Pontus Wikner och hans närmaste 92-1

Det hår  skrivits många gånger, att Pontus Wikner trivdes utomordentligt bra på Kaserna, den plats där han växte upp, tillsammans med sina syskon. Ifråga om sitt giftermål med Ida Weinberg, dröjde det åtskillig tid, innan Wikner kunde bestämma sig for att ingå denna förening: Efter giftermålet flyttade makarna  till Värmland, till ett ställe som kallades for Slättne. Makarna Wikner fick tvenne söner: Hugo och Ernst. Hugo Oskar  Herman  var född 1872 och valde det militäriska yrket och avancerade så _småningom till överste. Hugo Wikner  dog av hjärtförlamning då han red framför en trupp på Ladugårdsgärde år 1928. Han var gift med Ellen Huitfeldt, som levde till slutet av 1960-talet.

Pontus och hans  maka Ida hade en andra son, Ernst Wikner, som var född 1873 och dog åren efter andra  världskriget. Han var ogift. Han blev av en anhörig tillfrågad varför han inte blev gift! Svaret blev: "Min mamma, som ju bodde hos mig sina sista år, led så svårt av att Hugo hade gift sig, så jag beslöt att aldrig gifta mig".

Mamman  stod varje dag utanför generalstabens hus i Stockholm och väntade på sin son Hugo  och sade: "Nu ska lilla Hugo gå med mamma hem"!  Och Hugo  svarade : "Jag är ju gift och min fru väntar med maten". "Men", svarade mamma Ida, "jag har större rätt till min lille son", så Ida Wikner var nog en bestämd  och karsk dam! Det har sagts, att sönerna Wikner voro stillsamma och fina, allmänt beundrade. Ernst Wikner var läkare.

                                                                      13

I  sin ungdom gjorde  Pontus Wikner ett flertal bekantskaper med flickor i

olika samhällsklasser, som det anstod en man av börd. Visserligen hade Ida

Weinberg ett stort inflytande över Pontus, men han hade svårt att bestämma

sig och sköt giftermålstankarna på framtiden. Under sin vistelse i Göteborg

kom   Wikner i kontakt med  unga   damer och det blev små umgängen    med

dessa men  av kort varaktighet. Wikner skildrar själv, en utflykt i stockholms-

trakten, där åtskilliga ungdomar företog en färd i skärgården med båt. Det

gick inte bra. Det verkade som alla vistades på ena sidan av farkosten vilket

föranledde att båten fick stark slagsida och alla kom i vattnet. Då olyckan

inträffade nära land, kunde samtliga räddas, våta men  med  livet i behåll.

Denna   tilldragelse har Wikner skildrat i en novell han själv har skrivit, kallad

"Min  moders testamente" och där personerna  har fått grekiska namn. Delar

av  berättelsens innehåll, har uppförts som teater vid Kaserna hembygdsgård

början av 1970-talet.

   Även vid en vistelse i Uppsala, en stad som• Wikner trivdes i, blev han

bekant   med en  förvaltare vid Ultuna lantbruksinstitut vid namn Arrehnius

och blev inbjuden  till förvaltarens hem, och där Wikner träffade förvaltarens

dotter vid namn  Anna. Anna blev  genast betagen i den unge mannen,   och

ville att han måtte stanna någon dag, men Wikner  avböjde inviten. I Värm-

land, där Wikner vistades allt som oftast hade han Många  anbud från kvin-

nor som  fann behag i den unge   mannen. Om  Wikner  hade tillfälle någon

gång, att offra en stund på värmlandsflickor, sade filosofen Wikner, "att skul-

le jag samtala med dem  i fem minuter, var detta en omöjlighet, ty så länge

kan inte flickor från Värmland sitta stilla".