Vagnreparatören
Ända fram till 1966, då sulfitfabriken av framför allt miljöskäl, lades ned, drev Munkedals pappersbruk all sin verksamhet med egen personal och egna maskiner, från trädet i skogen till det färdiga pappersarket. Transporter till och från bruket, var då som nu en viktig del av verksamheten. Förr använde man den egna järnvägen till nästan hundra procent för sina transporter. Nu utnyttjas våra vägar, med lastbilstransporter till övervägande del. Man hade alltså egen järnväg, egna lok och vagnar och personal som skötte det hela och i den kategorin ingick förstås en vagnreparatör. Någon gång i mitten på sextiotalet tog SJ över driften av järnvägstransporterna och så är det ännu idag. Och då försvann också en del av jobbet för vår vagnreparatör. Den siste vagnreparatören på M.A.B. hette Karl Niklasson även kallad Kalle Niklas eller Ellare-Kalle. Smeknamnet Ellare- Kalle hade han fått för att hans far var eldare i pannhuset på bruket, smeknamn gick ofta i arv på den tiden. Trots att Kalle gott och väl hade uppnått pensionsålder jobbade han fortfarande kvar när jag började min anställning 1964, han var, om man vill vara lite ironisk, före sin tid, våra politiker vill ju att vi i dag skall arbeta till sjuttio eller gärna mer. Kalle reparerade väl en och annan vagn av de som fanns kvar i brukets ägo, i övrigt fanns det alltid jobb för en yrkeskunnig gammal reparatör. Kalle hade förstås som de flesta på den tiden varit bruket trogen, men inte alltid. Han hade nämligen i sin ungdom tillsammans med sin broder Ture Westland även kallad Amerikanar’n, provat lyckan i det stora landet Amerika på andra sidan Atlanten. För Kalle blev vistelsen i U.S.A. inte så långvarig, för Ture däremot blev det sammanlagt fyrtioåtta år, innan han kom hem och för gott bosatte sig i ett hus vid Tången intill Örekilsälvens laxrika vatten. Kalle var till det yttre ganska magerlagd, hans blick var pigg och alert, ögonen nästan omslöts av kraftiga mörka ögonbryn, insjunkna kinder och en alltid veckogammal grå skäggstubb. Han var kanske före sin tid även vad gäller sina rakvanor, idag är det ju modernt med skäggstubb av varierande längd. I bakfickan bar Kalle alltid en så kallad snusnäsduk av den gamla traditionella sorten, den hade en gång i tiden varit gul och röd, men hade efter flitigt användande antagit en något dunkel kulör. Näsduken användes inte bara till att snyta sig med och torka svett i ansiktet, den gick lika bra att ha som torktrasa till smutsiga händer och verktyg. Den annars så ljusgråa skäggstubben brukade därför vid arbetsdagens slut ha en något mörkare nyans, för att nästa morgon på nytt återtagit sin originalfärg. På "bena" som man sa på dialekt, hade Kalle alltid träskor av gammal typ med kraftigt svart läder på ovansidan, sulorna hade han byggt på av egenhändigt tillskurna gummibitar, från material som hade blivit över vid tillverkning av packningar till någon maskin. Tofflorna fick därmed längre livslängd och en imponerande höjd, som för tankarna till sjuttiotalets platåskomode. Lönen gav ju inga marginaler, så gubbarna särskilt de äldre, hade från barnsben lärt sig att spara och laga så gott det gick. Kalle hade rykte bland arbetskamraterna att komma med snabba kommentarer om olika företeelser, kommentarer som blev roliga utan att han själv kanske inte var medveten om det. Följande episod utspelas någon gång under femtiotalet. Det var en het sommardag och Kalle jobbade som vanligt i vagnverkstaden. Han tog sig fem minuter ibland, och då brukade han gå ut ur verkstaden, höja blicken och spana mot fabriksskorstenstoppens rök. Med hjälp av röken kunde han snabbt konstatera åt vilket håll det blåste, hur hårt det blåste, och samtidigt tog han sig en titt på himlen om det var några regnmoln o.s.v. Plötsligt när han stod där och filosoferade, fick han höra ett fruktansvärt oväsen, ett mullrande ljud som bara växte i styrka. Det var Svenska flygvapnets första jetdrivna flygplan " flygande tunnan " som uppenbarade sig mot den klarblåa sommarhimlen. Med en föraktfull grimas vände Kalle på klacken och utbrast "där flög vår förtjänst". Det var ju efterkrigstid och det var en livlig debatt om regeringens allt högre försvarsanslag. Kalle tyckte nog att skattepengarna kunde användas till annat än saker som flög omkring i luften och skrämde slag på folk. Karl Niklasson föddes 1889 enligt kyrkboken. Han var alltså sjuttiofem år när jag började jobba på bruket, och eftersom han slutade ett par år senare var han ungefär sjuttiosju år gammal när han avslutade sin anställning på Munkedals AB, ett rekord som med stor sannolikhet kommer att vara oslagbart .
Med önskan om en fin vår och sommar!