Historier från bygda 14-2

Jag avser att i några avsnitt berätta om dels personer och

dels andra historier som jag har hört berättas eller upplevt

själv.

Det kommer bland annat att bli porträtt av enskilda personer

som gjort sig kända i bygden eller blivit vad man kan kalla

”profiler”. I de fall där det finns efterlevande eller där det av

andra skäl är lämpligt kommer vissa namn att vara fingerade

för att undvika obehag för enskilda personer.

Jag börjar med en verklig profil som jag dessutom har personliga

minnen av.

ROSENDALARN

Han hette egentligen Axel Fredriksson men gick under

namnet ”Axel Rosendalarn”, då han kom från torpet

Rosendal i närheten av Vågsäter.

Jag lever i princip med honom dagligen eftersom hans porträtt

hänger på mitt arbetsrum på Bohusläns museum. Axel

lät fotografera sig hos Oscar Färdig 1953, tre år före han så

tragiskt dog. På porträttet sitter en man iklädd bredbrättad

”rallarhatt” och uppknäppt skjorta. Med sina plirande ögon

och ett leende under mustaschen är han precis som jag minns

honom.

Axel bodde i en liten stuga i närheten av Furufjäll

på Önnebackas mark. Han arbetade mestadels med

anläggningsarbete av järnvägar, vägar och byggnader.

Bergsprängarkonsten behärskade han och det skulle också

komma att bli slutet för Axel 1956, men mer om det längre

fram.

Axel höll sig några år med en hushållerska som hette

Meli. När hon flyttade angav hon som orsak att Axel var

så ogudaktig. Men ett familjeliv var inget för Axel som ville

vara en fri man och ta sig ett rus emellanåt. Han var annars

både snäll och hjälpsam mot andra, men betraktades nog av

många som en spjuver. Det står ibland i dödsannonser: lika

stilla som du levat- lika stilla gick du bort. Detta stämde dock

inte in på Axel.

Min farfar, Karl Jakobsson som hade haft skomakarverkstad

på Önnebacka gick bort 1955. Min farmor, Alma blev då

ensam med hemmavarande dotter och ett barnbarn i huset

på Stale Norr.

Då farmor behövde bygga ny jordkällare anlitade hon Axel

att utföra arbetet. Som brukligt var skulle arbetsfolk bestås

med både kaffe och mat och Axel tackade aldrig nej.

En dag vid middagsbordet beklagade Axel sig för farmor

att han hade besvär med ”det våta” som hon sade. Då farmor

uppmanade honom att söka läkare slog han ifrån sig då han

var rädd för ”Doktrar”. En tid senare tog han upp ämnet

igen i en ny variant. Jag kan än idag se honom framför mig

när han satt på köksstolen och tvinnade sina mustascher och

sade: Nu är det snart slut, Alma. Farmor viftade bort det hela

med att nu pratar du dumt, Axel.

Senare på hösten 1956 besökte min far, Gösta farmor en

lördagskväll. När han gick hem fick han höra ett dovt skott

uppifrån skogen när han gick förbi Önnebacka mosse. Han

tyckte det lät konstigt med ett skott i mörkret, och det kunde

ju inte vara jägare i farten så dags på kvällen.

Svaret på den gåtan kom på söndagsmiddagen. Då kom

ett telefonsamtal från en chockad mor med uppmaning till

sonen att genast bege sig till Stale. Min pappa tog sällskap av

en vän och gick till farmor. Han förstod att något allvarligt

hade hänt och att hon behövde vad vi idag kallar samtalsstöd.

Då hade följande hänt. Farmor och Hulda på Furufjäll var

bjudna till Axel på söndagskaffe, vilket var mycket ovanligt.

Kvinnorna gav sig in på stigen som ledde till Axels stuga men

möttes av John ”på Stenarne” som stoppade dem med order

att gå hem då det hade hänt något förfärligt. På hemvägen

mötte de både polis och likbil så de förstod att John talade

sanning för en gångs skull.

Vad hade då hänt? Jo Axel hade helt enkelt stoppat en

dynamitgubbe i munnen och tänt på. Det var det skottet

som min pappa hade hört på lördagskvällen. Det hade blivit

en ordentlig smäll, stugan blev svårt skadad och Axel själv

gick i bitar. John som hade en livlig fantasi påstod att Axels

mustasch hängde på väggen när olyckan upptäcktes.

Axel hade helt enkelt då han var rädd för läkare och hade

besvär av sin prostata valt att ta sitt eget liv som det anstod

en man av hans kaliber.

Axel hade en bror som kallades för Kalle ”jo” som tog illa

vid sig av det inträffade av en speciell anledning, men det

tänker jag berätta om en annan gång.

Text: Björn Jacobson