De hemvändande portugiserna

Här sitter jag vid mitt skrivbord. Det är mars 2022. Bredvid mig ligger den utomordentligt vackra boken ”Munkedals Bruk – Jubileumsbok om pappersbruket som format en bygd”. Vilken otrolig prestation av alla inblandade i detta viktiga, omfångsrika och tidskrävande projekt! Jag öppnar boken vördnadsfullt. Känner på pappret, låter fingrarna glida över sidorna. Bläddrar lite, känner igen några namn, några hus. Det luktar ny bok på det där alldeles speciella sättet. Så kommer tankarna. Jag växte upp i den här bygden, ja i alla fall delvis. Vad har det betytt för mig att få börja mitt liv i denna idyll, denna vackra, blomstrande trakt intill det stora Västerhavet. Vem hade jag varit om jag inte fått uppleva detta?

Vår familj flyttade till Portugal i februari 1953, ett äventyr jag berättat om i en tidigare artikel i Munkedalsbygden. Vi flyttade tillbaka till Munkedal igen 1963 efter tio fantastiska år utomlands. När vi kom hem hade familjen vuxit. Yngstingen Roger hade fötts i Lissabon, och var nu 6 år. Maria, knappt 1 år när vi lämnade Sverige, var nu 10 år. Elisabeth och jag var i övre tonåren.

Många har frågat varför vi flyttade hem till Munkedal? Jo, för att vi längtade hem. Mamma Marga saknade Sverige kanske ännu mer än pappa Lars under utlandsåren. Hon längtade ut till svampskogen, till sin familj i Göteborg, och till det lättsamma och självklara umgänget med grannar och vänner i Munkedal. Och Lars fick ett spännande jobb på Bruket i samband med utökningen med PM8.

För familjen hade livet förändrats radikalt under åren i

Portugal, detta välkomnande, vackra land. Vi talade svenska

hemma men lärde oss snabbt engelska och portugisiska i

umgänget med nya vänner och skolkamrater. Vi vande oss

vid det varma klimatet, och att bära obligatorisk skoluniform Vi lärde oss nya sociala koder. Och vi vande oss vid

bekvämlighet. I Portugal hade vi två inneboende hembiträden som skötte matlagning, städning och barnpassning. Sådant

var svårt att vänja sig av vid och när vi flyttade hem tog

Marga med sig ett portugisiskt hembiträde, Julia hette hon,

ett exotiskt inslag i bruksorten på den tiden.

Hemkomst

Under vår bortavaro hade Munkedal förändrats, ja Sverige

hade förändrats. Nu fanns TV i nästa alla hem. Vi märkte att

umgänget hade förändrats, människorna satt gärna hemma

och tittade på sin burk. Det var inte som förr innan vi flyttade

med mycket umgänge mellan husen, bridgekvällar och

annat gemytligt. Den moderna tiden hade börjat. Det var

vårvinter 1963. För oss som vant oss av med kyla tyckte vi det

var det kallt och mörkt hela tiden, vi frös. Jag har ett starkt

personligt minne: Vi kom mitt under den pågående spritstrejken

i Sverige, och i vårt flyttlass fanns det gott om den

varan, det var populärt att komma och hälsa på och välkomna

oss hem igen!

Skolstart

Storasyster Elisabeth och jag började på gymnasiet i Uddevalla

medan de yngre syskonen Maria och

Roger började direkt i skolan i Munkedal.

Hur upplevde de denna stora omställning?

Maria och jag bor i Stockholm nuförtiden.

Vi träffas en dag nu under vårvintern för att

prata om våra upp-levelser vid hemkomsten.

”Jag var 10 år”, berättar Maria, som tillfälligt

fått byta namn till Jessica, eftersom

det varit så många Maria i Portugal. ”Jag

började vårterminen 1963 i fjärde klass i

Bruksskolan. Det var inte så lätt i början,

metodiken var annorlunda och jag kunde

inte läsa och skriva på svenska. Jag minns

att vår lärare Egon Haglund var så hjälpsam,

han stannade kvar efter skolans slut för att

hjälpa mig in i skolarbetet. Det var kallt och

jag frös. Jag bodde första tiden hos familjen

Björksten i väntan på att vårt hus blev färdigrenoverat. Jag skickades att handla i den lilla Konsumbutiken.

Jag förstod inte att jag skulle bära hem varorna själv

- Det skall väl du hjälpa mig med? - sade jag till butiksföreståndaren.

Men så småningom vande jag mig vid allt nytt,

trivdes fint och fick vänner, några har jag kontakt med än

idag”

Tillsammans ringer vi upp Roger, som numera bor i Göteborg,

på högtalartelefonen. Han började i Brukskolan på

hösten 1963 med Majken Hermansson som klassföreståndare.

Vi frågar honom: Vilka var dina starkaste minnen?

”Det var omvända världen, en annan stämning, inte så

lättsamt som i Portugal. Men i stället fanns det en äkthet,

en samhörighet här som satt djupa spår hos mig. Jag har en

stark kärlek till den här bygden, och den enkla lättillgängliga

naturen här. Jag fick flera karaktärsstarka lärare bla Ebba

Rönnberg, och jag minns många klasskamrater, bl.a. Claes

Peter Lindé, Christer Zachrisson och Lennart Bornmalm,

som förresten är gudfar till min yngsta dotter”

”Men” fortsätter han ”jag tyckte det var väldigt mörkt hela

tiden, kolsvart. Det var så skönt när solen återkom - då lärde

jag mig att uppskatta det nordiska ljuset. Roger fortsätter

– ”Det var så mycket i stort och smått som var nytt och spännande,

det fanns till exempel leksaker i Cornflakes paketen,

det hade jag aldrig sett!”

Vi avslutar vårt syskonsamtal efter att ha pratat länge om

våra gemensamma och starka minnen – Vi enas om att

Munkedal har starkt format oss. Denna bygd introducerade

oss till den stora, egensinniga Bohuslänska naturen som vi

lärt oss att förstå och älska - den vackra tillgängliga skogen,

sjöarna, bergen, ljudet från brusande forsar och närheten

till havet. Och vi uppskattar inte minst att vi, tack vare allemansrätten,

får ströva fritt i den, att vi kan plocka vilda

blommor, vandra….och vi vilar i tanken att allt detta finns

kvar att njuta av, och att ständigt återvända till.

Text: Annika Wænerlund Hökerberg

April 2022