Guldberlocken

Flickan med guldberlocken

Foss socken i Munkedals kommun i Bohuslän

Norr om Munkedals samhälle mellan gamla och nya E6 låg en grav på krönet av ett högt berg som var på väg att malas ner till grus och makadam. Innan berget där graven låg skulle sprängas bort skulle den undersökas av arkeologer.

Det var hösten 2020 som vi arkeologer stor varsamhet undersökte gravhögen. Graven var känd sedan mitten av 70-talet då den upptäcktes i samband med en fornminnesinventering för den ekonomiska kartan. Den beskrev då som skadad cirka tolv meter i diameter och att det i centrum av högen fanns två gropar och en större stenhäll.

Efter att det allra översta lagret som mest bestod av grästorv och rötter grävts bort framstod gravhögen som en mer oval än rund cirka 14x10 meter med ganska mycket sten i ytan. Formen antogs vara påverkad av en sand-/grustäckt som var ingrävd i gravens södra sida. Högens ursprungliga form har säkert varit mer rund. Om man ställde sig i nordöst och tittade upp mot graven gav den ett ganska imponerande intryck då berget krön här var förstärkt med närmare en och en halv meter sten och jord. I högens mitt mellan två flacka gropar fanns en kantig långsmal stenhäll (troligen den häll som beskrevs vid fornminnesinventeringen). Ett större markfast stenblock låg utanför gravhögen i sydöst och det fanns även en rad av sten som till stor del markerade gravens yttre gräns, en så kallad kantkedja, en ganska vanlig konstruktionsdetalj i gravar.

Under det att lager efter lager jord och sten grävdes bor fotograferades den både från marken och från luften. Det senare med hjälp av drönare. Alla detaljer och alla fynd mättes in med GPS. Det ska erkännas att vi i detta skede inte hade särskild högt ställda förväntningar. Graven var delvis förstörd, jordlagret mellan stenarna var sandigt och chansen att finna bevarade rester från begravning och därtill hörande ritualer var långt ifrån optimal och av erfarenhet visste vi att det inte alls är ovanligt att dessa grav är mer eller mindre fyndtomma. I jorden mellan stenarna hittade vi i alla fall lite keramik och lite spridda benrester, gott så tänkte vi. I likhet med andra liknade gravar har man i samband med de ritualer som utförts spritt ut några keramikskärvor och en handfull brända ben från kremeringsbålet. Men, skulle det visa sig, dolde jordmassorna konstruktioner och fynd som skulle komma att göra just denna gravhög unik.

Utgrävning bild 1

Utgrävning bild 2

         

På bilderna syns de båda stenhällarna. I bilden till höger kan man även ana gravgropen mellan de två överliggande stenhällarna.

Jag nämnde tidigare den avlånga stenhällen som låg på tvärs av gravhögen. Denna var något märklig om man betänker att den om den stått upprätt på krönet av det närmare femtio meter höga berget måste den ha kunnat ses från mycket långt håll, så viss förhoppning fanns ändå kvar där vi slet med att avlägsna lager efter lager av jord och sten. Runt och framförallt söder om stenhällen ändra jorden efterhand karaktär, den blev vad vi arkeologer bruka kalla fet, det vill säga mörk och lite smörig i konsistensen. Även stenen som funnits i de ovanpå liggande lagerna avtog. Det blev efterhand tydligt att här fanns en grop med distinkta nedgrävningskanter. När vi hittade ett fragment av en kam och intill en bronsfibula (en slags säkerhetsnål som används för att hålla uppe en klänning eller särk) höjdes pulsen en hel del. Ytterligare en stenhäll blev synlig i vad som nu uppfattades som en långsmal grop cirka 2x0,75 meter. Hällen låg på tvärs över gropens södra del och mätte 1.30x 0,80 meter. Sent en eftermiddag när solens strålar lyste snett ner i gropen var det dags att med hjälp en grävskopas gripklo lyfta bort de båda stenhällarna.

Fibula

Fibula, en av paret som hittades intill guldberlocken, lägg märke till de kvarvarande textilresterna. Foto: Marcus Andersson.

