Fingals grottor 80-2

Fingals grottor

Hösten 1979 var en tid för utflykter för hembygds- föreningen och bland andra företogs en sådan till Fingals grottor, mycket nära Modalen. Då flera personer efterlyst visan om Fingal, återges den här:

Ensam i skuggrika dalen, tätt vid den svalkande flod,

där bodde befriad från kvalen, Fingal en herde så god

Sorger och oro och smärta, och andra jordiska kval

hade ej rum i hans hjärta, och trivdes ej uti hans dal.

Kärlek som plågar så många, hade ej rum i hans bröst, blommornas doftande ånga, och fåglarnas himmelska röst.

Vare de enda som hade, rum i hans sorgfria själ,

uti sin oskuld han sade, himlen vill Fingal så väl.

Nitton år ensam han bodde, lugn i sin fredliga dal,

drömmande saligt han trodde, sig bo uti änglarnas dal.

Då sâg han en morgon vid strömmen, en tärna som låg där och bad,

from som en ängel i drömmen,som själva drömmen så glad. Fingal går ned till den sköna, fattade ömt hennes hand

drog henne ner i det gröna,tätt vid den leende strand.

Skönaste flicka han sade, vem har fört dig till mig?

fört dig till Fingal den glade, som aldrig vill skiljas från dig.