Stuveryr - mitt barndomshem
Stuveryr - mitt barndomshem
På Stuveryr bodde min farfar Johan Strömberg, född Carlsson, med min farmor Justina, född Muhr. Tretton barn föddes här i detta lilla hus, med bara ett rum och kök, samt en liten veranda. Stuveryr var ett litet torpställe med några åkerlappar och lite skog.
Farfar arbetade i fabriken i Munkedal, för det gick ju inte att klara sig på ett litet torp. Barnen föddes i rask takt. Det var Ernst, John, Tyra, Axel, Gunnar, Torborg, Sven, Valdemar, Henry, Magdalena, Axel, Ida och Torbjörn. Att det var två som fick heta Axel berodde på, att den förste Axel dog innan han var femton år. Han ramlade ute vintertid när han på kvällen skulle gå hem från en kamrat och blev liggande och frös ihjäl.
Den andre Axel dog också innan han var femton, troligen i en brusten blindtarm. När min far Valdemar Strömberg gifte sig med min mor Svea, född Ingman hade han byggt till en våning på huset, men fortfarande endast ett rum och kök, samt ett litet frontrum över verandan. Här föddes mina systrar Irma som dog drygt ett år gammal, Eira och jag själv som heter Inez.. Även min kusin Roland Ingman är född här, på grund av att min moster Nora och barnen Inge och Anne-Marie bodde hos oss, den tid Sigfrid var inkallad under kriget. Det är besynnerligt att vi fick plats, men vi var vana vid, att alltid ha mycket folk omkring oss, och ofta bodde någon av kusinerna här.
Alla trivdes på Stuveryr, och vi hade en fantastiskt bra och rolig barndom, tack vare enastående föräldrar, och en farmor som var den finaste människa jag någonsin träffat. Farbror Henry bodde kvar hos farmor, då farfar dog 1941, och ofta kom fastrar, farbröder och kusiner på besök.
Det var alltid någon som kom varje vecka. På somrarna var det lätt att bo på Stuveryr men på vintrarna betydligt värre, för det var ju så långt till allting. Till Saltkällans skola var det sju kilometer: Dit fick vi gå, i bästa fall cykla, men värre var det när jag skulle "gå och läsa" i Foss. Det var under vinterhalvåret och i början av hösten kunde jag cykla. Det var en mil till Kvistrum, och sedan hade jag ytterligare en bit kvar till kyrkan. På vintern fick jag gå, mestadels genvägen över Stale myrar, det var jättelångt, och kallt. Två ganger i veckan läste vi, och så till kyrkan varje söndag. På hemvägen, när det var som kallast, kunde jag gå in till min
kusin Solveig, och värma mig. Det var inte roligt att gå över Stalegårderna i blåst, kyla och nare. Min farmor dog detta år i januari, och det var rain läspräst som förrättade jordfästningen. När han av mina föräldrar fick veta hur lång väg jag hade till kyrkan, sa han att jag inte behövde komma till Högmässan på söndagar mera. Det gjorde jag emellertid ändå, fast varannan söndag istället.
Det var ju inte bara jag som hade lång väg till allt, det gällde oss alla som bodde här. Det var lite av Norrland över Stuveryr. Jag minns särskilt vintern 1952 då snötäcket var en och en halv meter djupt på slätt mark. Då fick jag åka skidor för att hämta dricksvatten, det var ungefär femhundra meter till den dal där kallkällan låg. Det gick inte att pulsa och gå i så djup snö.
Pappa arbetade på Munkedals AB alla dessa år, men när min syster Eira fick arbete i Konsum i Munkedal och sedan även jag, så tyckte vi att detvar dags att flytta till samhället, vi var ju tre som skulle dit varje dag. Den 1 december gick flyttlasset, och Stuveryr blev sålt och rivet året efter. Nu finns bara två mossbelupna trappor kvar, och skogen står hög där det förut var åkrar. Men för oss alla som bott eller vistats på Stuveryr, är det fast förankrat i hjärtat för alltid, med för min del, enbart soliga minnen.
Text och bild
Inez Jansson
Gården Stuveryr är som artikeln berättar ett minne blott. Husen är sedan länge borta och endast muren till fähuset står kvar. För den som åker skidor och kör milspåret från t.ex. Önnebacka passerar ungefär halvvägs denna grund. Den är då en ofta använd pausplats i skidåkandet. Om man till fots vill ta sig dit så kan man från vägen mellan Saltkällan och Vågsäter ta av norrut vid vägen som går till Hult vid Kvarndal.
.