Orons år – del 2
Orons år – del 2
I förra numret nr 10-1 av Munkedalsbygden berättade Per-Olof Lycke från Skärvhem i Svarteborg om hur man klarade det dagliga livets uppehälle under krigsåren. Här i del 2 fortsätter han artikeln och berättar om hur svenska militären intog trakten.
Jag tänker på den 9 april 1940, krigets början. Då var min mor, jag och två yngre bröder på Österlen, i Skåne. En nära släkting till mor fyllde jämna år med kalas den 8 april. Den 9 april redan klockan halv sex på morgonen väckte en moster till mor henne med besked om att tyskarna gått in i Danmark och Norge. Det blev snabbt bestämt att försöka resa hem. Första tåg mot Malmö från Ystad fick klockan åtta på morgonen. Taxi fick beställas från Hammenhög till Ystad. Inga problem. Biljetterna fick bokas om, också, det gick för sig. Det var lång väntan i Malmö innan tåget avgick mot Göteborg. Så småningom, där tåget gick nära stränderna såg vi folk som flytt från Danmark, vadande i vattnet som gick helt upp till midjan i början när de lämnat båtarna, båtar som inte vågade gå för nära kusten av rädsla för att fastna i bottensanden. De skulle säkert köra fler resor tills tyskarna satte stopp. Vi hade platsbiljetter som väl var för tåget stannade ideligen och lät folk gå på, genomvåta människor, unga och gamla, barn som föräldrarna hade på axlarna, en liten under ena armen och en väska med det allra viktigaste i den andra handen medan de vadade in mot stranden. Tåget kom mycket försenat till Göteborg, så sent att sista tåget norrut inte gick längre än till Uddevalla. Det fick bli taxi hem därifrån som far ordnat med sedan mor ringt om detta från Göteborg. Det var tydligen väl ordnat med mottagandet av dessa som fått ge sig av från Danmark för massor av folk mötte upp och tog hand om dem. När vi väl var hemma på natten var där också totalt kaos.
Det var militär överallt. Befäl som ”rekvirerat” rum för natten fick ligga i husets övervåning, övriga inkallade i tält som sattes upp i trädgården. Det var nog ingen som sov den natten för det var ett oroligt dygn men, som väl var, blev det en bättre tingens ordning nästa dag. Då kom det lastbilar med baracker som sattes upp på någorlunda undanskymda platser. Det gick fort, alla inkallade hjälptes åt utom vaktstyrkan förstås. Det var enastående konstruktioner, fina inuti och gick mycket snabbt att sätta upp. Fältet spärrades också av för att förhindra landning. Där gick några av de lägre befälen och visade bönderna var de lämpligen skulle ställa sina ”alster” bråte som de kunde vara av med ett bra tag. Det gick inte mer än ett par dagar förrän det blev ett väsen utan like. Halv fyra på morgonen kom den ena vågen av flygplan, efter den andra, på låg höjd körande norrut. Luften riktigt vibrerade. Ingen såg dem för det var dimmoln, dock inte dimma, och fortfarande ganska mörkt. Det antogs vara tyska plan på väg till Norge för att förstärka sin närvaro där. När det ljusnade fick vi se att halva ladan rasat samman. Om det berodde på tyskarnas ”vibrationer” eller blötsnön skall vara osagt. Den verkade vara i bra skick tidigare men tydligen inte.
Trupp och materialtransporter på järnvägen nattetid under den mörkare årstiden och med avskärmad belysning var ett orosmoment. Vad var nu på gång? Det skramlade och väsnades och tåget som kom söderifrån stannade ungefär mitt för vårt hem, det var ungefär trehundra meter till järnvägen. Tåget stannade för att elda på och få upp trycket. Det var inte tillgång till kol, utan ångan värmdes med ved och den hade ju inte samma värmevärde. Så småningom kunde det gå vidare, sen fick det fyllas på vatten i Hällevadsholm där den möjligheten fanns. Sedan var det till att elda på igen för att köra vidare. Stigningen från Dingle till Rabbalshede lär vara den mest krävande på hela Bohusbanan. När det bar söderut gick det bättre. Transporterna höll på hela krigstiden. Dock inte sommartid vad jag kan erinra mig.
