Skillnad mellan versioner av "Om orons år"
Lennart (diskussion | bidrag) (Bildtext) |
Lennart (diskussion | bidrag) (Länk) |
||
Rad 58: | Rad 58: | ||
Köpestad 21 | Köpestad 21 | ||
450 53 Hällevadsholm. | 450 53 Hällevadsholm. | ||
Fortsättning: [[Orons år – del 2]] | |||
[[Kategori:Munkedalsbygden]] | [[Kategori:Munkedalsbygden]] | ||
[[Kategori:Munkedalsbygden 10-1]] | [[Kategori:Munkedalsbygden 10-1]] |
Nuvarande version från 6 februari 2023 kl. 18.21
OM ORONS ÅR 1 SEPTEMBER 1939 – 8 MAJ 1945.
På gården Skärvhem i Svarteborg växte Olof Lycke upp. Han berättar här minnen från krigsåren och om hur folket klarade sig med ransoneringar, matbrist och militärer inpå husknutarna. Artikeln är uppdelad i två delar varav del nr 1 publiceras här och del 2 kommer i nästa nummer av Munkedalsbygden.
Hur klarade vi oss?
Ja för oss som bodde på landet var väl vad vi skulle ha till mat, kläder och annat nödvändigt för uppehället inget problem. Visserligen var det kännbara inskränkningar även för oss, men inte i den utsträckning som för dem som bodde i tätbebyggda områden. Många av dem som bodde i samhällen hade väl släkt och vänner som i mån av tillgång kunde ge ett litet bidrag till livets uppehälle. T.ex. potatis, grönsaker, något slaktat höns, eller kyckling; kortfritt och alltså innanför lagens råmärken. Men allteftersom kriget fortgick och t.o.m. ökade i omfattning drogs bandagen åt för alla, ransonering på snart sagt allt. Smör, the, kakao, kryddor och kaffe, allt under ransonering. Lite, om än så lite fick man, men mest saknades nog kaffet. Det ersattes med surrogat som i början av kriget inte alls var smakligt. Med tiden tycktes det blir bättre i smaken. Att vänja sig vid smak kan också vara bidragande till att det smakade bättre. I den sista delen av kriget kom ett surrogat som hette ”Triangelns E4” och det blev verkligen allmänt accepterat. I de familjer där det fanns rökare blev det ytterst lite i kupongväg över till kaffe. Snuset var fritt till början av september 1943.
En liten historia som jag gärna vill berätta: Det var 40-årskalas i en granngård, gårdens ägare var jubilaren. Stämningen var hög och det började skojas med en äldre gäst som snusade kraftigt och ofta. Någon sa: ”Du har väl hamstrat duktigt med snus nu Gustav för nu finns det snart inget annat att ransonera”. ”Nej, det har jag inte och jag kan inte tro det blir kort på snus så länge det finns torvmossar i Sverige”. Samma kväll kl. 22.00 fick gästerna höra i radio att det blivit ransonering på snuset. Tala om en som tyckte det var harmligt. Det var vad jag kommer ihåg ganska vanligt att ransoneringar pålystes sista nyheterna kl. 22.00 troligen för att ingen skulle kunna hamstra. ”Storebror var smart”, sades det.
Den 1 september 1939 började oroligheterna ute i Europa. Den gård som mina föräldrar ägde låg intill ett mindre flygfält som byggdes på 30-talets första hälft med anledning av att flygtrafiken mellan Göteborg och Oslo började komma igång på allvar. Det byggdes tre flygfält i Bohuslän. Backamo, Svarteborg och Näsinge. Fälten skulle ses som en säkerhetsåtgärd ifall något skulle inträffa under flygturerna. Fälten var att anse som s.k. hjälplandningsfält. De behövde aldrig tas i anspråk för sitt tänkta ändamål. När kriget drog igång blev fältet omgående satt under bevakning. Risken ansågs väl överhängande att något annat lands krigsmakt kunde utnyttja fältet. De ”gubbar” som ryckte in som vaktstyrka inkvarterades i det bostadshus som vi bodde i, i husets övervåning. Mor skulle ha alla i maten, tre gånger om dagen och kaffe därutöver om någon önskade det. Mor hade hjälp av en duktig flicka från trakten. Det fungerade bra och jag kan inte erinra mig några ransoneringsbekymmer under det dryga halvår som dessa ”landstormare” låg inkallade. De entledigades sista hälften av mars 1940. Sakneligt, för de var trevliga allesammans.
