Tre generationer urmakare Andersson

Tre generationer urmakare Andersson

Klockan i hallen hos Bror-Gunnar och Irene kallas proberur. Ett sådant behövde urmakaren för exakt tid. Den långa pendeln svängde ett slag per sekund och ruckades vid behov så den gick exakt enligt tidssignalen som sändes dagligen i radion.

Bror-Gunnar Andersson, urmakar’n, hade mycket att berätta när jag besökte honom just för att Munkedalsbygdens läsare skulle få ta del av en intressant familjehistoria.

Skomakarsonen Einar blir urmakare

Bror-Gunnars farfar startade Einar Anderssons Ur och Optik i Uddevalla. Einar kom från Vänersborg, där hans far var skomakare hos Bröderna Karlssons skomakeri. Dessa hade startat Vänersborgs skofabrik. Där hade även Bror-Gunnars mormor liksom hennes systrar jobbat som ”nopplerskor” (vad det nu var!).

Einar och Norma

Einar lärde till urmakare innan han kom till Uddevalla 1898, knappt tjugo år gammal. Han gifte sig med Norma från Kapelle och 1907 fick de sonen Tage, som skulle bli Bror-Gunnars pappa.

Einar blev anställd som urmakare hos K.L. Larsson på Norra Drottninggatan, kvarteret mellan Hamngatan och Kungsgatan. Larsson dog några år senare, och Einar blev tillfrågad av änkan om han ville bli föreståndare för affären och urmakeriet.

Så blev det och varade i tio - femton år. Tage hann bli upplärd som urmakare där innan fadern 1924 startade eget - först på S Hamngatan och sedan Kålgårdsbergsgatan innan han slutligen 1928 flyttade in i lokalen på Kungsgatan. Samtidigt öppnade Einar filial i Munkedal. Det blev den då 21-årige Tages uppgift att förestå den.

Lokalen på Stale i Munkedal hyrde man av Erik och Signe Efraimsson. Bror-Gunnar tror att det var Erik som påverkade Einar till etableringen där. Han tyckte väl det behövdes fler urmakare i Munkedal. Där fanns bara två: dels Berg, som började bli gamma, och dels den urmakare Andersson som gick under namnet ”Blocken”. Klockorna som folk hade då behövde allt som oftast till urmakare.

Försiktig början i Munkedal

Vid starten hade Tage med sig två fickur, ett armbandsur och en verktygslåda. Sortimentet av klockor var inte så stort på den tiden. Fickur var vanligast. Väggur fanns inte på lager utan fick beställas. Kunderna fick gå genom Efraimssons kök för att komma till rummet som urmakaren hyrde.

Hyresvärden blev svårt sjuk och dog 1931, endast 35 år gammal. Det var svåra tider då i början av 30 talet och änkan - med två barn åtta och tio år - behövde hyresinkomsten. Bror-Gunnar menar att detta påverkade Tage att utöka genom att hyra halva bottenvåningen och inrätta verkstad och affär där.

Tage utanför affären på Stale, 1942

Tage bodde kvar i Uddevalla i sex år och åkte tåg morgon och kväll. Buss mellan järnvägsstationen och Stale. På kvällarna blev det ofta för sent att hinna med bussen och då blev det till att gå. Han lärde snart känna många munkedalsbor.

1934, året innan Bror-Gunnar föddes, flyttade Tage med fru Anna-Lisa till Munkedal. De bodde några år i övervåningen hos Harald och Klara Andersson, grannar med Gabrielssons - numera Smiths - verkstad. (Harald drev taxirörelse). Som grannar fick de snart också Anna-Lisas föräldrar, Alex och Hanna Henning, som flyttat från Uddevalla och hyrde hos familjen Grahn i huset med det stora garaget underst – sedermera gummiverkstad - snett över landsvägen. Bror-Gunnar har många minnen från den tiden, inte minst med morfar som bjöd på lyckliga upplevelser med hästanknytning!

1941, när Bror-Gunnar var sex år dog morfar. Då hade Tage med sin familj något år tidigare flyttat till sitt nybyggda hus på en tomt som avstyckats från Alexanderssons (”Bad-Evas”) stora tomt på Stale. Familjen hade då utökats med Bill-Göran, född 1937.

När mormor Hanna blivit änka blev hon boende hos Anderssons. Andra världskriget pågick nu för fullt och Tage blev inkallad i tre-fyra månader titt och tätt. Anna-Lisa fick då ta hand om affären, och barnens mormor blev till god hjälp med barn och hushåll.

När Tage militärinkallades tredje julen i följd klagade han då han fått veta att det var emot reglerna. När det inte hjälpte vände han sig till riksdagsmannen (och Stalebon) Gustav Karlsson, som såg till att julinkallelsen annullerades den gången!