Det kom tidigt i krigets början besked om mörkläggning av alla fastigheter. Inga ljus från fönster fick avslöja var byggnader var belägna under den mörka delen av dygnet. Men en kväll mycket sent bankade det våldsamt på ytterdörren. Vi hade alla gått till vila och somnat också tror jag. Far sprang upp och öppnade dörren ut. Där stod en skärrad vakt och pekade upp mot skogen. ”Är det tysken, är det tysken?” Nej, nej säger far, lugn, det ligger ett torp där upp och de kanske har kommit hem just nu och måste tända för att se och få upp mörkläggningen. Sedan stod de och pratade tills vakten skulle avlösas, men det kom ingen och bytte av så han fick så småningom gå till baracken och väcka pågående vakt. Det var inte tillåtet, vakten skall alltid vara på sin vakt, om man säger så. Det var ett ”mixat lag” av både yngre och äldre. Det var några av de äldre som hade satt i system att inte lösa av avgående vakt när tid var. Mycket okamratligt och dålig stil Alla sitter ju i samma båt så att säga, vid ett sådant här uppdrag. Jag kan inte undanhålla ett minne från den här tiden. En av de yngre kunde i tidig och fin vårmorgon ta på och sjunga läsarsånger så det ekade mellan husen. Vi satt då oftast och mjölkade vid den tiden på morgonen och när vi var färdiga med de kor vi höll på med fick vi liksom gå ur ladugården och lyssna, han sjöng högt och vackert med bra sångröst och många kunde han. Många av dessa melodier är ju väldigt fina och livliga. Ingen förstod att han hade någon religiös läggning, vid behov lade han till med grova uttryck han liksom en del andra. Det var nog hans sätt att fördriva tiden. Detta inte bara en gång.
En söndag eftermiddag i mitten av april 1944 var vi några pojkar som spelade fotboll i en beteshage som låg ganska nära uthusen på den gård mina föräldrar ägde. Då inträffade en kuslig händelse som står lika klar för mig nu som när den skedde. Vi hörde ett starkt motorbrus rakt västerut. Bollsparkandet upphörde och vi blev stående och se vad detta kunde vara. Det var tjocka, täta moln som inte alls var högt, men klar sikt under. Från molnen hängde sjok av moln som förtog sikten stundtals. In från väster kommer ett engelskt bombplan, nationalbeteckningarna syns tydligt. Planet drar nytta av de nedhängande molnsjoken som en kort stund av och till skymde planet. Mindre än en kilometer efter kommer två tyska jaktplan på låg höjd men tappar tydligen bort engelska planet. De lägger sig i högersväng och kommer rätt över oss på mycket låg höjd och flög åter västerut. Det var inga som helst problem att se nationalbeteckningarna på dem heller. Om de tappade bort det engelska planet eller om de kommit underfund med att de var långt inne i neutralt land är inte gott att veta. Vi ungdomar var helt förbluffade av detta skådespel. Engelska bombplanet landade efter en stund på Såtenäs. Detta fick min far veta ganska omgående för det lämnades väderleksrapporter dit och mottagande part talade om detta. Vi pojkar väntade på att få höra varningsskott från någon kulspruta eller liknande, men icke det.
Tiden och livet gick vidare utan några större avbräck eller händelser. Vaktstyrkorna byttes ut mot andra, någon trupp kom från Västergötland och något kompani kom annanstans ifrån. Vi hörde på nyheter i radio hur kriget rasade ute i Europa och vi tyckte så synd om alla lidande människor. Hitlers ambition att med våld bilda ett enat Europa och bli dess förste president, eller vad detta hemska tilltag med kriget egentligen skulle gå ut på tycktes alltmer gå mot fullständig kollaps.
