Hur jag blev ägare till en segelbåt

Det var på den tiden då de stora pojkarna på Nedre Lycke och Möe, Elof, Eskil, Egon, Ebbe, Lennart och de andra, träffades vid transformatorn nedanför Kapellet efter jobbet. Vi som var några år yngre fick av de äldre veta vad som då var viktigt. T.ex. hur det skulle gå för Bruket och om det var några fruntimmer borta på Stale.

Den 13 juli 1962 var vädret så fint att man ville hitta på något annorlunda. Vi, d.v.s. Bengt Niklasson ”på tappen” och jag, bad verkmästare Kihlstedt på Mekaniska Verkstaden om ledigt efter lunch. Jag hade av Göran Ekström i Kattkärr fått låna en segelbåt som jag önskade att jag var spekulant på. Det var en 20 fots Lysekilsjolle som tidigare hade ägts av familjen Dyring. Båten var en kravellbyggd, vacker skapelse med liten ruff och en mycket hög mast. Enligt Ekström var det en av Gullmarens snabbaste segelbåtar. Vi bestämde oss för att tillbringa dagen i denna båt.

Vi startade våra motorcyklar. En Husqvarna Silverpil och en Monark Blue stinget och for mot Gårviks badstrand, där det, vid fint väder, alltid fanns ett helt gäng med fina och glada ungdomar.

Denna dag träffade vi systrarna Sundén, Ewa och Pia, Vivianne och Hasse från Stockholm och Conny Svärd. Vi tyckte alla att en seglats i det fina vädret skulle vara kul och med gott humör, fulla segel och förväntan om en härlig dag på sjön gav vi oss iväg. Ingen av oss hade någon större kunskap eller erfarenhet av att segla. Vi hade vid några tillfällen lånat Ulf Karsbergs segeleka, men enligt vår uppfattning fungerade den endast i medvind och då mycket långsamt.

Vi seglade förbi Skitareholmen ut på Sannarna, mot Bornöarna där vinden ökade och uppnådde kulingstyrka. Vilken fart! Visst hade Ekström rätt. Båten var mycket snabb och lutade rejält som alla riktiga segelbåtar skulle göra. Livet lekte och transistorradion hjälpte till att säkerställa den totala upplevelsen av en lyckad sommardag i Bohuslän.

I höjd med Björkholmen fick vi känna av en ordentlig kastby i den hårda vinden. Båten trycktes snabbt ned. Sittbrunnen vattenfylldes och fören reste sig, likt ”Andrea Doria”, rakt upp i skyn. På någon minut var hela båten försvunnen under våra fötter. Livbojen som legat längst in i ruffen syntes inte till. Några flytvästar ägde vi överhuvudtaget inte. Så när hela seglet sjönk ner i djupet var det bara sju stycken huvuden, tillsammans med ovanligt många maneter, som guppade i den hårda sjön. Segla kunde vi uppenbarligen inte tillräckligt bra, men med värdefull erfarenhet av simskola och märkestagning i Gårvik gjorde vi nu flera saker rätt. Först tog vi av oss skor och tunga kläder. Hasse fick i uppgift att simma de ca 400 metrarna till Björkholmen för att leta efter någon båt. Vi andra sam i lugnare takt. Vi var ju alla skärrade och några kände av krampen och vi fick hjälpa varandra.

Det fanns ingen båt vid Björkholmen. Ryktet om att vi flöt iland på en järnspis är helt fel. Men vi lyckades komma iland där på ön, nerkylda, brända av maneter, ledsna och förmodligen i chocktillstånd.

Det visade sig att Einar Dahlqvist, från sin sommarstuga vid Röd, följt hela vår färd i kikare. Han kom snabbt ut med sin båt och hämtade oss.

Det var ett kuvat gäng som ankom Gårvik. Att våra föräldrar var både glada och nervöst förbannade är lätt att förstå. Att vi alla var vid liv kan vi nog tacka Gårviks simskola för och vår fåfänga att skaffa fina simskolemedaljer.

Uppgörelsen om båten, med Ekström i Kattkärr, innebar att jag fick köpa den för ett skapligt pris. 850 kronor. Men nu låg den på 36 meters djup.

Våra försök att med Trycons gamla livräddningsbåt ”dragga” efter, att lokalisera och bärga segelbåten misslyckades. Istället tog jag kontakt med Marinens dykarskola i Skredsvik, som lovade att leta efter den vid sina övningar i Gullmaren. Två månader senare hörde Marinen av sig och meddelade att de hade hittat båten, stående rakt upp ”med fulla segel” på 36 meters djup mitt ute på Sannarna. De erbjöd sig att vid senare tillfälle bärga båten som ett övningsobjekt.

Så blev det. Och när Tord Baaz och jag åkte till marinstationen låg ”lilla Andrea Doria” tät och fin längs deras utrustningskaj. Mast, segel, vant, skruvar, kläder, radioapparat var rakt och militäriskt korrekt upplagda på kajen. Svenska marinen som med sina dykare skaffat mig en användbar segelbåt blev mina hjältar och jag är glad att än idag ha viss kontakt med Skredsviks marinstation och deras anläggning på Björkholmen.

Med kapad mast, nya segel, som tillverkades på andra våningen, hemma på Lycke, seglade vi i flera år, flitigt, runt hela norra Bohuslän.

Båten köptes av Christer Grundberg, men han sålde den snart vidare till Roger Persson, som gjorde en omfattande renovering. Båten blev dock liggande för länge på land, så vid sjösättningen vid Carlanders varv, utbrast Yngve Carlander: ”Titta. Den döende svanen”! Och Lysekilsjullen sjönk denna gång för gott.

Till sist vill jag kommentera ryktet att radion spelade ”en sjöman älskar havets våg” när vi gick ner. Det är inte sant. Det var något med Tommy Steele, Ewa och Pias idol, på den tiden.

Text och bild: Ulf Andersson

Redaktionens anmärkning:

Stig ”i Hålan” Hansson kommenterade sjödramat på följande sätt:

”Om Dom nu ente hade flytvästar på seg kunne de väl hatt en flytväst runt hele båden”…..