Strax därpå hittade vi på platsen för den södra hällen ytterligare två fina bronsfibulor och mellan dessa låg en otroligt fin guldberlock. Guld är guld vilket märks inte minst då den var helt opåverkad av tidens tand, lika guldglänsande som den måste varit då den hängt runt halsen på den som burit den och som fick med sig den i graven. Ytterligare fynd av tänder och ben, i detta fall obrända, gjordes intill och strax ovanför smyckena. Den individ som gravlagt här hade alltså inte kremerats. Det hela syntes mycket märkligt, att det i samma grav fanns obrända benrester efter en gravlagd individ tillsammans med kremerade människoben.

Guldberlock ur olika vinklar

    

Guldberlocken ur olika vinklar. Foto: Jonatan Berglund

Efter fältarbetet slut var det dags att samla ihop all dokumentation och skicka material för analys. Ben skulle analyseras av en osteolog och därefter dateras med 14C-metoden. Eftersom vi hittat tänder som lämpar sig väl för isotopanalys så skickades dessa i väg till USA för analys i förhoppningen om att dessa skulle kunna berätta något om var den gravlagda kom ifrån, var hon vuxit upp.

Hur gick det till?

Flickan dör, som tidigare antytts runt år 0 eller strax därefter. Om det inte är vinter och kallt måste hon begravas omgående. Förmodade anförvanter väljer ut platsen. Den är väl vald på en av de högsta höjderna med vidsträckt utsikt över berg och dalgångar och längst i väst bör man skymtat Gullmarsfjorden som här delar upp sig i två fjordarmar. Frågan är om det på platsen redan fanns en uppbyggd hög. Vi hittade som bekant även kremerade ben i grav. Den osteologiska analysen visar att även dessa tillhört en ung individ. Dessa fick en i det närmaste samtida datering med den gravlagda flickan, någon gång runt Kristi födelse. Teoretiskt finns här alltså en möjlighet att det rör sig om en samtida händelse, där nedläggelsen av brända ben kan ha varit en del av de ritualerna som utfördes i samband med jordfästelsen.

I detta fall så grävs en grop i alven. Den grävs så pass stor att flera kan delta i arbetet. I gropen grävs ännu en grop som är avpassad efter den avlidnes storlek. I denna läggs den avlidne ner med huvudet i sydöst iklädd en klänning av ylle med en gulberlock på bröstet mellan de båda fibulorna som fäster upp klänningen. På var sida om kroppen ligger en kam med inristade ornament och en fibula, fibulan på den högra sida har en silverglans (inte helt säkert men vid konserveringen iakttogs på en silverliknade yta). Tillsammans och med stor ansträngning släpas och bärs ett stort och tungt stenblock fram och läggs över kroppens övre del. Kanske ett sätt för att förhindra gravplundrare från att ta guldsmycket? Vi något tillfälle sprids de brända benen ut över gropen kanske samtidigt som den försluts med en stor mängd sten som burits och släpats till platsen, keramikkärlen som förvarat de brända benen och andra kärl som eventuellt innehållit mat och dryck ställs på ytan mellan stenarna. Slutligen, som en milsvid synlig markör, ställs en två meter hög stenhäll upp på högkant mitt i graven.

Detta är ett alternativ ett annat alternativ är att det på platsen redan fanns en gravhög som var lämplig att utnyttja, man slapp ju allt arbete och det var kanske bråttom. Detta scenario skulle förklara varför de brända benen var så pass spridda både på ytan och i de olika lagerna och att delar av högen vid den arkeologiska undersökningen uppfattades som skadad. Innebörden är att man i samband med jordfästelsen av flickan, medvetet eller omedvetet, ödelägger en tidigare anlagd så kallad brandgrav.

Vem var det som begravdes här på krönet för snart 2000 år sedan?

