Hembygdsföreningens årsmöte 1990 90-2

Från MHF-Wiki
Version från den 6 december 2023 kl. 10.01 av Lennart (diskussion | bidrag)
Hoppa till navigering Hoppa till sök

Hembygdsförbundets årsmöte  var i år förlagt till Härryda. Den 19 maj togs delegaterna emot av Björketorps hembygdsförening. Förhandlingarna ägde rum i Björketorps skola,  belägen inte långt från Rävlanda kyrka. Harald Torgestam,  Lyse,  omvaldes  till ordförande i Bohusläns Hembygdsförbund och sitter ytterligare två år. Årsavgiften höjdes till 300 kronor för föreningar med mer än 150 medlemmar.

   Medan vi njöt av den goda  lunchen underhölls vi av lärare vid skolan. Åke Rundin  från Hindås sjöng visor  till gitarr. Det var företrädesvis värmländska låtar (Dahlgren, Fröding m fl)  han  exekverade.  Rektorn själv, Lennart Henning, läste dikter av bade  kända och okända   poeter (Fröding  återkom, Dan Andersson   var med  och  Henning återkom    med en fin sommardikt av  en av de kvinnliga lärarna i  Björketorp). Härrydas  kommundirektör     Conny Berg informerade  om  den    kommunala verksamheten   och  poängterade   det goda samarbetet  mellan  kommunens  politiska ledning och  den lokala  hembygsdsföreningen.

  Därefter besåg vi Hembygdsparken i Rävlanda.  Huvudbyggnaden    är från 1750.    Densamma samt  ytterligare fyra byggnader, bl a det gamla kyrkstallet, är numera museer.  Här har föreningen  samlat  omkring 2000. föremål. Allt mycket   välordnat och  publikvänligt utställt. Av de mest unika sakerna kan nämnas   en 140  cm lång  handhyvel, ett tröskverk av trä, ett långhalmsverk, självvuxna  ämnen till plogåsar (ett är närmare fyra meter långt), trätruga for häst (s k "môsatoffer, mosstoffel),   mulkasse for  oxe samt  ett verkligt intressant föremål, nämligen  en ålderdomlig snigeldosa  med  järnbeslag och lock. i den förvarades  i forna tider levande sniglar som användes till vagnssmörja.  De oxförspända vagnarna och kärrorna drogs knirkande fram på vägarna. Det gnisslade och skrek och levde. Det gick så trögt och man tyckte att det lät ungefär som  "Aldrig går jag till Skinta mer, aldrig går jag till Skinta mer". Långsamt,  tungt och sorgesamt sjöng  kärran den versen. Skinta, troligen ett gammalt gårdsnamn. Då stannade man  kanske till, plockade fram den   gamla smörjdosan, lossade hjulen ett efter ett och smetade in stora feta svartsniglar kring axeln. Så passade man in hjulen väl på axeln igen och fixerade  dem. Sniglarna finfördelades  under   den fortsatta färden till en mjuk smörja. Mycket bra, sa  de gamle. Och  nu  kan ni tro att kärran gick lätt och fint! Sången blev rask och hurtig. "Nog går jag till Skinta än en gång, nog går jag till Skinta än en gång" lät det.

  Vi skall heller inte glömma att det inne i boningshuset, donerat till föreningen1947 av en man som hette Albert Andreasson i Buarås,  hängde tre fina oljemålningar av en vid sekelskiftet verksam gåramålare som kallades Hôppla.  Man  berättade också  om en  annan  känd naivist i trakten vid namn Ratikainen. Denne  gick omkring i gårdarna, fick mat  och husrum   och målade bilder av  husen for femton kronor styck. Sin egen stuga delade han med ett  stort antal katter. Under kriget skickade han  pengar till  Finland och bekostade  en ung flickas utbildning.