Sverker Skreberg berättar

Sverker har bott på Björid i all sin tid, Huset han bor i nu byggde han för sig och sin familj och stod färdigt 1973. Sverker högg timret till huset själv och satte upp bygget med hjälp av sin bror Rune och Erling Andersson från Lycke.

Här sitter vi nu en kväll och pratar med honom och hans trevliga fru Anne-Marie. Vi får oss till livs många episoder ur Sverkers långa och innehållsrika arbetsliv. Sverker var anställd av Munkedals AB, som det hette på den tiden.

Vi startar i början av 1950-talet när ”Femman”, pappersmaskin nr 5, installerades. Det var ett omfattande byggnadsarbete och firman Tholén & Stenberg stod som entreprenör. Förmannen hette Persson och den mycket noggranne kontrollanten var en viss Tibbling. Själva maskinen monterades av ett tyskt arbetslag; dess arbetande förman var en stor kraftig tysk som inte var snäll, han frågade inte efter att slå sina arbetare. Sverker var med i det cirka femton man stora byggnadslaget liksom Rune och deras granne Willy Berglund.

Några arbetare var från Sörbygden. De kom med buss varje morgon, steg av vid Stenbron och gick sedan ned till fabriken. I folkmun gick de under namnet ”Malmstenstruppen”.

För att underlätta arbetet hade man en byggnadshiss som gick tre våningar upp. Ville man stoppa den vid någon station fällde man ut en planka och avbröt upp- eller nedfärden. En gång stod Sverker i andra våningen, sträckte sig ut för att få tag i plankan, det knyckte till och han föll inåt, fick slag i nacken och ryggen, bäckenbenet skadades och det blev kotförskjutning. Detta hände precis utanför sorteringssalen och de förskräckta sorteringsdamerna såg hur det gick till och skrek i högan sky. Någon sände bud efter Bröderna Johansson och de var snabbt på plats med sin stora droska. Sverker bars ut på bår, placerades i bilen och kördes i ilfart till Uddevalla lasarett. Där låg Sverker i åtta veckor och sedan blev han sjukskriven i över ett år.

När han började jobba igen blev det först på Järnverkstan och sedan vid Skogsavdelningen i fyra fem år. Han lärde känna de olika skogvaktarna. Eriksson i Ekelunden, Lifvergren i Torp. Andersson på Vågsäter träffade han förstås också. Det var en rätt kortvuxen man, frun hette Tora.

En gång stod Gunnar Skreberg, det var Sverkers far, och sågade ved. Då kom skogvaktare Eriksson totalt uppgiven, kunde nästan inte prata. Han var mycket trött efter att ha gått omkring i skogen hela dagen. Gunnar fick gå in efter vatten och ge honom.

Skogsarbetarna var ett väl sammansvetsat gäng. Sverker nämner bland andra Axel ”Dalingen”, Oskar i Stockholm (stället hörde till Vågsäter) och naturligtvis bröderna på Kasa, Harald och Yngvé.

Tyra och Karl i Slätthult kände han också. Tyra var högljudd och frispråkig. Hon målade mun med eldrött läppstift. Gunnar och Sverker kom dit en gång och blev bjudna på kaffe. De satt vid ett stort slagbord. Karl råkade sparka till bordet och det föll ihop, koppar och fat for all världens väg och Tyra svor något så fruktansvärt att de aldrig hört maken till långa ramsor. Men Karl fick i alla fall sista ordet, han avbröt sin maka med ett ännu värre tillmäle.

En annan gång hade Yngvé och Harald slagit ihjäl en huggorm och lagt i Tyras matbox. Det var medan de höll på med skogsplantering. När de satte sig för en liten matrast öppnade Tyra förstås sin box och, aj ni förstår resten? Ni skulle hört Tyras skrik och ordval! För att distrahera henne reste sig en av skogshuggarna och deklamerade en populär strof som gick ungefär så här

Gubben på Mö hade en sö

som han gav hö och brö

så han höll på att dö

Efter perioden med skogsarbete kom Sverker med i flottningen och det är kanske det han är mest känd som - flottare och dammvakt. Från 50-talet fram till 1967 var han verksam vid flottningen av massaved från Dalsland till Kaserna och vidare över Björid och kanalen ner till pappsfabriken. Av flottare som han minns särskilt väl kan vi nämna släkten Bergström. Det var många Bergströmar i farten. En av dem hette Torsten och av honom kunde Sverker och Elis Hansson ibland få låna båt när de skulle ut och fiska. En gång var Torsten inte hemma när de kom men Tyra Slätthult lovade i hans ställe. ”När ni är så bussiga och frågar så lovar jag!” Hon var så stark i rösten att hon hördes över hela Vågsäter.

En annan Bergström höll på med att spika ihop en flottningspråm. Han höll en massa galvad spik i mun. Men spiken hade visst förvarats i närheten av råttgift och smittats av det. Bergström blev förgiftad och ”höll på att gå åt” berättades det.

Sverker var alltså intresserad av fiske, friluftsliv och allt som rör sig i naturen. En gång hade han en tam räv som han gett namnet Kirre. Anna Skreberg, Sverkers mor, hade satt ut mjölk till katterna. Räven fick nys om detta och smög sig fram och smakade. Det blev en vana och Kirre godtog också att Sverker kom ut och matade honom. Han åt ur Sverkers hand. Räven var till och med inne i köket och såg sig omkring.

Historien blev allmänt bekant och lockade många intresserade besökare till Björid. Så småningom kom också ett reportage i Bohusläningen. En fin bild visar Sverker och räven tillsammans. Men när sommaren led mot sitt slut försvann också Kirre. Detta var någon gång i slutet av 60-talet.

Långt efteråt, en kall vinterkväll med stjärnljus, var Sverker ute och gick. Då fick han syn på en räv ute på en äng och Sverker tyckte att han kände igen den.

”Kirre!” ropade han och räven kom faktiskt fram och nosade på honom. Så vände den och gick och Björidborna fick aldrig se Kirre mer.

Text: Yngve Carlsson Bild: Museets samlingar