Stuveryr - mitt barndomshem

Stuveryr - mitt barndomshem

På Stuveryr bodde min farfar Johan Strömberg, född Carlsson, med min farmor Justina, född Muhr. Tretton barn föddes här i detta lilla hus, med bara ett rum  och  kök, samt en liten veranda. Stuveryr var ett  litet torpställe med några åkerlappar och lite skog.

Farfar arbetade i fabriken i Munkedal, för det gick ju inte att klara sig på

ett litet torp. Barnen föddes i rask takt. Det var Ernst, John, Tyra, Axel,

Gunnar,  Torborg,  Sven, Valdemar, Henry,  Magdalena, Axel, Ida  och

Torbjörn. Att det var två som fick heta Axel berodde på, att den förste

Axel dog innan han var femton år. Han ramlade ute vintertid när han på

kvällen skulle gå hem från en kamrat och blev liggande och  frös ihjäl.

Den andre Axel  dog också innan  han var femton, troligen i en brusten

blindtarm. När min far Valdemar Strömberg gifte sig med min mor Svea,

född Ingman   hade han byggt till en våning på huset, men fortfarande

endast ett rum och  kök, samt ett litet frontrum över verandan.  Här

föddes mina systrar Irma som dog drygt ett år gammal, Eira och jag själv

som heter Inez.. Även min kusin Roland Ingman är född här, på grund av

att min moster Nora  och barnen  Inge och Anne-Marie  bodde hos oss,

den tid Sigfrid var inkallad under kriget. Det är besynnerligt att vi fick

plats, men vi var vana vid, att alltid ha mycket folk omkring oss, och ofta

bodde någon av kusinerna här.

Alla trivdes på Stuveryr, och vi hade en  fantastiskt bra och rolig barn-

dom, tack vare enastående föräldrar, och  en  farmor som  var den finaste

människa  jag någonsin träffat. Farbror Henry  bodde kvar hos farmor, då

farfar  dog 1941, och ofta   kom fastrar, farbröder och kusiner på besök.

Det var alltid någon  som  kom varje vecka.  På somrarna  var det lätt att

bo på  Stuveryr men på vintrarna betydligt värre, för det var ju så långt till

allting. Till Saltkällans skola var det sju kilometer: Dit fick vi gå, i bästa

fall cykla, men värre var det när jag skulle "gå och läsa" i Foss. Det var

under vinterhalvåret och i början av hösten  kunde jag cykla. Det var en

mil till Kvistrum, och sedan hade jag ytterligare en bit kvar till kyrkan. På

vintern fick jag gå,   mestadels genvägen    över Stale  myrar,  det var

jättelångt, och kallt. Två ganger i veckan läste vi, och så till kyrkan varje

söndag.  På hemvägen,  när det var  som kallast, kunde jag gå in till min

kusin  Solveig,  och  värma   mig.   Det  var inte roligt att  gå   över

Stalegårderna i blåst, kyla och nare. Min farmor  dog  detta år i januari,

och det var rain läspräst som förrättade jordfästningen. När han av mina

föräldrar fick veta hur lång väg jag hade till kyrkan, sa han att jag inte

behövde   komma  till  Högmässan    på  söndagar  mera.   Det gjorde jag

emellertid ändå, fast varannan söndag istället.

Det  var ju inte bara jag som hade lång väg till allt, det gällde oss alla som

bodde  här.  Det var lite av  Norrland över  Stuveryr. Jag minns särskilt

vintern 1952 då snötäcket  var en och en halv  meter djupt  på slätt mark.

Då   fick jag åka  skidor för att hämta   dricksvatten,  det var  ungefär

femhundra   meter till den dal där kallkällan låg. Det gick inte att pulsa och

gå i så djup snö.

Pappa  arbetade på  Munkedals  AB alla dessa år, men när   min syster Eira

fick arbete i Konsum   i Munkedal och sedan  även jag, så tyckte vi att det

var  dags att flytta till samhället, vi var ju tre som skulle dit varje dag. Den

1 december gick flyttlasset, och Stuveryr blev sålt och rivet året efter. Nu

finns  bara två mossbelupna   trappor kvar, och  skogen står hög där  det

förut var åkrar. Men för oss alla som bott eller vistats på Stuveryr, är det

fast förankrat i hjärtat för alltid, med för min del, enbart soliga minnen

                                                     Text och bild

                                                   Inez Jansson

  Gården   Stuveryr är som artikeln berättar ett minne blott. Husen   är

  sedan länge  borta och endast  muren till fähuset står kvar. För den

  som  åker  skidor och  kör milspåret  från t.ex. Önnebacka   passerar

  ungefär  halvvägs denna grund.  Den är då  en  ofta använd pausplats i

  skidåkandet.  Om  man till fots vill ta sig dit så kan man från vägen

  mellan Saltkällan och Vågsäter ta av norrut vid vägen som  går till Hult

  vid Kvarndal.

.