Vi led ingen nöd, även om det saknades en del av livets nödtorft, så gick det ändå bra att ”omprogrammera” sig. Det nära kustfisket hade tydligen kommit igång riktigt ordentligt för färsk fisk kunde det bli en gång varje vecka, åtminstone. De, som kom och hörde sig för om ett litet bidrag till livets uppehälle, hörde inte längre av sig så även för dem hade det väl blivit bättre. Jag vill poängtera att det aldrig var någon som tiggde något utan var tacksamma för det bidrag de kunde få.
I februari 1945 och kanske också in i mars månad kunde vi se ett ”skådespel” vid klart väder och nästan sen natt. Det berörde oss alla mycket djupt vi som såg det trots långt avstånd. Det var sjöstrider ute till havs i riktning utanför Fjällbacka. Det sköts lysraketer i ett och det blev nästan som ljusan dag så långt inåt land som vi bodde. Kanonader i ett och ibland riktigt ordentliga smällar. Enligt påstående från dem som visste var det sjöstrid med engelska och även andra nationers sjöstridskrafter som sökte förgöra tyskarnas återtåg med skadade soldater och krigsfångar. Många följde med de torpederade trupptransportfartygen till botten och de som eventuellt hade kunnat hoppa överbord, drunknade snart i det iskalla vattnet. Jag ryser än idag när jag tänker på alla, i många fall oskyldiga människor. Det var hemskt, men att se raketuppskjutningarna på långt håll var vackert, men anledningen till detta, om man begrundar, så är det ju hemskt - ja fruktansvärt.
Den ena nyhetsrapporten efter den andra lät förstå att Hitlers framgångar uteblev. Trupperna förlorade var de än var. Krigsslutet kom allt närmare, och en vecka in i maj var kriget slut. Vilken glädje, men ingen bestående glädje utan lite malört i glädjebägaren åtminstone för bönderna. Jordbruksministern höll tal i radion och tackade Sveriges folk för att de stått ut med ransoneringar och umbäranden, och sedan kom det: ”Nu är Europa fritt, nu kan vi importera vad vi vill och behöver”. Om den utlovade kompensationen nämndes inte ett ord. Bönderna hade gjort så gott de kunnat med de resurser som stod till buds så en liten höjning av priset på produkterna hade känts tacksamt och behövts.
Nu blev det fart på nedtagandet av alla taggtrådshinder och andra avspärrningar. Väl upprullade taggtrådsrullar lades in i en tom lada hemma på gården. När militären avrustat och hemförlovats som det heter, kom det folk kända och okända med häst och kärra eller förställ för att hämta taggtråd. Och alla sade samma sak: ”De sier att det finns gott om taggtråd här och det är bara att hämta”. ”Nej, säger far, det är kronans egendom och då skall du väl ha rekvisition och någon skall väl vara här och lämna ut det”? Folk blev förargade för att de inte fick förse sig, och fler och fler blev det. Far blev tvungen att ringa till regementet och tala om detta och dilemmat han själv råkat i. Det dröjde två dagar så kom det en lastbil och några ”gubbar” och körde iväg alltsammans och lastade på järnvägsvagnar i Dingle. Det blev flera billass. Var det sedan gick någonstans vet jag inte. Bra var ju att ladan blev tom till skörden.
Jag har medvetet utelämnat alla namn på personer som så att säga varit upphov till det mesta jag skrivit utom en men den är ju ökänd av alla. Den gård som figurerat här är Skärvhem, mitt föräldrahem och där jag i stort haft min dagliga gärning ”medan den tiden var”. Jag hoppas att några finner detta läsvärt. Det finns massor av episoder men då får jag namnge personer ifråga och det vill jag inte. Jag tackar för mig och för den önskan att skriva om några minnen från krigsåren.
Text: Per-Olof Lycke, Hällevadsholm.