Tage blir egen

Fram till 1947 var Tage anställd av sin far. Nu övertog han affären i Munkedal och blev sin egen. Han var även utbildad gravör, vilket utöver klockorna satte sin prägel på affären.

Tage i aktion

Einar fortsatte hängivet sin verksamhet i Uddevalla år efter år och hade inga planer på att sluta på grund av uppnådd pensionsålder. Bror-Gunnar uppfattade att hans farfar kände stor yrkesstolthet och älskade sitt arbete. Han berättar att han såg honom svarva balanser och själv tillverka sådana delar till urverken som inte fanns att beställa. Ett precisionsarbete som krävde stor skicklighet.

Affären och hantverket som han behärskade till fullo ville han hålla på med så länge som möjligt. Han arbetade också in i det sista.

Bror-Gunnar minns att han och föräldrarna var där och hälsade på om kvällarna när farfar insjuknat, och det blev fråga om hur man skulle göra med affären.

– Farsan sa att ”han är dålig pappa.  Såna här jobb skulle han aldrig lämna ifrån sig annars. Så - ska vi hjälpa farfar så han blir av med det?” (Einar kunde inte tänka sig gå förbi sin kära gamla uraffär på Kungsgatan om det var någon annan än Tage som hade den).

Ny generation avlöser avgående

Tage fick fundera på hur det skulle lösas. Han måste ha någon medhjälpare, men det gick inte att ordna i en handvändning. Kunde bara Bror-Gunnar ställa upp under vintern skulle han väl kunna få tag i en urmakare tills våren, då Bror-Gunnar skulle rycka in i det militära.

Det blev så att Tage övertog efter fadern.  Bara några dagar därefter dog Einar, 75 år. Detta var 1954. Anna-Lisa fick ta hand om affären i Munkedal.

Nu fick alltså Bror-Gunnar hjälpa Tage att laga klockor för kunder hos båda affärerna.

– Kunde du laga klockor?

– Nej, jag hade aldrig jobbat med sådant! Men första dan fick jag ju börja bråta med väckarur som inte var så knepiga, och så fick farsan lära mig undan för undan.

Jag frågar Bror-Gunnar om han hade tänkt bli urmakare.

– Absolut inte!

Tage sökte urmakare under vintern, och han fick tag i en som jobbade hos Ahlberg, Göteborgs största urmakeri.  Där fanns åtta stycken s.k. specialister – sådana som jobbade med småklockor – och en fyra, fem som jobbade med större klockor. Specialisterna ville inte gärna nedlåta sig till att jobba med vad de betraktade som ”skitklockor”. Nu var där en specialist som var villig att börja hos Tage. Han skulle då flytta till Uddevalla med sin familj. Men det stupade på att det inte fanns lägenhet att få tag på i Uddevalla.

Men så hittade Tage en intresserad från Skåne. Bror-Gunnar skickades till stationen i Uddevalla för att ta emot honom. Han hade ju aldrig sett honom, men hade fått beskrivet hur han såg ut, nämligen som en riktig ”pjatt-typ”.

– Så kom där en med en konstig platt hatt och med mustasch och började gå mot sta’n. Jag tänkte att den måste det vara och frågade: heter du Tore Hansson? ”Hur kunde du se det”? sa han. Jag tycker du ser ut som en urmakare, svarade jag.

På tågresan från Malmö hade ”pjatten” blivit bekant med en danska som var damfrisörska och hade fått jobb i Göteborg. De två skulle flytta ihop, men det var mycket svårt att få lägenhet i Uddevalla. Han lyckades dock hyra rum så han hankade sig fram. Det var inte lätt att få ett rum för två, men han jobbade faktiskt hos Tage något år eller så.

Efter att Bror-Gunnar i oktober 1956 avslutat femton månader på Livkompaniet på I 17 blev han Einars Ur och Optik trogen tills oktober 2015. Tage överlät rörelsen till Bror-Gunnar 1974 men fortsatte arbeta där efter pensioneringen så länge han orkade. Han dog 1985, Anna-Lisa redan 1976.

– Hur kändes det att detta blev ditt liv - hade du tänkt dig det från början?

– Nej. Absolut inte! Närmast innan jag började hos farsan hade jag nog tänkt utbilda mig till vägmästare.

Han säger att han tidigare hade drömt om att bli jordbrukare, men 50-talets stora avtappning av bönder avskräckte.

”Gick inte an att lägga sig före”

Fru Irene har varit trogen medhjälpare i rörelsen efter att barnen var utflugna.

Då hon och Bror-Gunnar började sällskapa bodde hon med sin familj i Krokklev och jobbade i Knuds konditori. Detta låg vägg i vägg med Trogens Charkuteri på Önnebacka.

Irene berättar om ett minne från en speciell dag.

– Jag fyllde femton år och Knud gratulerade med en tårta som liknade en klocka.  Hur ska jag bära mig åt med detta - den kan jag ju inte ta med mig hem, tänkte jag.

