck’en in te a, å sá sa’n: dä va mäkta vart jungfrua har inne i da. Dä ä möö varmare i min barm, sá ho te hanóm söm te brörane hanses. Dä vá bra sa’n, då kunne jä kanske få stegt mi skada. Å sá tog’en opp å visa skada. Då ränner feden bórt, sá ho. Här har jä ett panneskrällre, jä ska ta’n i , sa’n. Dä spräcker, sá ho. Nä, här har jä en vijereng, jä ska binne’t mä, sa’n. Du ä krogete, du sá ho. Här ä en klave, dän ä möö krogetere, sa’n. Du ä vreen, du sá ho. Nä, här har jä ett värehorn, dä ä möö vreenare. Sá skratta ho: no har jä allri sett på magen, sá ho. Jo, se här ska jungfrua få se på magen, sa’n, å sá tog’en ópp dä andre värehornet. Å sá feck’en a.