Ledare 16-2

En tidning för och om medlemmarna

År 1970 utkom hembygdsföreningens medlemstidning för första gången. Materialet var maskinskrivet, styrelsemedlemmar kopierade med spritduplicering och häftade ihop arken till en liten tidning i A5-format,namnet blev Bohuslän Munkedalsbygd. Initiativtagare var Alfred på Skogen och Bertil i Myrbotten. När vi kom in på 80-talet överlät vi tryckeriarbetet till Munk-Reklam  och tidningen fick ett mer proffsigt utseende. Delvis finansierades utgivningen med annonsintäkter. Företagen i Munkedal ville gärna stödja hembygdsrörelsen och samtidigt göra reklam för sina varor och tjänster. Syftet med bladet var givetvis att berätta för allmänheten om föreningens verksamhet och att stimulera medlemmarna att delta i våra olika projekt. Och det gick bra, många personer blev intresserade och medlemsantalet ökade undan för undan. Drivande inom redaktionen var Ragnar Wärme och Inge Ingman.

  Men allt har sin tid. Av olika anledningar blev det svårt att skaffa material till tidningen och 1995 kom det sista numret ut. Det skulle dröja tio år innan intresset vaknade igen. Sverker Balksten tog initiativet till detta och en ny redaktion tillsattes med Håkan Grundberg som sammankallande. Med hjälp av ny datateknik och -  det får vi inte glömma – en skicklig tekniker, Eva Carlsson, kunde man göra en tidning med tvåspaltig text och många bilder, ofta färgbilder. Formatet var också nytt, 21x21 cm, och namnet blev Munkedalsbygden.

  Det blev en populär tidning, många nya medlemmar anmälde sig och en del av dem lämnade in texter och bilder. Det finns läsare som ivrigt väntar på nästa nummer och när de väl fått det i sin hand läser det från pärm till pärm. Bladet är nu inne på sin tolfte årgång.

  Av dem som under åren figurerat i våra spalter kan vi nämna paret Elsie och Arno Johannesson. Senast var det i förra numret där vi berättade om hur de vid årsmötet 2016 avtackades efter lång och trogen tjänst. I Bohusläns Hembygdsförbunds tidning ”Bohusarvet”  kunde vi sedan läsa om hur de vid förbundets årsstämma i Dingle den 28 maj välförtjänt tilldelades Bohusläns hedersdiplom.

  Elsie Marianne  har gott påbrå. Hon är nämligen dotter till den kände hembygdskämpen Ernst Johansson, på sin tid  en verklig stöttepelare för föreningen. ”Han nästan bodde i muséet”. Tidigt kom alltså Elsie in i rörelsen. Liksom maken Arno var hon också med i Friluftsfrämjandet och det var i samarbete med det som Arno var med och ordnade med vattenledning till Kaserna. Tidigare hade han  - i likhet med sin svärfar Ernst -  kört vatten i dunkar till midsommarfesten. I och med att Elsie fick mer och mer ansvar för arbetet på Kaserna blev Arno hemmastadd i bagarstugan. Det var han som visste hur man kunde tända och elda i de gamla järnspisarna utan att rummet fylldes av tjock rök. Det såg ”hemmålt” ut när han satt där vid spisen.

  År 2000 frågade Lisa i Björid Elsie om hon kunde tänka sig att hjälpa till i cafeterian. Det var givetvis Wiknerspelen hon tänkte på. Javisst, Elsie var inte ovillig och nästa år var det hon som tog över. Elsie blev ansvarig för cafeterian och har sedan skött om den i alla år fram till den dag som i dag  är. Men inte nog med det. Hon fick också hjälpa Gustav i Björid med gräsklippningen. Och när Gustav var sjuk en period fick hon ta hand om alltsammans själv. Det växer mycket gräs på hembygdsgården, det är ett stort område, men Elsie såg till att det var välansat och att hembygdsgården såg fin och städad ut. På senare tid hade hon god hjälp av Sune Gillberg.

  Men inte bara det. Inför Wiknerspelen skötte hon om alla inköp som skulle göras. Det var ganska mycket varor som togs in i bagarstugan, det var mycket som behövdes, och några gånger fick Elsie och Arno nätterna innan midsommar övernatta i stugan. De hade nämligen vid olika tillfällen haft besök av tjuvar och ville inte att det skulle upprepas.

  Elsie var, som Lilli-Anne vid föreningens 50-årsfest visade på en teckning, Elsie var som en drottning i en myrstack. ”Det var hon som hade hand om oss.” Stackens centrum det var bagarstugan och den var hon mycket rädd om. Hon hade således under många år även hand om uthyrningen till föreningar och enskilda för sammankomster och fester. Alla besökare var nöjda och tacksamma. Det var en rolig tid, säger Elsie, ”vi har träffat mycket trevligt folk och ingen har klagat.”  Arbetsåret brukade avslutas med grötfest och då var det många deltagare som väntade på att den populära jultomten Arno skulle visa sig.

Vi tackar Elsie och Arno för det mångåriga och viktiga arbete de har utfört i hembygdsrörelsens tjänst!