Kung Östens väg

Från MHF-Wiki
Version från den 13 juli 2022 kl. 09.54 av Lennart (diskussion | bidrag) (Ny sida)
(skillnad) ← Äldre version | Nuvarande version (skillnad) | Nyare version → (skillnad)
Hoppa till navigering Hoppa till sök

När Munkedals kommun i slutet av 50-talet planlade och öppnade ett nytt villaområde, Kung Östens Väg, i anslutning till mitt föräldrahem innebar det att vi fick många nya grannar och tillgången på jämnåriga kamrater av båda könen mångdubblades. Flertalet hus, av det tjugotal villor som uppfördes, byggdes av barnfamiljer.

Som mest bodde där mellan 35 och 40 barn i varierande ålder. Redan under uppbyggnadsfasen knöts kontakter med barn som sedermera kom att bli lekkamrater och vänner under många år.

Under 1960-talet låg kostnaden för en ordinär 1- eller 1,5 plansvilla på ca 80 – 100 000 kr inkl tomt. I våra ögon då en ofantlig summa. Oljan kostade ca 60 kr/kbm! Idag när en ordinär villa kostar mellan 3 och 4 milj kr ter sig kostnaden löjligt lågt men med dåtidens lönenivåer var det en lika tuff investering för många som miljonbyggena är idag. 100 000 kr motsvarar i dagens penningvärde drygt 1 miljon kr.

Kung Östens Väg, som vi i dagligt tal benämnde ”Gärdet”, kom att bli en tummelplats för oss barn och ungdomar där det fanns plats för lek och idrott men också en hel del bus och rackartyg. Avseende de sistnämnda så handlade det nog i huvudsak om ganska oskyldiga pojkstreck men kunde vara nog så irriterande för de som drabbades. Under en period kom området också av någon anledning att kallas ”Strömlösa”.

Orsaken till detta något märkliga epitet finns nog att finna i att avsaknaden av luftledningar i området (dragningen av elkablar skedde i marken) fick någon lokal förmåga att dra den felaktiga slutsatsen att området skulle förbli ”strömlöst”.

Ganska snart efter det att villorna var inflyttningsklara och husen fylldes med barn ianspråktogs en gräsyta på höger sida strax före du kommer fram till Skogsvallen som fick bli vår fotbollsplan. Tveksamt om ”fotbollsplanen” skulle accepteras av dagens ungdom men för oss var den en tillgång.

Den stora höjdskillnaden mellan planens båda kortsidor kompenserades av att lagen i ”halvtid” bytte sida. Rättvisa var skipad. Utan någon formell organisation eller förening ordnades turneringar. Vi spelade mot ”Stationen” och mot ”Torp”. Kanske ytterligare någon geografiskt avgränsad plats som jag inte längre minns. Hur matcherna initierades är jag inte helt klar över men kanske någon av de äldre ungdomarna tog kontakt och kom överens om tid och plats. Jag har tydliga minnen av att vi cyklade ut till Torp och där spelade matcher. Dessa spontana idrottsevenemang åstadkoms utan medverkan av någon förening eller vuxen. Lite senare på 60-talet ”bildades” dock fotbollsklubben Foss IF. Dvs en klubb för fotbollsspelande ungdomar med anknytning till Kung Östens Väg med omnejd. Matchdräkter, gul tröja och vita byxor, inköptes hos Johanssons Herrekipering. Klubben hade ingen styrelse, tränare eller ledare men fungerade ändå. En ny fotbollsplan på en något jämnare yta anlades senare närmare kyrkan. Där spelades bl a matcher mellan oss barn och våra föräldrar.

Den ytan blev senare en del av kyrkogården vid utvidgningen. Ett viktigt inslag under barn- och ungdomsåren var Påskfyren. En tradition som jag som barn utgick från att den var förhärskande över hela landet. Något som jag fick ändra på när min brevvän bosatt i Skåne frågade mig ”vad är en påskfyr” efter att jag livfullt beskrivit våra ansträngningar att åstadkomma den största brasan. Som på andra