Ledare 07-1

År 2006 kommer att bli ihågkommet som det året när det rasade vid Småröd. Några få dagar före jul gav europaväg 6 vika för trafikanterna. Vägen bröts sönder i ett område som var 300 x 300 meter stort. Blåleran gled iväg. Den delvis nyanlagda vägbanan slets sönder och drev omkring i stora sjok. Bilar låg huller om buller. Människor skrek på hjälp. Allesammans lyckades dock så småningom – i stort sett oskadade – ta sig upp på än så länge fast mark.

Ja, än en gång fick vi en påminnelse om vad den förrädiska bohusleran kan ställa till med. Surte och Tuve är platser för tragik som vi minns. Så illa som där har det inte gått i Munkedalstrakten men vid otaliga tillfällen har vi haft farliga jordomflyttningar. Vi kan här nämna några få av dem.

30 oktober, 1909 inträffade skredet vid Utsikten, ett torpställe inte långt från Saltkällan, då ett boningshus och en vedbod stöttes ned från tomten och slogs sönder. Kent Olsson, en forskare från Uddevalla som kontaktat och fått upplysningar av hembygdsföreningen, kallar det en ”inurgröpning”. Ingen människa kom till skada. Även den hösten – precis som 2006 – hade det regnat mycket. Kvicklera och vatten är ingen bra kombination.

1940 rasade det vid stationsområdet från något söder om Centralen förbi slöjdskolan ned mot Kviströmsälven. Under återställningsarbetet kom ett efterras och Gustav Lundström sveptes med i jordmassorna. Några kamrater fick tag i Lundström i sista stund och drog upp honom.

Och vem minns inte de stora tidningsrubrikerna 1987? ”Familjer fick fly undan rasrisken. De rashotade husen töms.” (Bohusläningen) 1 oktober klockan 15.00 knackade det på dörren till makarna Berggrens hus i södra Kviström. Inga Berggren öppnade och där utanför stod brandchefen Henry Lundh.

– Ni får inte bo här för det är rasrisk. Ni får inte ligga här över natten.

– Var ska vi bo då? undrade Inga Berggren.

– På Åtorp. Vi har ordnat med rum åt er där.

Därmed fick Inga och Bertil omedelbart ge sig iväg för att aldrig återvända. Då hade de bott där i 29 år. ”Jag är född här i trakten, i grannhuset. Känner mig riktigt rotad här”, berättar Inga. Så den natten låg de på Åtorps herrgård. De fick sedan en tillfällig bostad på Bruksvägen och flyttade så småningom till en son där de fick bo.

Ännu snabbare evakuerades Christer Grundberg. En dag i juli 1991 knackade det på dörren. Christer öppnade och där utanför stod räddningschefen Lars-Olof Siljeholm. Grundberg och hans familj fick en kvart på sig att lämna huset. Några dagar därefter kom ”ett tiotal killar från räddningstjänsten” och tömde huset på bohag. Det var inte alltid de gav sig tid att använda dörren utan de kastade också ut möbler från balkongen och genom fönstren. Till saken hör att det ännu inte rasat hos vare sig Berggrens eller Grundbergs. Men kan aldrig vara säker. Vi bor i ett rasriskområde. Raset vid Småröd har säkerligen inte det sista.

Yngve Carlsson