Historier från bygda 15-1
Historier från bygda (del 2)
Nu har vi kommit till andra avsnittet i vår lilla serie
och det är dags att presentera ytterligare en ”profil”
som många av oss har minnen av.
Denna gång har jag, utöver egna upplevelser, konsulterat
uppgifter i kyrkböcker och några sagesmän
som jag dock låter förbli anonyma.
SKROTHANDLARE LANDIN
Han hette Karl Henry Landin
och var född i Bondstorps
församling i nuvarande Vaggeryds
kommun, den 9 januari
1899. Pappan var soldaten
Anders Johan Landin
och mamman var Mathilda
Magnusdottter.
Folk flyttade mycket förr,
precis som nu och Landins förehavanden
i Småland är kanske
inte så intressanta för oss.
Men ett exempel på Landins
något fabulerande berättarförmåga
kan ges som exempel på
smålandsperioden. Han sade
ibland till folk: ”Jag är född i
Smålands djupa skogar där jag spratt ur hålet och när jag var
ett och ett halvt år drog min mamma ut mig i en och en halv
meter snö”
Det har varit svårt att få fram årtal beträffande hans flyttningar
men han hamnade så småningom i Bohuslän, troligen
i slutet av nittonhundratrettiotalet. Boplatsen blev Hålan
vid Stora Dalen i Svarteborg.
Han var vid tiden i Svarteborg gift med en värmländska
som hette Linnea. Med henne fick han två döttrar, Astrid och Irene. Linnea som i bygden hölls för ”lite tossete” dog
ganska ung i TBC och flickorna utplacerades på annat håll.
När Landin blivit ensam träffade han en änka som hette
Charlotta, boende på Vintern (förmodligen vid Dromolseröd)
i Svarteborg.
Landins ”yrke” var egentligen skrothandlare men det
ryktas att han även livnärde sig på hembränning under
svarteborgsperioden.
Karl och Charlotta flyttade senare till Munkedal. Han
köpte ett hus av Eric W Matsson i Dingle som han byggde
upp i Krokklev nära Hede skola.
Förhållandet mellan Karl och Charlotta var tydligen inte
särskilt gott. Charlotta tröttnade efter ett tag och flyttade
ifrån Karl. Hon köpte då ett hus av Funkismodell i kvistrumsbacken
som hade byggts av ”Viktor dikesgrävarn” På så sätt
kunde hon bo nära Landin och ha viss kontroll över hans
förehavanden. Det berättas att hon ibland besökte Landin
för att skälla på honom för hans leverne. Landin var inte så
glad åt den kontroll som hon utövade. Landin sade ibland
till folk: ”Varför skulle jag gifta mig med den fula Charlotta
när det finns så många vackra flickor som vill ha mig”.
Det går för övrigt många historier om Landins sätt att uttrycka
sig och olika situationer han hamnade i. En gång
fick han besök då han hade ett storkok i en gryta på spisen.
Det luktade förfärligt och besökaren frågade vad det var.
Då svarade Landin: ”den dumma ålajävelen simmade med
huvudet över vattnet och nu ligger han i grytan”. Det var i
själva verket en orm han kokade soppa på. Landin hade i
några år en liten blå lastbil. När jag själv var en liten grabb
brukade min familj campa på Saltkällan en vecka under
några somrar. Då var det Landin som ställde upp och körde
oss med pick och pack till sommarnöjet för att hämta oss
en vecka senare. Den blå lastbilen var också inblandad i
en incident med rättsliga följder. Det hände sig i mitten av
nittonhundrafemtiotalet att Landin och Axel på Rosendal
kom åkande i närheten av Hede skola. Bägge var påtagligt
onyktra. Oturligt nog mötte de Axels bror, Kalle Jo som
anmälde dem till Polisen. Bägge åkte fast och Landin förlorade
körkortet samt hamnade på anstalten Lingatan. Hans
uppgift där blev att hjälpa till i tvätten, vilket han trivdes
med. Det var säkert ett bra tillfälle att komma hemifrån ett
tag. Bilkörandet var dock slut för Landins del
Att Landin hade vad vi idag skulle kalla ”social kompetens”
råder inget tvivel om. Han tyckte om att träffa folk och
berätta historier (med livlig fantasi). Han satt ofta på Gästis
och drack pilsner men var också en känd profil på Rabbalshede
marknad. Där satt han ofta vid skrothandlare Språngs
”ärtsoppetält” och spelade dragspel med tillhörande
historieberättande.
På senare år blev han ”lätt senil”. Han kom då ofta vandrande
Stalevägen fram med sin klumpfot med en skara pojkar
efter sig som ville driva gäck med honom. Han stod ibland
vid Hede ladugård och pekade på folk med sin käpp
och det var en del som var rädda för honom.
Då han fick allt svårare att klara sig själv kom han så
småningom till ålderdomshemmet Ekebacken. Där trivdes
han inte och efter en rymning placerade han på Källshagens
mentalsjukhus i Vänersborg. Där dog han den 23 november
1971 och han begravdes i Foss den 3 december.
Något år senare förrättade Arvid Silverehn auktion vid
hans gamla hus. Då fick jag komma in i huset och se hur han
hade bott. Mina intryck av den miljön påminner något om
tv-serien Albert och Herbert.
En ”profil” hade lämnat oss med minnet av en tid då det
fanns utrymme för udda personer i samhället.
Text och bild: Björn Jacobson