Det var ju en hemlighet för dem hemma att hon och urmakarns Bror-Gunnar sällskapade. Men hon tog ändå med den hem.

– Det gick då bra. Jag vet inte om de fattade det!

Knud var ju dansk, och kanske trodde man hemma hos Irene att garneringen var en dansk specialitet.

När Irene ser tillbaka på tiden i Einar Anderssons Ur och Optik är det bundenheten hon tycker varit värst.

– Hur dålig man än var fick man ju in om man åtminstone kunde svara i telefonen. När jag åkte till Sahlgrenska och fick strålning i fjorton veckor – på hemvägen gick jag av bussen i Uddevalla fast jag var så trött så jag knappt kunde stå på benen. Detta för att Bror-Gunnar skulle kunna gå ifrån för att göra bank- och postärenden, och även för att få i sig mat”.

Bror-Gunnar: Problemet var att komma till banken, som stängde klockan tre. Det skulle hämtas växel och det skulle sättas in kassor.

Han tillägger: Jag har ju haft en jättetur – har aldrig varit sjukskriven – aldrig sjuk. Fast förkyld och ont i ryggen är ju klart.

Irene påminner om den gången i början då Bror-Gunnar hade varit på lasarettet och gjort ett kirurgiskt ingrepp i ryggen – ”de drog ihop det med sexton stygn” förtydligar Bror-Gunnar. Då gick han direkt till affären efteråt.

– Det var i julrushen, farsan var ensam och det gick inte an att lägga sig före.

– Ja, du kunde inte sitta, säger Irene, utan fick stå när du slipade glasögon.

Vi får ändå vara tacksamma att vi haft den hälsa vi haft!

Bror-Gunnar beskriver de höga krav som exempelvis Omega ställer på en urmakare för att få reservdelar till deras klockor. Man måste ha genomgått en kurs för 200 000 kr och ha alla deras verktyg. Till och med specialverktyg till klockor som inte ens importeras till Sverige!

Lyckligtvis har man under många år haft en mycket skicklig urmakare till hjälp. Han lärde upp sig i deras urmakeri till att börja med, men numera har han en egen verkstad hemma på Orust där han servade klockor för Anderssons med flera. Eftersom han är certifierad för märkena Omega och Tissot kan han även få tag i delar som annars är omöjliga att skaffa för andra än deras specialbutiker.

Urmakaren blir optiker

Att lära sig till guldsmed eller gravör var inget Bror-Gunnar kände för. Däremot utbildade han sig till optiker.

– På den tiden provades glasögonen ut på lasarettet. Det gällde att komma med på recepten som skrevs ut av ögonläkare, och då måste man vara legitimerad optiker.

Dessutom tyckte Bror-Gunnar att det detta låg mera för honom än klockorna. Så han läste kurser på optikerskolan i Borensberg, vidare på Sahlgrenska i Göteborg för att få legitimation.

– Sista kursen i Borensberg var längre än de föregående för att där skulle avläggas gesällprov. Provet gick ut på att man skulle klara att hinna med och få godkänt på de olika momenten som skulle hinnas med på en dag. Alltså kapacitet och skicklighet. Då fick man ”gesällen”. Därefter två månadskurser på Sahlgrenska, vilka leddes av ögonläkare och mattelärare. Det var väldigt mycket matte.

Detta var 1966. Bror-Gunnar påpekar att sättet att utföra starroperationer har förändrats mycket från den tiden, vilket underlättat optikerns arbete. Och dessutom har nyare teknik underlättat mycket för den starropererade. Numera behövs inte så tjocka och tunga linser som då.

– Vad var svårast tycker du när du ser tillbaka på ditt yrkesliv?

Bror-Gunnar bakom disken

– Det svåraste var nog att anpassa sig till innejobbet. Sedan var det ju stimulerande att möta utmaningar, lära sig nytt.

Hösten 2015 upphörde Einar Anderssons Ur och optik, och man hade utförsäljning.

– ” Varenda klocka - väggur, armbandsur, allt blev sålt” säger Irene.

Hon och Bror-Gunnar blev föremål för en översvallande uppskattning från gamla kunder. Det personliga bemötandet som kunderna upplevt i affären i alla år bidrog säkert starkt till känsloyttringarna!

Egentligen hade inte Bror-Gunnar tänkt lägga av ”riktigt så tidigt”, men hyresvärden behövde lokalen.  Att de fortsatte så länge med verksamheten var mest att det tickade på.

Det ligger nära till hands att associera till berättelsen om klockpendeln som inspirerade Lina Sandell till en viss psalm. När den räknat ut hur många gånger den måste pendla fram och tillbaka varje timme och varje dygn, och så vidare och så vidare, höll den på att ge upp. Genom att ta ”blott en dag, ett ögonblick i sänder” orkade den med.

Bengt Blomberg