Sägner från bygden 88-1

Från MHF-Wiki
Version från den 1 december 2023 kl. 16.07 av Lennart (diskussion | bidrag) (Skapade sidan med 'Det var en gång en från Håby, som hade köpt en gammal  släktgård i närheten av Trollhättan. Några bekanta följde med honom   upp, och en av dessa  hade pd kvällen varit ute och festat en smula, thott han var en del livad, når han gick hem. När han kom  in i trädgården, som omgav huset, så mötte han en dam. "Är frö- ken ute och går så sent?" sade hart. Hon talade da om, att hon gått så i fyra hund- raår och att hon inte fick ro, emed...')
(skillnad) ← Äldre version | Nuvarande version (skillnad) | Nyare version → (skillnad)
Hoppa till navigering Hoppa till sök

Det var en gång en från Håby, som hade köpt en gammal  släktgård i närheten av

Trollhättan. Några bekanta följde med honom   upp, och en av dessa  hade pd

kvällen varit ute och festat en smula, thott han var en del livad, når han gick hem.

När han kom  in i trädgården, som omgav huset, så mötte han en dam. "Är frö-

ken ute och går så sent?" sade hart. Hon talade da om, att hon gått så i fyra hund-

raår och att hon inte fick ro, emedan det inte blivit leant, vem som mördat henne.

Hon rev upp klänningen  för bröstet och visade honom ett blodrött, gapande sår,

och så försvann hon. Men  mannen  blev 54 sjuk efter mötet att han måste ligga till

sängs i ett par dagar.

Sedan lick de reda på, att den kvinnan brukade visa sig varje gång som gården

bytte ägare, men aldrig oftare.

                                                                  Håby. A.O.

                                                                          19

Vid nordvästra stranden av Klevvattnet liner ett högt berg med namnet Uroskul-

len. Vid dess fot som vetter di sjön till finnes en kammare, av allmogen benämnd

Tjuvommen    (Tjuvugnen). Där skall enligt sägnen en tjuv uppehållit sig en längre

tid. Han hade troligen rymt från något krig, ty han var väl försedd med vapen och

ammunition.  Tjuven var illa sedd av allmogen, enär han stal från dem allt vad

han  behövde och ingen vågade förhindra  honom. Femtio  riksdaler blev utfäst till

belöning för den som  kunde döda  honom. En  julkväll i slutet av 1700-talet lade

sig en bonde från Roane på lur i närheten av ugnen. Tjuven kom  för att hamta

vatten i sjön. Pang! Tjuven föll, därvid yttrande orden: "Hade jag trott dig om

detta at —". Ehuru  han ej var värre träffad än han kunde draga sig in i ugnen på

alto fyra, ljöt han inom en kort stund döden. Tjuven hade släktingar i Rimseröd i

Navetstad. De  föranstaltade om att en kista blev gjord, som dock utan ceremoni-

er blev stående i ugnen. Än idag finnas rester i ugnen efter tjuven och hans kiwi.

                                                                     Krokstad

En  gammal gumma   här  i Etärfendal berättade om enflicka som drank: sig i bock-

en här. Hon fick ej begravas på kyrkogården utan begrovs på ett ställe i närheten

av  backen, men sedan ropade  hon alltid mot väderombyte, och  en del kunde se

henne  vid bäcken, hon satt där och kammade  håret.

                                                              Bärfendal. M.E.

Det var en gång på ett ställe som det hende sig att en silversked kom bort. Då

de ej  kunde hitta igen den, så började de tro, att den var stulen och beskyllde

pigan på garden för att ha gjort detta. Och den, som var svårast till att göra

detta, var dottern i huset. Men så dog  denna dottern  och en tid därefter, så

flyttade den drtingen, som hade vart där och de fick en ny dräng på   gården.

Första  kvällen som denne var clan så var han nere i ladugården och fick då se

en  vit skepnad, som gick omkring  därnere. Delta fortsatte varenda kväll, så

till slut vågade drängen knappast gå ner i ladugården. Han rådfrågade  några,

som sade till honom, att nästa gång sorn han fiat se spöket, skulle han säga till

det: "Alla  goda andar  prisa Herren, och   vad vill du mig?"   Det sade  han

också, och då talade  anden om,  att hon var den döda dottern,  och att pigan

var oskyldig till stölden, ty skeden hade fallit ner i en springa vid köksspisen,

och nu ville hon att drängen  skulle omtala detta, och få ställt till rätta dessa

sakerna. Detta gjorde också  drängen och sedan  såg han aldrig till några spö-

ken nere i ladugården. A tt den förste drängen ej såg henne, berodde på att det

ej är alla personer, som kan se spöken.

                                                                 Hede.   A.O.