Saltkällan från mitt perspektiv
Munkedal och Saltkällan från mitt – Lottie Adrianssons - perspektiv
Min mamma kom från Roslagen och bodde och arbetade som ung i Stockholm.
I slutet på 1930-talet var mamma och hennes syster på cykelsemester och stannade till på Saltkällans badplats. Där träffade mamma och pappa varandra och tycke uppstod.
Efter en tid gifte de sig och bodde under några år i Munkedal. Mamma ville dock gärna tillbaka till Stockholm och pappa var inte svår att övertala. Flytten gick till Solna där jag själv haft en fantastiskt fin barn- och ungdomstid vid Ulriksdals Slott.
Alla somrar tillbringades dock i Munkedal och Saltkällan. Pappa föddes 1915 i huset på Önnebacka som nr fyra av åtta syskon till Napoleon (Nappe) och Anna Adriansson. Själv är jag född 1947 och mina första somrar tillbringade jag, tillsammans med mina systrar, i ett stort militärtält som var uppställt där Saltkällans byalag nu har sin festplats. Det har berättats för mig att när det regnade spändes det upp paraplyer i tältet för att vi skulle sova torrskodda eftersom tältet inte var helt vattentätt. Pappa hade två veckors semester vilket innebar att mamma och vi barn tillbringade somrarna i tältet på egen hand men med mycket sällskap och hjälp från pappas släkt och vänner i Munkedal. Vi levde på fisk från Saltkällefjorden! En natt pratade min syster i sömnen och sa: ”Ge mig en fisk till!” När Johan Johansson (”Johan på Kvarna”) fick höra det tog han sin moped och körde upp till Munkedal och köpte 1 kg köttfärs. Johan lärde oss allt om fiske. Det var spännande att se militärbåtarna som ”försvann” i berget vid Smörkullen, fartygen som gick in i Munkedals hamn och tumlarna som simmade i flock i fjorden.
Från år 1951 arrenderade vi en tomt av Wetterström som ägde marken och även drev Saltkällans tångindustri. Från och med nu flyttade vi upp på berget där vi fick en fin överblick över Saltkällans badplats, gamla Saltkällan och lilla och stora Rödberget.
Här byggde pappa vår stuga och på det sättet blev det lite mer ”ordnat”. Vi tillbringade fortfarande det mesta av vår tid i och på vattnet – oavsett väder. Arvid Olsson (”Arvid på Sand”) fiskade lax och hade båtuthyrning. Då det var riktigt dåligt väder med stark vind och ingen ville hyra båt fick vi låna båt gratis vilket gjorde att vi lärde oss hantera roddbåt i hård blåst och regn – utom den gången då vi själva hamnade i Arvids laxnät! Det var också spännande att vara med Arvid när han kom med sin laxfångst och la den bland is och sågspån. Det hände att vi rodde till Lenas holme där det fanns ett träd med goda körsbär. Fåren som betade där motade dock ofta bort oss så vi blev utan bär och fick ro hem igen.
Mera högtidligt än spännande var det att följa med till Wetterström och betala arrendet när det var dags.
Vi tillbringade mycket tid på badplatsen i Saltkällan och när det var dags för oss att komma hem till stugan hängde mamma upp ett lakan på berget. Vi gick naturligtvis i simskolan. När vi kom upp i de högre klasserna av simmärken räckte inte badplatsen i Saltkällan till. Då fanns emellertid båtbryggan vid gamla Saltkällan kvar och när man, med hjälp, kunde ta sig upp på den högsta pålen och hoppa i vattnet räckte den höjden för att bli godkänd. Så småningom blev det dock lite för riskabelt och när det var min tur fick vi åka med Lunds taxi till Gårvik för att få tillräcklig höjd att hoppa ifrån. Det ösregnade och jag var rädd att hoppa. Inte förrän taxichaufför Lund utlovade en glass vågade jag ta steget ut och få det gjort.
Ibland tyckte pappa och mamma att vi borde tvätta av oss ordentligt i sötvatten – då åkte vi upp till en insjö där badet var av en helt annan karaktär.
Somrarna kändes mycket långa förr och det fanns alltid något att hitta på. Om vi någon gång tröttnat på att bada kunde vi gå till Småröds affär och handla eller gå upp till farmor och farfar i Munkedal. Jag började så småningom att fotografera och lämnade då in mina bilder till fotograf Färdig i Munkedal för framkallning. Ibland hade dom dock inte hunnit bli klara. Då var det bara att gå tillbaka till Saltkällan och komma igen dagen därpå. Det kunde faktiskt även hända att bilderna blev spegelvända och fick göras om av den anledningen.