Värre blev det den 9 april 1940. Militär överallt, flygfältet skulle avspärras med allsköns bråte för att hindra flygplan att landa. Militär tältande i skogarna överallt och ransoneringar lät inte vänta på sig. Värst i ett första skede var bensinen som blev helt indragen. Vattenpumpen för djurens vatten och vakuumpumpen till mjölkmaskinerna drevs med en bensinmotor. Elektricitet fanns inte och fick inte heller dras fram då det ansågs vara till hinder för flyget. Hösten 1946 blev det efter många turer lovligt att installera el om stolpar och ledningar kunde dras fram utan att vara till förfång för flygplanen. Det var handmjölkning som stod först på listan morgon och kväll. Fyra kor vardera för mig och min äldre bror och resten för min far, upp till 15-16 st. sammanlagt. Det var inte alls lustigt, inte ens fyllda 10 år att få ett sådant uppdrag. Detta upplevde jag som det värsta med hela krigstiden. Ont i armarna hade man länge och inga sovmorgnar, vi skulle ju till skolan i tid också.
När det värsta kaoset lagt sig kom vardagen i sin gilla gång, oron ständigt närvarande och ransoneringarna kom slag i slag. Vi hade mycket grönsaker odlade i trädgården som faktiskt gav bra skördar. Det var vår mor som skötte om det, men givetvis slapp man inte undan ogräsrensningen somrarna igenom. Vi hade en utmärkt källare att förvara grönsaker i och som var frostfri även under de hårda vintrarna på 40-talets början. Gurkor konserverades, både salt- och ättiksgurka och det fanns mycket så mor kunde ge bort eller byta mot något annat. Det dröjde inte så många månader efter krigsutbrottet 1940 innan det började komma folk som frågade efter förnödenheter, först och främst till mat. Stenhuggare, fiskare och andra som hade familjer och som det var svårt att få kosten att räcka till och kanske variation i maten framförallt, då den blev alltför enformig. De kom med buss från kusten till Dingle och bytte sedan till bussar som gick mot Bullaren eller Medbön. De gick av vid hållplatserna rätt snart, undan för undan ut på småvägarna och fram på gårdarna. De var aldrig påstridiga utan frågade nog så försynt om möjligheten att få köpa eller byta till sig något ätbart. Bönderna förstod deras problem och hjälpte till så gott man kunde. Det löste sig alltid till allas någorlunda belåtenhet. Det var nackat höns eller kyckling, ägg, men mjöl var nog mest efterfrågat. Om man hade tillräckligt sparade kuponger eller kort kunde man få licens hos kristidsnämnden att mala till visst antal kg spannmål i kvarnen, inga mängder men ändå det drygade ut bakmjölet lite och alla sparade så gott de kunde. Det var inte så ofta det kom folk i dessa ärenden, men då och då. Gårdarna var ju många, men på många ställen hade de inte förståelse för andras försörjningsproblem. Det märktes allt på folk om de var ärliga och uppriktiga. I vårt hem gick ingen ifrån med oförrättat ärende. Det var sällan pengar med i detta, utan i huvudsak byteshandel. Det var helt otroligt vilka fina produkter fiskarna hade i byte, salt fisk, salt sill i någon liten kagge eller rent av salt makrill. Ja, det märktes att de kunde sin sak, fint och jättegott var det och jag vill minnas att det plussades på till det som de redan fått. Kaffe och smörgås innan det var dags att gå till busshållplatsen för hemresan blev det, alla var också trevliga och pratsamma, eller blev kan vara rättare sagt när oron över att det inget blir att få hade släppt. Det skall i sanningens namn erkännas att det inte bara var från kusten som det kom folk i detta ärende utan även från orter här inåt landet också.
Vi hade mycket höns, kyckling och ankor under krigsåren och även senare. Även kaniner men det var det ingen som ville ha, inga privatpersoner, men till matställen gick det åt, det var ju kortfritt hela krigstiden. Personligen tycker jag att kaninkött inte alls var osmakligt, men de var som med kyckling, smaken fick kryddas fram och som jag nämnde tidigare var tillgången på kryddor ytterst begränsad.
