Sång till Gullmarn 89-1
Sång till Gullmaren
0 haf, med brottsjöns höga gång,
med dyningarnas stilla sång
I sommarnätter tjusa.
I stormens brus — i stilla blek,
da gör mig djärf, du gör mig vek,
du kan som kvinnan tjusa.
Din bränning slår med åsklikt dån,
du vräker skeppen liksom spån
på himmelshöga sjöar.
Du ligger lugnt i höstlig natt
med mareldsblänk i mörka gatt
emellan skär och öar.
Var hälsad, hafvets starke kung,
gudomlige, med längtan ung
och stormande passioner.
Jag älskar se ditt yra smek,
din glada, vilda älskogslek
med nymfer och tritioner.
Som hafvet hafs ditt breda bröst.
Än ryter du med tordöns röst
och gifver stormen vingar.
Än ligger du i stilla dröm —
med kärlek smäktande och öm
skön hafsfrun du betvingar.