När vi blev lite äldre blev kaféet vid badplatsen en naturlig träffpunkt. På andra sidan Taske å satt den snälla farbrorn i sin kur vid golfbanorna. I en liten glasmonter, uppsatt på ett träd, fanns det pris som lockade den som gjorde bäst resultat under sommaren. Det var även lite uppträdanden och jag minns fortfarande den sommar när Rock-Ragge kom till Saltkällan! Påskarna, när det fortfarande var för kallt i stugan i Saltkällan, tillbringades på Önnebacka.
När jag nu åker genom Munkedal och Stale minns jag farbrorn som lagade cyklar, fiskaffären, färgaffären, Schewenius klädaffär, Konsum, Föreningen m.m. Min farfar arbetade på pappersbruket hela sitt yrkesliv.
Jag har sparat brev som är skrivna i början på 1940-talet, en tid som präglades av andra världskriget och knappa resurser för många familjer.
I brev från en av pappas bröder, som var inkallad under kriget, skriver han och tackar för dom smörgåsar som hans mor (min farmor) skickat till honom med posten. Likaså finns en korrespondens mellan min mor och hennes svärmor där de kommer överens om att svärmor i Munkedal skickar två höns med posten till Solna. Mamma svarar att dom kommit fram och uppskattades mycket. Återfinns också brev som handlar om ransoneringskort och vad dom skall räcka till. Livet präglades även av sjukdom och TBC var en fruktad sjukdom som ett par av pappas syskon drabbades av. Det innebar vistelse på sanatorium och att lungorna bitvis ”gasades”.
Nappe och Annas åtta barn fick naturligtvis hjälpa till mycket hemma. Alla barnen gick i Önnebacka skola som nu är hembygdsmuseum. Det badades mycket i kanalen när man tyckte det var för långt att ta sig till Saltkällan. Den äldsta dottern flyttade tidigt till Göteborg eftersom hon förstod att hon annars skulle vara den som fick fortsätta ta ansvar för småsyskon och kanske bli kvar hemma.
Min farmors bror Oskar utvandrade från Munkedal till Amerika ca 1910 och slog sig ner i Duluth. Så småningom skickade han en biljett till en av sina systrar, Alida, som också hon lämnade Munkedal för ett liv i Amerika.
1979 gjorde jag en längre resa, tillsammans med en god vän från Östergötland, där vi sökte upp respektive trakter där våra släktingar funnit nya hemtrakter. Vi kunde konstatera att det inte kan ha varit en slump att dom slog sig ner där dom gjorde. Duluth med omnejd påminner mycket om Munkedal med vatten, skog och berg medan min goda vän fann sina släktingar i slättlandskap som påminner om Östergötlands landskap.
I ett brev från 1950-talet, från min farmors bror Oscar till en av min fars bröder, skriver Oscar: ”Jag har hört at Du skulle lika at komma till America men det är hårt att få arbete här. Jag har hört at i Sverige gamla folk får päntion men inte här. Om du kunde få ett godt arbete hemma i Sverige så är det mycket bättre for Dig.”
Min pappa deltog i finska vinterkriget 1939-1940 men pratade inte om sina upplevelser där. Jag tror att han upplevde många hemskheter som han valde att behålla för sig själv.
Jag kan minnas hur pappa, så fort han kom till Munkedal, föll in i sin bohuslänska munkedalsdialekt och hur mycket denna trakt betydde för honom. Jag är idag glad att jag tog möjligheten att, som ung vuxen, följa med pappa på hans bilturer till släkt, vänner och bekanta uppåt skogarna vid vägs ände.
Jag avslutar med en dikt till Munkedal som är nedskriven någon gång på 1940-talet av min farbror Einar Adriansson.
Till Munkedal
Ack, Munkedal Du sköna, Du härliga trakt.
Den fagraste nejd bland berg och dalar.
Om sommaren när Du står uti grönskande prakt,
Din fägring till alla hjärtan talar.
Hör älven hur den brusar,
hur den mot Gullmarn far.
Hör skogen hur den susar och vittnar för envar,
att Munkedals namn gått runt kring jorden.
Ty skogen är din moder, hon givit Dig gestalt
Din gärning får liv, av vad hon skänker.
Ock skådar jag Dig Munkedal, förstår jag utav allt,
att Lyckans Gudinna på dig tänker.
När skeppen fara vida med vad Du bringat fram,
av timmer som ha gungat vid Björid damm,
går Munkedals namn kring hela Jorden.