De vanligt förekommande leghornshönsen som värpte bra men som var ganska små och smäckra, byttes efter hand ut till en annan ras, Rhode Island, goda värpare även de men betydligt tyngre och köttigare. Kycklingar av denna ras var efterfrågade och ett företag på Östra Hamngatan i Göteborg var ständigt köpare av kyckling och även slakthöns av denna ras, främst på höstarna då det fanns en hel del av kläckning från våren. Även ankor var efterfrågade på senhösten, djur som hade haft en skön tillvaro i en damm strax intill gårdsplanen. C:a 4 veckor före de skulle börja levereras fick de stängas in och gödas, egentligen skulle de äta så mycket som möjligt. Ankorna var så kallade Rounankor, vildandsfärgade, och dubbelt så stora som vildänder. De värpte bra, ungefär i fyra månader på vår och försommar. Det vara bara en handlare i samhället som köpte ankägg och det gärna. De var kortfria, de var utmärkta till bakverk och även till maträtter. En hel del folk hade en avog inställning till dessa ägg och det är klart, har man förutfattade meningar mot något och möblerar om med gamla fördomar kan det bli hur galet som helst. Ett kompani av i huvudsak göteborgare som låg inkallade för vakthållning fick i omgångar permission över lördag-söndag hade försett sig med lite överraskning att visa upp när de kom hem. Inga mängder men polisen mötte vid stationerna och även en handlare. De som hade ankägg gick fria och fick gå på tåget, de som hade hönsägg fick sälja dem till handlaren eller återgå till förläggningen. Den här hanteringen dog ut av sig själv, ankorna slutade värpa på försommaren men nästa vår var det lika aktuellt igen och hönsäggen aktade de sig för att köpa. Inga bönder tjänade extra på detta heller. De försökte bara hjälpa till när ransoneringarna började dra åt ”tumskruvarna”. Alla kände ju med dem som bodde i städer och samhällen och som inte hade samma möjligheter som vi på landsbygden. Visserligen kände vi av krigets vedermödor vi också och fick lägga om kosten som kunde bli lite mindre variationsrik och torftigare, men det gick väl i allmänhet inte någon nöd på oss här i Sverige. Jordbruksministern höll allt som oftast tal i radion och uppmanade bönderna och trädgårdsmästare m.fl. att producera så att svenska folket slipper svälta. ”Vi kan inte betala bättre nu, men så småningom skall ni få kompensation.” Det förstod väl bönderna att de skulle producera allt de förmådde och inte heller kunde räkna med högre priser under brinnande krig. Den utlovade kompensationen skall jag kort berätta om senare.
Skördarna minskade drastiskt redan från början av krigsåren. Ingen konstgödsel fanns att tillgå och stallgödsel räckte inte till på långa vägar. Större arealer fick läggas till betesmark under sommarhalvåret vilket i sin tur gjorde att skörden av hö för vintersäsongen inte var tillfyllest. För att kompensera detta slogs alla öppna diken och andra besvärliga områden med lie. Järnvägssläntarna var en god tillgång för dem som hållit sig framme i tid och tingat på. I förhållande till arbetsinsatsen gav det inte så mycket men som en äldre bonde uttryckte sig: ” Tänk vad god den hötappen är att ha om vårens betessläpp kommer en vecka senare”.
Grannar gick tillsammans av och till under den mörka årstiden på så kallade knytkalas. De var ambulerande, alltså än här, än där. Anledningen var att komma samman, grannar och vänner och prata igenom krigets vedermödor och det hemska detta vansinne ställde till med för alla stackars människor som drabbades. De pratade säkert om mycket annat och trevligare saker också. Det var bestämt att de som var med på knytkalasen även skulle ha äkta kaffe med som skulle kokas till gästerna, surrogaten var inte accepterade i detta sammanhang och den överenskommelsen följde alla. Detta höll på hela krigstiden.
Smör och ost var en bristvara som gjorde sig påmind. Smör kunde väl gå att kärna men skumma av grädde och sedan leverera mjölken till mejeriet blev bönderna snabbt ertappade med och fick vidkännas svidande avdrag på mjölkprisen och dessutom åthutade för sitt tilltag, så det blev stopp direkt. Nästan i krigets slutskede och även efter gick några av böndernas hustrur samman och gjorde ostar som skulle vara färdiglagrade till jul. Då var det inte någon grädde som togs bort utan bara en mindre leverans av mjölk en dag. Det var ingen som hade råd att göra någon stor ost inte, på sin höjd ett par kg var. Det var också ett skäl för damerna att träffas och umgås några timmar, och det kunde inte vara fel.
Något som jag funderade på senare i livet är, varför det alltid var så ont om smör. Det var ju en del torpställen i området och som hade ett fåtal kor. De lämnade inte mjölk till mejeriet utan skummade av grädden och kärnade smör och sålde till affärerna. Antingen var det inte tillåtet för privatpersoner att köpa på det sättet eller också var folk inte tillräckligt smarta för att räkna ut att de kunde etablera ett samarbete med torpare och köpa direkt av dem som gjorde smör.
