Skillnad mellan versioner av "Gammal 23-2"
Lennart (diskussion | bidrag) (Ny sida) |
Lennart (diskussion | bidrag) (Stavfel rättade) |
||
| Rad 3: | Rad 3: | ||
Jag är så uttröttad på allt prat om kvinnans jämställdhet med mannen, som varje kvinna och man tar i sin mun och anser sig ha en epokgörande uppfattning om, som jag i ren | Jag är så uttröttad på allt prat om kvinnans jämställdhet med mannen, som varje kvinna och man tar i sin mun och anser sig ha en epokgörande uppfattning om, som jag i ren | ||
desperation tycker är en medeltida uppfattning, till exempel att en kvinna inte borde få gå ut ensam efter mörkrets inbrott, eller att mannen skall ha all bestämmanderätt i samhället. Då beskyller mina medsystrar mig för att vara illojal och | desperation tycker är en medeltida uppfattning, till exempel att en kvinna inte borde få gå ut ensam efter mörkrets inbrott, eller att mannen skall ha all bestämmanderätt i samhället. Då beskyller mina medsystrar mig för att vara illojal och hopplöst trångbröstad. | ||
Men så händer det plötsligt något som gör mig het av iver och riktigt mordisk. Vad säger ni, mina arma förtryckta | Men så händer det plötsligt något som gör mig het av iver och riktigt mordisk. Vad säger ni, mina arma förtryckta medsystrar, om detta? I en Stockholmstidning läser jag en dag rubriken GAMMAL KVINNA ÖVERKÖRD AV BIL OCH DÖDAD. Jag brukar inte fördjupa mig i olyckshändelsers detaljer, men den gången gjorde jag det – ni vet att man av ren slöhet ibland läser saker, som man inte har för avsikt att läsa. | ||
Den »gamla kvinnan« var femtiofyra år gammal. En kvinna anses alltså gammal när hon nyss passerat halvseklet. Så gammal kanske att man inte längre kan räkna henne till dem som är vid sina sinnens fulla bruk. »Gammal kvinna | Den »gamla kvinnan« var femtiofyra år gammal. En kvinna anses alltså gammal när hon nyss passerat halvseklet. Så gammal kanske att man inte längre kan räkna henne till dem som är vid sina sinnens fulla bruk. »Gammal kvinna överkörd och dödad.« Säg mig, tänker man sig inte när man läser den rubriken en orkeslös åldring som stapplar över gatan, ett djärvt vågspel för henne själv och en beklaglig prövning för de stackars chaufförerna. Vem av alla Sveriges femtiofyraåriga kvinnor motsvarar den bilden? | ||
Jag hörde inte till dem som tyckte om att se min mormor dansa jazz i knäkorta kjolar för några år sen – nu dansar både vi och våra mormödrar tango i fotsida kläder – men jag | Jag hörde inte till dem som tyckte om att se min mormor dansa jazz i knäkorta kjolar för några år sen – nu dansar både vi och våra mormödrar tango i fotsida kläder – men jag vägrar absolut att kalla min mamma får en gammal kvinna. Hon blir inte gammal förrän min pappa blir det, av den enkla anledningen att båda är födda samma år. Men nu vet jag bättre. | ||
Ty några dagar efter jag läst den sorgliga berättelsen om den gamla kvinnans bråda död, läste jag i samma tidning en dödsruna över en bemärkt man i samhället. »Han dog i sina bästa år« stod det, han var vid sin bortgång endast femtiofyra år gammal. | Ty några dagar efter jag läst den sorgliga berättelsen om den gamla kvinnans bråda död, läste jag i samma tidning en dödsruna över en bemärkt man i samhället. »Han dog i sina bästa år« stod det, han var vid sin bortgång endast femtiofyra år gammal. | ||
Nuvarande version från 18 november 2024 kl. 18.19
Artikeln tagen ur Husmodern nr 51 1930, signatur Pepita
Jag är så uttröttad på allt prat om kvinnans jämställdhet med mannen, som varje kvinna och man tar i sin mun och anser sig ha en epokgörande uppfattning om, som jag i ren
desperation tycker är en medeltida uppfattning, till exempel att en kvinna inte borde få gå ut ensam efter mörkrets inbrott, eller att mannen skall ha all bestämmanderätt i samhället. Då beskyller mina medsystrar mig för att vara illojal och hopplöst trångbröstad.
Men så händer det plötsligt något som gör mig het av iver och riktigt mordisk. Vad säger ni, mina arma förtryckta medsystrar, om detta? I en Stockholmstidning läser jag en dag rubriken GAMMAL KVINNA ÖVERKÖRD AV BIL OCH DÖDAD. Jag brukar inte fördjupa mig i olyckshändelsers detaljer, men den gången gjorde jag det – ni vet att man av ren slöhet ibland läser saker, som man inte har för avsikt att läsa.
Den »gamla kvinnan« var femtiofyra år gammal. En kvinna anses alltså gammal när hon nyss passerat halvseklet. Så gammal kanske att man inte längre kan räkna henne till dem som är vid sina sinnens fulla bruk. »Gammal kvinna överkörd och dödad.« Säg mig, tänker man sig inte när man läser den rubriken en orkeslös åldring som stapplar över gatan, ett djärvt vågspel för henne själv och en beklaglig prövning för de stackars chaufförerna. Vem av alla Sveriges femtiofyraåriga kvinnor motsvarar den bilden?
Jag hörde inte till dem som tyckte om att se min mormor dansa jazz i knäkorta kjolar för några år sen – nu dansar både vi och våra mormödrar tango i fotsida kläder – men jag vägrar absolut att kalla min mamma får en gammal kvinna. Hon blir inte gammal förrän min pappa blir det, av den enkla anledningen att båda är födda samma år. Men nu vet jag bättre.
Ty några dagar efter jag läst den sorgliga berättelsen om den gamla kvinnans bråda död, läste jag i samma tidning en dödsruna över en bemärkt man i samhället. »Han dog i sina bästa år« stod det, han var vid sin bortgång endast femtiofyra år gammal.
Min arme far! Nu först förstår jag vidden av hans olycka: en man i sina bästa år fjättrad vid en gammal kvinna. Jag skall varna mina små flickor för att på samma sätt dra olycka över män. Men jag måste vänta några år, tills de blir äldre. Barn är så fruktansvärt logiska.
Nedtecknat av Ingela Ingman