Vårt landskap – en historisk tillbakablick

Tunge Härads sigill

Vårt landskap, Bohuslän, har under tidernas lopp kallats vid olika namn. Landskapet verkar i äldsta tider ingått i de isländska sagornas Alfheimar, som betecknade landet mellan Göta älv och den idag norska Glommen (Raumelf). Ibland räknades hela sydöstra Norge in under Alfheimar. Den norske kungen Harald Hårfager gjorde området till en del av det samlade, norska riket omkring år 870.

Senare kallades landskapet Ranrike (Ranriki, Ranrikis sysla). Ranrike avsåg till att börja med hela landskapet, men betecknade senare endast den norra hälften (den södra delen kallades Älvsyssel).

Det vanligaste forntida namnet är Viken (Vik, Vikin). Detta namn, Viken, finns belagt redan omkring 1250 i Gulatingslagen. Från början avsåg namnet kustområdet på båda sidor av Oslofjorden och landskapet Bohuslän. Senare endast östra sidan av fjorden och vårt nuvarande landskap, för att slutligen beteckna norra delen av Bohuslän. Viken omnämns vid många tillfällen, från 1300-talet i bl. a. Röde Bog. I och med freden 1658 blev också Bohuslän namn på hela vårt landskap.

Vårt landskap var i äldre tid, från 1200-talet till 1658, indelat i 16 skeppsredor (skipreidhe, skipreda, skiberi, schiberi). Den äldre termen, skeppsreda, hänger samman med det nordiska ledungsväsendet.  Indelningen infördes av den norske kungen Sverre Sigurdsson. En skeppsreda indelades i 40 lider och i varje lid fanns fyra gårdar. Varje skeppsreda ansvarade för att utrusta ett skepp med 40 krigare eller roddare, en per lid (två per roddarbänk). Denna krigstjänstplikt avlöstes på 1200-talet av ”stående skatter”, men den lokala indelningen bibehölls som förvaltnings- och lagskipningsområden.

Sedan urminnes tider har bygdens folk samlats för att fatta beslut om gemensamma angelägenheter. T.ex. försvar, religiösa förhållanden, beivrande av brott, lagstiftning, slitande av tvister, mm. Dessa ”samlingar” har ibland kallts ”ting” och ibland ”stevne”.

För hela områdets styrelse, men även för rättsskipning, har funnits de så kallade ”herredstingen, bondetingen” och ”bygdetingen”. I Bohuslän, som då var norskt, fanns en motsvarighet till de svenska landslagarna, nämligen ”Gulatingslagen, Frostatingslagen, Eidsivatingslagen” och ”Borgartingslagen”. Dessa gamla norska lagar gällde för var sitt område, som kallades lagdöme, eller lagsaga. Alla beslut fattades av lagtinget, som bestod av lagrättsmän under ledning av en lagman.                        Borgartingslagen gällde för borgartinget, som hade sin tingsplats i Borg, nuvarande Sarpsborg. Till detta område hörde bl.a. Ranrike ända fram till medeltiden, då Ranrike bildade eget lagdöme. Enligt gamla källor talas om Vikens lagting och Bohus lagting, som hade gemensam lagman.

Bohus lagting hölls vid Bohus fästning och Vikens lagting vid Foss kyrka. Vid Foss kyrka hölls, enligt Sverresagan, mycket tidigt lokala ting (häradsting). De gamla landskapslagarna ersattes i slutet av 1200-talet med Magnus Lagaböters landslov, som i sin tur ersattes, år 1604, av Christian IV:s Norske lov. Denna sistnämnda, fortsatte att gälla i Bohuslän ända till 1682, då svensk lag började tillämpas.

Om man försöker att översätta det gamla rättsväsendet till dagens moderna rättsväsen kan man nog anta följande:

Första instansen      I skeppsredorna dömde de lokala tingen (härads- eller tingsrätterna);

Andra instans           Lagtinget, som ibland kallades lagmansrätten;

Högsta instans         Herredagen var högsta instans. I denna utövades

domsrätten av danska riksrådet;

Under forntiden och medeltiden hölls tingen ofta ute i det fria. Men mot medeltidens slut började man rätt allmänt att förlägga tingsförhandlingarna under tak.

De vanligast förekommande samlingslokalerna som fanns, var kyrkorna. Därför fick dessa ibland fungera som tingshus. Vanligt förekommande ”tingshus” var också prästgårdar och andra större gårdar. Men då många av dem, som fick upplåta sina hem till ”tingshus” klagade, uppdrog Fredrik II år 1574 åt länsherrarna att ordna lokalfrågan.

Allmogen fick då börja bygga tingshus. År 1591 kom en förordning om att det vid de lokala tingen skulle finnas en ”svoren skriver”, som skulle vägleda bondedomstolarna och ”före dommen i pennen”. Denna yrkesgrupp kom så småningom att kallas ”sorenskrivere”, och de blev under 1600-talet de verkliga domarna med lagrettmennen som betydelselösa bisittare. Foss var, redan vid 1600-talets början, fast tingsställe för Tunge härad. Detta kan läsas i ”Aktstykker til De Norske Staendermöders Historia”, där det omtalas att allmogens fullmakter till Christian V:s hyllning år 1610 är utställda för ”Tunge herred” i ” vor alminde-lige tingsted ved Foss”. Man kan inte utläsa om tinget hölls i tingsstue eller under bar himmel. År 1648, den 7 augusti, utställdes en fullmakt för ”Söndervigens fougderi” i ”Faass tingstue”. Detta är den äldsta kända uppgiften om tingshus i Foss. Ett minne från denna tid är den så kallade ”Kongsängen”, en betesmark nära Foss kyrka, där domaren och hans medhjälpare skulle få ha sina hästar betande, under de dagar tingen pågick.                      

Från den norska tiden finns varken domböcker eller protokoll bevarade. Det kan ha varit så, att dessa samlades, och brändes, innan landskapet avträddes till Sverige. Bl.a. vet man att domböckerna för Inlands fögderi, brändes innan Bohus fästning överlämnades till svenskarna år 1658.

Vid freden i Roskilde den 26 februari 1658, kom man överens om att de olika stånden i de berörda provinserna, skulle få behålla sin egendom, samt sin vanliga lag och rätt, men även sina respektive privilegier, om dessa ej stred mot Sveriges grundlagar. Denna överenskommelse var orsaken till många kommande tvister.

I samband med försvenskningen efter 1658 infördes beteckningen härad och titeln sorenskrivere utbyttes mot häradshövding.

Sammanställning av uppgifter från ”Ortnamn i Bohuslän, Fem socknar i Bohuslän, Internet, mm.

Sammanställning gjord av Håkan Grundberg