Minnen från Lilla Foss 21-1
Detta är ett tidigt foto på Villa Fagerlid på Lilla Foss, Munkedal som var mitt föräldrahem. Man kan på bilden ana att landsvägen hade en annorlunda sträckning vid denna tid. År 1939 beslutade Vägstyrelsen att vägen mellan Munkedal och Håby skulle rätas ut. Det innebar att mark från villa Fagerlid togs i anspråk för denna väg. En mur byggdes och den finns än idag. I överlåtelsehandlingen som finns bevarad finns intressant läsning om hur man värderade och behandlade överlåtelsen. Så småningom blev vägen mellan Trelleborg och Strömstad, som detta var en bit av, kallad riksväg 2. Senare blev den Europaväg 6 med en betydligt längre sträckning ut i Europa. Vägen var grusväg på den tiden, men sträckan från Haglunds pensionat till Lilla Foss allé blev stenlagd tidigt.
Villa Fagerlid lät byggas av major Åhlund, som vid tillfället bodde på Lilla Foss gård. Major Åhlund bodde i villan till sin död i början av 1930-talet. Min farfar Karl Rasmusson köpte huset av sterbhusdelägare efter major C.M.Åhlund den 18 april 1931. Till huset hörde växthus, hönshus och vedbod. På köpekontraktet står även medtaget fruktträd och perenna växter. Huset blev omgjort till tandläkarpraktik på ovanvåningen åt min far Gösta Rasmusson med två mottagningsrum, väntrum och laboratorium. Till att börja med fanns det två tandläkare och två tandsköterskor. Den tandläkare som var anställd, öppnade senare egen mottagning vid järnvägsstationen i Hanssons hus. I husets bottenvåning fanns matsal, vardagsrum, sovrum, jungfrukammare och kök. I källaren fanns stor tvättstuga, pannrum med vedpanna, rum för att förvara frukt och ett rum med hyllor för konserverad svamp, bär och frukt, så kallat kallförråd. Huset hade även en stor rymlig vind.
Den 24 april 1934 överläts villan till Gösta Rasmusson, min pappa, då skulden var betald. Samma år föddes en son som fick namnet Karl-Gösta Einar och 1936 en dotter (undertecknad) som fick namnet Inger Mari-Ann. Vi fick tidigt lära oss att visa hänsyn och inte stoja och höras för mycket. Patienterna skulle ha en lugn miljö. På den tiden fanns inte så behagliga instrument att använda, vilket fick till följd att det inte alltid var så trevligt att besöka tandläkaren.
Telefonnumret till praktiken och även privat, var nummer sju. På den tiden kopplades samtalen av en telefonstation. Hann man inte svara, kunde man kontakta telefonisten och få reda på vem det var som ringde. Uppväxten och omständigheterna gjorde att min bror och jag kom att stå varandra mycket nära. Det blev ofta lekar med tennsoldater som Karl Gösta själv gjöt i formar. Orsaken till krigslekar var att andra världskriget bröt ut 1939 och varade till 1945. Rädslan för det hemska som närmade sig var svårt att riktigt förstå. Leken blev en bearbetning. 1939 anföll Tyskland Polen och den 9 april 1940 angreps Norge trots att de var neutrala. Efter 62 dagar var landet ockuperat. Dessa händelser kom att betyda mycket i våra liv. Vi kunde sitta på muren utanför tomten och ser hur långa karavaner av unga militärer cyklade från I17 i Uddevalla ända upp till norska gränsen vid Vassbotten. Gamla Svinesundsbron var ännu inte färdigbyggd, den invigdes 1946.
En händelse som kom att beröra mig starkt var när pappa en kväll blev kontaktad av poliserna Kring och Hansson. De hade fått hand om en tysk flykting och de behövde en tolk. Pappa hade läst till tandläkare i Berlin och hade därför goda kunskaper i tyska. En kompletteringskurs i Stockholm hörde till utbildningen. Jag kan än idag känna den obehagliga känslan, vad skulle hända nu? Det visade sig att flyktingen som hette Georg Glöge mådde så dåligt av krigssituationen att han valde att fly genom Vassbottens skogar till Sverige. Georg sattes i fängelset som fanns i källaren hos polis Kring. Huset låg bredvid brandstationen vid Kvistrum. Men Georg blev ingen vanlig fånge. Dörren låstes inte och snart hade han blomkrukor i fönstret och matta på golvet. Vänliga Munkedalsbor tyckte han skulle ha det ombonat. Tyvärr kunde han inte stanna utan poliserna körde och överlämnade honom till Norge. Sverige var neutralt och det kunde medföra risk att ta ställning och låta Georg stanna. Nu blev det så att Georg hade fått känna på hur bra han kunde ha det i Sverige, så han rymde igen till Munkedal. Hur det gick då, vet jag inte.
Konstigt nog blev pappa Gösta inkallad och skulle laga tänder på militärer i Nora och det kom en annan tandläkare till oss. Jag minns att han kom ridande och hade hästen på Lilla Foss gård. Under denna tid kände jag att mamma var mycket rädd på kvällarna och det smittade av sig på oss barn. Huset var stort och vi var helt ensamma. Vi hade mörka rullgardiner för alla fönster, som ju var ett måste under kriget. Jag har kvar brev från min brevväxling med pappa i Nora men jag tror att det bara var en kortare tid han var där.
Andra minnen jag har är att vi anlitade Sahlstens taxi när vi skulle ta tåget till farmor och farfar i Uddevalla eller till mormor och morfar i Halmstad och sommarstugan på Östra stranden i Halmstad. Var vi försenade kunde vi ringa till stinsen på Munkedals järnvägsstation så höll han tåget tills vi kom.
Min mamma Ruth hade en tysk väninna som bodde med sin man och dotter i Köln. Vi fick otroligt hemska berättelser om hur de hade det under kriget. Vi skickade matpaket som blev mycket uppskattade. Vi träffades senare i både Köln och Munkedal vid ett flertal tillfällen efter kriget.
När folktandvården byggdes, flyttades praktiken dit och familjen fick möjlighet att disponera hela villa Fagerlid. Det var en stor händelse i ett barns liv att få ett eget rum. Ett av mottagningsrummen blev mitt rum där jag fick egna möbler, skrivbord, byrå och bokhylla. Jag kan än idag känna den fantastiska känslan av att ha fått en egen vrå i huset. Efter pappas bortgång 1965 såldes huset 1967. Vid det tillfället blev ytterligare en del av ursprungsträdgården avstyckad. Huset har bytt ägare en gång till och nuvarande ägare har bott där i många år. Det är med stor glädje jag ser hur huset blir omhändertaget och vårdat.
Av Mariann Blomberg (född Rasmusson 1936)