Analyserna visade att den gravlagda hamnat i jorden troligen strax efter vår tidräknings början. Endast smyckena i form av sammanlagt fyra bronsfibulor med kopparlegering och guldberlocken låter oss ana att det kan varit en flicka. En flicka som enligt den osteologiska analysen varit i övre tonåren när hon avled. Vid begravningen hade hon haft på sig en klänning av ull som vid skuldrorna var uppfäst med fibulor och hängande runt halsen hade hon en guldglänsande berlock. Till dessa dräktattiraljer har hon fått med ytterligare två fibulor. Dessa var placerade på var sidan om lårpartiet. Intill vardera fibulan fanns även resterna efter vackert ornerade kammar. Placeringen av dessa föremål vid sidan om kroppen kan förstås som att dessa bör ha varit samlade i någon form av behållare, kanske en skinnpåse som i sin tur varit fästa vid ett bälte eller liknade.

               

Fotot visar de fibulor som låg vid vardera sidan av kroppen tillsammans med ornerade kamfragment. Foto: Marcus Andersson.

I Bohuslän är det ovanligt att träffa på skelettgravar och det har inte enbart att göra med dåliga bevaringsförhållanden. Här i Munkedal var det tydligt, även förutan fynd av ben och tänder, att nedgrävning röjde en sådan. Då skelettgravar verkar vara något av ett undantag så blir man nyfiken på vad som hänt. Var hon från Bohuslän eller var hon en främling i trakten? Här kan isotopanalysen ge svar. Hon var inte uppväxt vid västkusten utan kom från de inre delarna av Västergötland kanske från området mellan Halle och Hunneberg. Varför begravdes hon då här i mitten av den bohuslänska kusten? Denna fråga är inte lika lätt att besvara. Här kan vi bara ställa upp några tänkbara anledningar. Antingen var hon bara en tillfällig gäst i Bohuslän, kanske på genomresa, eller så var hon inflyttad hit, kanske i samband med giftermål. Vi vet att hon var väldigt ung när hon avled, kanske blev hon sjuk, drabbades av någon olycka eller blev hen dräpt? Frågorna är många och få kan besvaras med säkerhet.

Vad kan fynden berätta om vem det var som blev begravd här på en höjd i Munkedal? En guldberlock är ett unikt och mycket dyrbart föremål. Här är det lätt att haka på föreställningen att det sätt man begravs på och det man får med sig i graven speglar individen i det levande livet. Om det är på det sättet så vittnar föremålen om både stor makt och inflytelse. Här bör göras ännu ett förbehåll då vi inte säkert kan veta vad status under denna tid grundade sig på. Vad vi kan sluta oss till är att det i den avlidnes närhet fanns de som på ett eller annat sätt haft långväga kontakter med människor som ägde kunskapen att tillverka dessa utsökt vackra guldberlocker.

När placerades i graven var hon klädd i en finvävd tubformad klänning eller särk. En sådan har man i nutid försökt att återskapa med de verktyg som stod till buds under äldre järnåldern. Nutida experiment har visat att det gått åt 2,5 kg ull, att det tagit 544 timmar att spinna och 160 timmar att väva tyget. Den sammanlagda tiden för att tillverka klänningen tog enligt detta experiment 760 timmar, alltså en stor arbetsinsats (här kan du titta på hur det gått till: https://www.youtube.com/watch?v=15IxF53AZfE). I ett klänningsfynd från Danmark (Hammerumsflickan: https://vimeo.com/146693682) hålls klänningen upp med hjälp av bennålar. Fibulor som vår flicka i Munkedal hade istället för bennålar bör ses som en mycket mer sofistikerad och exklusiv dräktdetalj. Vi kan nog sluta oss till att den som begravdes här kom från en välbärgad släkt, kanske en flicka som genom giftermål hamnat i Bohuslän och som kommit en hastig död till mötes i mycket unga år.

Administrativa uppgifter

Länsstyrelsens dnr: 431-43101-2020

Årtal: 2020

Län: Bohuslän

Socken: Foss

Fornlämningar: L1969:1314 (Foss 187:1)

Projektledare: Pia Claesson

Undersökande institution: Arkeologerna, Statens historiska museer

Fynden förvaras hos Arkeologerna, Mölndal i väntan på fyndfördelningsbeslut.

Referens: Ibland är det guld som glimmar

– undersökning av en gravhög i Munkedal, Bohuslän.

Rapport 2021:166

Kontaktperson

Pia Claesson, mobilnr 010-480 81 98

[[1]]

www.arkeologerna.com