Remmakaren
Remmakaren.
I min artikelserie om arbeten och yrken som mer eller mindre har försvunnit från pappersbruket i Munkedal har turen nu kommit till Remmakaren och hans vardag.
Allt sedan industrialismens början har man använt sig av remmar till överföring av kraft från källa till maskin. I början på 1800 talet var det i huvudsak vatten och vind som fungerade som kraftkälla för att senare under samma århundrade via ångmaskinen övergå till elektriska motorer. Det vanliga var att drivaxeln från kraftkällan var placerad på ett centralt ställe i fabrikslokalen. På drivaxeln satt det ett antal remskivor varifrån det gick ut remmar till respektive maskin. Det var som regel s.k. plattremmar gjorda av läder som användes. Remmarna skarvades med koppar eller mässingsbläck och nitades ihop. Äldre arbetskamrater har berättat för mig att man för längesedan använde en ångmaskin som drivkälla på pappersbruket i Munkedal. Denna drevs förmodligen av ånga från ångpannan, ånga som man i första hand producerade för att torka papperet i pappersmaskinerna. Eftersom drivremmar var en sådan vital del i produktionen var man naturligtvis tvungen att ha personal som tillverkade och reparerade dessa. När jag började min anställning på bruket var två remmakare sysselsatta på heltid, Nils Gustavsson och Donald Tjäder. Idag är de flesta remmar av standardtyp och köps in färdiga att använda. Därför jobbar ingen på heltid med remmakaryrket, en del remjobb finns dock kvar, framför allt på skärmaskinerna, men sköts idag av reparatörerna på mekaniska verkstaden. Remverkstaden var belägen i bottenvåningen på det gamla centralförrådet invid fabriksälven, en gammal rödmålad huslänga som revs i början av 1990 talet. Som reparatör besökte man remverkstaden ganska ofta, vi tillhörde ju samma avdelning och utförde en del jobb tillsammans. När man öppnade dörren till remverkstaden möttes man av en alldeles speciell doft som jag minns än idag. Man kan nog mest likna den vid skomakeriets blandade näsränsardoft. Det luktade läder, gummi, hampa, div. packningsmaterial, lim, olika sorter av lösningsmedel, m.m. För att ta sig in i remverkstaden fick man passera genom ett rum som fungerade som en slags lagerlokal. Där hängde det remmar av alla möjliga och omöjliga dimensioner och modeller, förtillverkade för att passa för sitt ändamål, och som snabbt skulle kunna bytas vid behov. Där fanns även t.ex. lyftstroppar gjorda av stålvire, rep och linor som var färdiga att användas på pappersmaskinerna. Tillverkningen av dessa saker ingick också i remmakarens arbetsuppgifter. Han var något av en mångsysslare, händig och klarade arbetsuppgifter av de mest skiftande slag. På lunchrasterna kunde verkstaden fungera som frisörsalong. Det är många fabriksarbetare som har klippt och fräschat till håret hos Nisse remmakaren inför helgen. Detta hade han förmodligen lärt sig av sin föregångare i yrket Johan (i lunden) Axelsson (som slutade sin anställning i mitten av femtiotalet) även han var remmakare och frisöramatör. Inne i skälva verkstadsdelen stod en lång arbetsbänk placerad mot ena långväggen som vätte mot älven, och i ena ändan satt Donald Tjäder och jobbade om han inte var iväg på något fackligt uppdrag, han var nämligen ordförande i fackföreningen (SPIAF avd.75). I andra ändan av bänken satt Nisse remmakaren skälv, alltid sysselsatt med något praktiskt arbete. Nils var en storvuxen man med grova armar och nävar stora som dasslock. Han var alltid på gott humör och hade nära till skratt. När någon berättade en lustighet och Nils drog igång sitt medryckande och minst sagt högljudda skratt så smittade det av sig och man skrattade lika mycket eller mer åt hans skratt som åt lustigheten. Därför brukade man alltid lämna remverkstaden på gott humör och med Nils härliga skratt klingande i öronen.
Efter stora investeringar i mitten på sextiotalet med bl.a. en ny pappersmaskin, skrotade eller sålde man de gamla maskinerna. Pappersmaskin nr. 6 blev såld till Peru i Sydamerika. Maskinen monterades ner av egen personal under ledning av en viss ingenjör Gunnarsson. När pappersmaskinen var levererad och skulle monteras upp stötte man på problem nere i Peru. Man ville ha hjälp med en del praktiska saker. Bl.a. hur linhjulen skulle monteras linorna dras o.s.v. Ingenjör Gunnarsson försökte att värva någon person med lång praktisk erfarenhet från pappersmaskinen, P.M.6 var ju en gammal maskin som hade producerat papper sedan sekelskiftet 18-1900 talet. Men det var svårt att få någon att nappa på erbjudandet. Peru var ju en instabil militärdiktatur på den tiden, med återkommande rapporter i massmedia om våld och oroligheter. Men när Nils Gustavsson blev tillfrågad tvekade han aldrig, han tackade ja och tillsammans med ingenjör Gunnarsson steg han på flyget till Sydamerika och Peru. Efter utfört uppdrag återvände Nils till Sverige, men denna gång utan ingenjör Gunnarsson som stannade kvar i Peru för att slutföra sin del av uppdraget. Resan till Peru och vistelsen i detta oroliga område var naturligtvis ett äventyr och att ensam flyga hem till Sverige med flygbyte i Afrika var nog även det ett litet äventyr, särskilt med tanke på den lilla resvana som Nils hade. Men remmakaren kom hem till Sverige i god form och många nya intryck i bagaget.
När Nils hade kommit hem och var tillbaka på jobbet var vi naturligtvis nyfikna och ställde frågor om resan. På frågan om han märkte något av oroligheterna i landet svarade han att det var militärer överallt och kulhål lite var stans. Men han hade aldrig känt sig hotad eller rädd på något vis, allt hade gått lugnt till väga. När vi kom till frågan om det var problem med flygplansbytet i Afrika med tanke på språk, att hitta rätt o.s.v. svarade Nils ”det var enkelt, jag flaxade bara med armarna som en fågel pekade norrut och ropade SWEDEN.” Jag kan mycket väl förstå att Nils fick hjälp, ingen kunde väl undgå att både se och höra den reslige och röststarke remmakaren från Sweden.
Text: Åke Lindström.