En orm i gräset

Det var en solig sommardag 1959 och jag var snart fem år. På den tiden hade pappa lastbil eftersom han körde mjölk till mejeriet. Jag tyckte det var roligt att åka lastbil så jag hade förmodligen tjatat mig till att få åka med till farmor och farbror Gunnar på Önne där pappa skulle hjälpa Gunnar att köra hö. Eftersom jag inte kunde vara kvar på Önne då alla var upptagna med hökörning hade jag lovat att gå hem från Önne till Anneberg. Farmor följde mig en bit på vägen men sen skulle jag gå själv. Jag hade gått vägen många gånger så jag kunde den så det var inte något märkvärdigt med det. Efter en stund kom jag till Ängarna där syskonen Johansson bodde. De var lite konstiga tyckte jag. Harry var rent av lite skrämmande eftersom han alltid hade kepsen långt ner över ögonen. Han hade problem med sina ögon och såg väldigt dåligt. Systrarna kunde man bara få se en skymt av eftersom de gick undan när det kom folk. Johan var den som förde syskonens talan och han var alltid korrekt och artig. Nu såg jag ingen men det hördes röster från lagården när jag gick genom gården. Jag vek av till höger vid syrenhäcken och fortsatte mot Backen där Johan i Backen bodde med sin son John och hans fru Rut. Man gick alldeles förbi lagården och kom in i gården. Där stod Johan stödd på sin käpp. Jag tyckte han var jättegammal men han var säkert inte mer än 60-70 år. Men han var lång, tunn, ganska tandlös och hade ett grått hår under kepsen. Sedan var det väl det att han hade käpp som gjorde att jag tyckte han var väldigt gammal: ”Hörre ska en sönn liden pilt hänn?, frågade han. ”Jag skall hem”; svarade jag. Johan var pratsam så jag blev nog stående en stund och eftersom jag var för blyg att fråga något var det han som pratade och ställde frågor. Till slut sa han: ”Nä, nu får du gå hem me dej så de ente blir uroli far dig. Å hälsa Berta”. (Berta var min mormor) Jag fortsatte förbi Backen utför den branta backen som förmodligen gett gården dess namn, och ner på vägen. Det var rätt härligt att gå där i sommarsolen och fantisera. När jag närmade mig hemmet kom jag på att jag skulle gena över skogen. Det blev ju mycket närmare och jag var ju lite försenad efter pratstunden med Johan. Väl inne i skogen kom jag fram till dammen och då skyndade jag på stegen. I dammen bodde Näcken och den skulle man akta sig för enligt mormor. Gick man för nära vattnet kunde han ta små pojkar som mig och dra ner dem i vattnet. Jag nästan sprang förbi dammen tills jag kom ur skogen. Nu kunde jag se huset och jag var snart hemma. Men så fick jag se något i gräset som nästan gjorde mig stel av skräck. Där låg en svart tjock orm! Jag sprang fort i det höga gräset för att komma bort från ormen. Men den var kvar bredvid mig! Jag sprang så fort benen bar mig och gräset piskade mot mina bara ben. Nu var jag snart framme trädgården men ormen förföljde mig fortfarande! Jag vågade inte titta åt sidan där ormen ringlade jagande efter mig. Jag sprang genom trädgården, ner till huset, in genom dörren till mamma och mormor som satt i köket. ”Ojdå”, sa mamma ”det var väldigt så brått du har”. Jag kunde knappt prata men jag lyckades få fram ”Det var en orm som jagade mig”. Mormor blev alldeles förskräckt. ”Att du ska låta piltongen springa ude i dä långe gräset å bli jaga udå orm”. Mamma tog det lugnt och frågade vad det var för orm jag sett. ”Det var en stor svart orm”. ”Men lille vän”, sa hon ”det är ju ingen orm. Pappa har lagt ut en slang från dammen för att få vatten till lagårdsbrunnen”. Javisst var det så. När jag sprang förbi hade jag inte sett att det var en slang som låg där genom trädgården och ner till brunnen.