Skillnad mellan versioner av "Den gamla Bohusvisan"

Från MHF-Wiki
Hoppa till navigering Hoppa till sök
(kategori tillagd)
Rad 47: Rad 47:
Hälsningar
Hälsningar
Alf Palfjord
Alf Palfjord
[[Kategori:Munkedalsbygden]]
[[Kategori:Munkedalsbygden 21-2]]

Versionen från 12 april 2022 kl. 18.48

Brev från Alf Palfjord, daterat Borås 24/7 2021

Till Munkedals Hembygdsförening

Som vanligt sätter jag värde på att vara medlem och ta del av barndoms (?)-bygdens förflutna. Det förekommer en hel del diskussioner om dikter till traktens ära. I min ägo har jag en bok från 1928. Den heter ”Den gamla Bohusvisan” författad och tonsatt för rätt länge sedan av en J. Mirin (?). Åren 1936 – 1938 gick jag för fröken Ester Sandén. Det slog inte fel att den sången togs med alla de gånger vi hade sånglektioner. Men aldrig under ”storskolan” för magister Josefsson. Men så var han inte uppväxt i Bohuslän utan i Ulricehamnstrakten. Alltnog, den sången under allvarlig patos liknade en psalm. Den lyder sålunda:

Och var jag kommer, vart jag far

till Bohuslän jag (traktar???)

Där i en stuga bor min far

och mor min hon hemmet vaktar

På höga berg står skogen grön

Och däromkring går salte sjön

Ditåt, ditåt jag traktar

Utav fur och gran, en väldig hop

kring branta bergen klänga Och vallhjonssång och lurars rop Med forsens dån sig mänge (?) Där frodas blomsterängar

Hem gode Guden gav mig två Ty likt den vilda anden När jag min lust på böljan blå men bygger bo på stranden I jorden ristar jag idag I morgon havet plöjer jag Likt vind på våta sanden

Allt kan tyda på skogsklädda kullar som i all anspråkslöshet ej kan mäta sig med norska bergmassiv eller för all del ”Lake District” i norra England. Jag kan ju nämna Frökullen ovanför Småröd. Purkeberget och Rödkullan över Saltkällans hamn. Skulle man därtill lägga Smedberget, Breviksåsen och Kviströmsberget. Som sagt har jag ibland nämnt något om skolvägen från Lianekasen vid Skredsviksgränsen till Saltkällans (Breviks) folkskola. Kanske jag också borde säga något om ett visst hyss med stenkastning. Inget just att vara stolt över, ett korkat pojkstreck! På trettio, början av 1940-talet fanns det gott om telefonstolpar, förbundna med ett större antal telefonstolp. För några av oss var det ett visst nöje att kasta en småsten, med eller utan slangbåge. Det var lustigt när stenen träffade betätt (?) hängande tråd. Det blev en stark vibration som gav ett lika lustigt metalliskt ljud som lät i (plångaa!)????? Numera läggs det idag kablar.

Hälsningar Alf Palfjord