Åren kring andra världskriget 94-1
Åren kring andra världskriget
Rubriken låter något pretentiöst. Det finns vissa minnen samlade från egna upplevelser och foton från den tiden. En händelse, vilken har blivit ett mycket starkt minne, var år 1940. Jag vill minnas att det var en höstkväll. Vi skulle i mitt föräldrahem taga emot en del av en finsk flyktingfamilj. Det skulle bli för en mycket kort tid. Min pappa ringde till Bröderna Johansson Bilstation och beställde en bil till järnvägsstationen i Munkedal. Bilen var en svart Volvo med gengasaggregat. Aggregatet var fäst som en liten "släpkärra", men med endast ett litet hjul. Det var en 7-sitsig droskbil. De kördes hem, och nu kommer vi till den händelse som fastnat på min näthinna. "Familjen" bestod av mamma/fru Skogster och tre flickor samt ett filtknyte med lite kläder och några andra småsaker av det de kunde få med sig från sitt hem i Finland. De hann knappt in i hallen fönän flyglarmet hördes. De gick till så, att även telefonen ringde och kyriddockorna från Foss kyrka hörde av sig. Det vi gjorde i vårt svenska hem var att bli oroliga över flyglarmet. De här människorna kastade sig ned på hallgolvet tätt intill varandra Det var instinktivt. De kom ju från ett krigshärjat Finland.
Det blev naturligtvis en dramatisk stund för oss alla. Min mamma hade arbetat inom sjukvården tidigare och hade nog en viss vana av liknande beteende av människor i fara. Det lugnade ner sig efter en stund. "Faran över" hördes efter några minuter.
Fam. Skogster var endast finsktalande, så det var en smula förvirrande för oss inblandade. Det här flyglarmet, var ju inte så vanligt för oss, så därför var det oturligt, att det hände just den här kvällen, i den troliga tryggheten.
Det gick några dagar och det ordnades en lägenhet till dem i ett av husen nedanför Munkedals Folkpark utmed Bruksvägen. En familj vid namn Andersson upplät en liten lägenhet på andra våningen. Om jag inte minns alldeles fel, så fick pappa på sin lott att "tigga" ihop bestick och porslin. Det var många som ställde upp och kom med kläder, husgeråd o.d.
Under senare år hörde jag talas om att de här syskonen Skogster ganska ofta kommit till Munkedal för att hälsa på. Särskilt är det en av flickorna som fick kontakt med ett helt annat par och bodde hos dem. 1991 upptäckte jag ute på samhället en dam, som jag tyckte jag kände igen. Jag kunde dock inte placera in henne i något sammanhang. Men till slut kom jag fram till att det måste vara en av "flickorna" Skogster. Efter lite efterforskning, var det så. Jag fick kontakt med Ann-Marie och jag hade foton liggande, tagna just i den här lägenheten. Hon kom inte ihåg något av detta av naturliga skäl.
Hon berättade att mamman var avliden. Hon var glad över att ha ett arbete hemma i Finland. Alla har inte det, var hennes kompletterande tillägg.
Räddningen vid deras första tid hos oss och i Munkedal för att kunna meddela och informera sig om läget här på sitt eget språk, var vägmästare Ragnar Engström, som var född i Finland och som var finsktalande. Fam. Engström bodde i kyrkvaktmästare Alfredssons fastighet vid Foss kyrka. Det var således inte långt att gå därifrån till Korskällan och nuvarande Centrumvägen. Det finns mer om detta, men jag avstår från det här och nu.
Åter några små episoder från min barndom och kalla krigets år. Min far tillbringade ca 1,5 år i beredskapstjänstgöring. De flesta varor var ransonerade. Kol, koks och någon mån även briketter att elda med var ransonerade. Det var mycket svårt att få tag på ved, mycket beroende på att männen var inkallade och att det var mycket kalla vintrar de här åren på 40-talet.
Vid de tillfällen pappa var hemma på permissioner var jag trots min låga ålder med och hjälpte honom med veden. Inplockning av veden till pannrummet etc.
Min bror föddes 1938 mitt under den här perioden. Det var naturligtvis arbetssamt för min mamma på många sätt. Det var jobbiga år för alla. Av olika anledningar kunde vi inte elda för värme till hela huset. Vi höll till i matrum och kök. En "hake" ytterligare var det där med mörkläggningen av alla fönster. Inget lampsken från fönstren fick synas kvällstid. Den lede "fi" skulle inte kunna se några upplysta hus. T.o.m. var på de bilar, som var i rörelse, utrustade så att ljuset inte skulle synas allt för väl.
Ytterligare en händelse som utspelade sig något senare, var det engelska kurirplan vilket "ramlade" ner i inre delen av Gullmarsfjorden. Nerslagsplatsen var strax nordväst om Lilla Bornö. Alltså någonstans mellan Gullmarsberg och Lilla Bornö. Tyvärr kan jag inte hela historien om denna händelse.