Vi var många ungdomar i området, vi roade oss vintertid med att spela bandy på en närliggande sjö, oftast bara på lördag eftermiddag och gärna hela söndagar. Hade det kommit snö hjälptes vi åt att skotta undan. Det kom lag från andra håll och spelade mot oss, men vi klarade oss ganska bra faktiskt. Vi vann mestadels fler gånger än vi fick stryk och då får man vara nöjd naturligtvis.
Fotboll var sommaridrotten för oss pojkar. Min far rekommenderade vedboden om vi hade överloppsenergi. Vi hörde inte alltid på det örat. Det var både äldre och yngre som deltog. Vi hade ingen egen boll men närmaste grannens pojkar hade. Den bollen for illa av all hantering. Ibland sprack den, men den granne jag nämnde var småbrukare men också skomakare, väl i första hand för familjen, men han sydde ihop bollen med becktråd och det var starkt. Ibland gick den sönder emellan sömmarna, syddes ihop igen och till slut var den allt annat än rund. Med blåsan inuti bollen var det än värre. Gick det hål fick den lagas med bitar av cykelslang och solution, och det ofta. Det blev ”böd på böd” som de sa, alltså lagning. Cykelslangar som var slut för sitt ändamål fick inte slängas, de var det enda att tillgå när något skulle lagas, inte minst stövlar. Att köpa nytt var inte att tänka på. Fotboll och stövlar kanske fanns möjlighet att köpa i staden. Kort och pengar var båda bristvaror och vi fick klara oss i det längsta utan fotboll och stövlar. Hur kunde vi? Tåliga och hållbara arbetskläder fanns inte att köpa, inte till ett pris som var acceptabelt, inte i affärerna här på landsbygden, möjligen i staden men det var inte troligt att det fanns ens där och det kostade också att resa. Det fick bli arbetskläder med de tunna tyger som fanns i affärerna här. Man fick vara försiktig när man böjde knän eller satte sig så att inte kläderna sprack första dagen man hade dem på sig.
Det låg ett kompani av norrlänningar inkallade för vakthållning av flygfältet och försvarsanläggningar som gjorts, på och intill den gård mina föräldrar ägde. De var från regemente i Boden. Sinsemellan pratade de samiska, finska eller vad det nu var. De flesta kunde allt svenska också, tror jag, men det språket var inte gångbart i vardagslag. De avvisade varje besökande till gården, var den besökande envis följde vakten med honom så han fick träffa far, och att de förstod att far visste vem det var. En gång under det halvår som dessa norrlänningar hade hand om vakthållningen slank det igenom en tillsynes mycket sliten man. Han frågade om han kunde få köpa mjöl till brödbakning. ”Jag har flera tonårspojkar hemma och det är inte ens vettigt så mycket smörgåsar de kan sätta i sig”. ”Ja, sa far. Jag har visserligen varit till kvarnen och malt något av höstsäden för att dryga ut fodret till djuren, men där är ju kliet (skalet) med, men det går väl att sikta ifrån”. ”Vad värre är, att det är malet på en stenkvarn så det kanske gnisslar i tänderna lite, men farligt är det ju inte”. ”Det vore verkligen tacksamt om de kunde dra ner på brödätandet så de kunde äta annat också”. Han fick en hel del mjöl, ankägg hade han inget emot, några stycken hönsägg, saltgurka i en glasburk samt lite grönsaker. Han hade ganska stor bagliknande väska och när han öppnade den tog han upp tre liter lysfotogen i glasflaskor. Både far och mor blev rent av paffa, när hade de sett fotogen senast? Inte under hela kriget hittills, det var karbidlampa som gällde. Vilken glädje. Det blev på-plussat med fler hönsägg och lite annat. Vi hade ju bytt till Rhode Islandhöns och de värpte ägg med bruna skal och en del kunder i affärer hade fått för sig att det var gamla ägg. Fobier - var får folka allt ifrån?
Den här mannen som jag har berättat om blev så glad för det han fått, eller bytt till sig kanske man skall säga, så att efter att ha druckit ”kaffe” och pratat en stund, tackade han far i hand flera gånger och kramade om mor som tack för gåvorna. Att krama om folk på fyrtiotalet var minsann inte vanligt. Far följde honom sedan till busshållplatsen för att han i görligaste mån skulle komma ohindrad dit. Far bar också bagen eller väskan för honom. Mannen kom aldrig igen, kanske hade han glömt var han hade gått av bussen, eller ännu värre han kanske inte var så sliten som han såg ut, utan sjuklig, lika troligt det.
Bild: Karta_1(2)
Bildtext:
Per-Olof Lycke
Köpestad 21
450 53 Hällevadsholm.
Fortsättning: Orons år – del 2