Det jag vet, var att min pappa och jag vid en promenad utmed stranden vid Svartviks marker, fann en inte vanlig handske. Ja, vi hittade två stycken. Vi förstod att det var planets besättnings handskar. Det fanns en engelsk text på handskens krage. Vi lämnade dessa två handskar till dåvarande och nu framlidne landsfiskal Sjöblom på Tingshuset i Munkedal. Det konstaterades senare att de tillhört planets besättning.
Svartvik — ja, där var det fint. Mina föräldrar arrenderade en liten bit mark där de hade en liten sommarstuga. Det var för en liten pojke lite ensamt där ibland. Havet och naturen har tydligen präglat mig en del. Gullmarns ibland upprörda vatten, bronsåldersgravarna, jättegrytorna, Brudpallen, den gröna djupa mossan uppe i den gamla skogen med enormt stora granar kan jag fortfarande uppleva i minnets kavalkad.
Den lilla vattensamlingen av dagvatten nere vid stranden i berget med de gängliga sileshåren. Växten som med sina klibbiga håriga stänglar "äter" insekter. Och att inte förglömma den spröda lilla blomman Linnea. Kantareller fanns det förstås. Hällristningarna bakom gården Ögården var också något man undrade över. Något som var otäckt, var Kristin i Lökås, som skrämde både vuxna och barn, var för mig som pojke ett hot. Jag överlevde det också. Många är historierna om denna lilla dam. Jag kommer ihåg henne, klädd i en grå dräkt gående på vägen mellan Pilegård och Ögården. Det påstods att hon gick från Lökås över skogen till Dingle eller kanske var det till Håby, för att hämta mjölk på mejeriet där. Hon vågade inte köpa mjölken hos bönderna i Foss. Den mjölken var förgiftad lär hon ha sagt.
Utanför Svartvik låg under krigsåren "upplagda" fartyg från de Skandinaviska länderna. Jag fäste mig vid M/F Lalandia, ett danskt. Hon var den största och grannaste. Hon låg strax utanför Brudpallen. (Det finns en legend om Brudpallen. Där dansade ett brudpar och de dansade tills de dansade i vattnet och drunknade.)
Vi i scouterna hade övernattningar därute på framlidne Victor Jonssons mark. Vid en sådan övernattning i tält samlades vi på kvällen vid lägerbål nere vid stranden. Det var dock noga med att bära sand att lägga på berget under elden. Det var för att skydda berget mot förstörelse av elden. Som scout fick vi lära oss mycket om konsten att vistas ute i skog och mark på rätt sätt.
Vi satt där ett 25-tal ungdomar och sjöng och pratade om dagens begivenheter och morgondagens program. Efter en stund hördes från sjön årtag. Vi förstod att det var från fartygen det kom sjömän i deras livbåtar.
Det var nu så, att inga sjömän fick gå i land, Det var helt förbjudet. Det fanns svenska män, som gick vakt utmed stränderna. De var faktiskt utrustade med vapen. Det var inte militärer. Det var civila vakter med nogranna regler för hur de skulle uppträda. De här fartygen låg här för att invänta slutet på kriget. Vattnet låg spegelblankt. Röster hördes och vi förstod, att pappa/kåreledaren var lite rädd, att någon skulle gå iland. Han tyckt väl det var lite pinsamt med att han i så fall måste avråda dem till att taga sig tillbaka till där de hörde hemma.
Nu gick allt bra. De var kvar i båtarna och de föll med i scoutsången. Det här var ett minne från tiden, då vi inte visste, om vi i Sverige skulle klara oss från krigshotet eller inte.
Svartvik — nostalgi, ja det kan jag inte komma ifrån. Pappa Victor hade sina sysslor — bärgade höet, bar det i stora fång med rep om, på sin rygg in till logen. De tre, eller fyra korna skulle ju ha sitt. Mamma Selma med sina köksbestyr, mjölkning, barnen och att få pengarna att räcka till allt. Vi, — Jack, Mats och jag satt i mamma Selmas kök och lyssnade på radion. Nyheterna flödade om Gunder Hägg och Arne Anderssons bedrifter bl a om resan till USA. Där de tränade på däck ombord på båten. Det var den tidens nyheter och idrottsprestationer. Tiden går och Selma, Victor och Mats är avlidna.
Jack finns kvar i Munkedal. Jag vet, att vi en gång var vid stranden. Det var Jack och jag. Vi kunde med en hink ösa upp sill med den. Sådana stim kunde någon gång då och då komma så nära stranden. Det här är inte så längesedan allt detta hände. Jo, det är ju över 50 år sedan förstås. Det finns så många minnen av dessa barndomsår, som också råkade bli vid tiden av krig i Norge, Danmark och Finland och så många händelser utmed våra kuster, som präglade de här pojkåren. Därom får kanske annat tillfälle givas.
Harry Gunnar Karlsson