Om blindtarm 81-3

Om   blindtarm

Det händer ibland  att Sjökvist hör av sig, nästan alltid per telefon, ty han bor ju precis inte nästgårds. Jag tror han hette Sjökvist — eller var det Sjölund eller Sjöstrand,  kommer inte riktigt ihåg. Hur som heist, Sjökvist hör av sig då och då och lägger fram sina bekymmer,  och han tycks ha många sådana. Förra gången beskrev han en  duell mellan en katt och en orm   denna  gången var det fråga om en besvärlig blindtarm.

Sjökvist ringde och berättade,  att han fått förfärligt ont i magtrakten, att det högg till och kändes som ett tryck i sidan, tempen rusade upp till över 39 och illamående  var ett faktum. Sjökvist sade, att han sände efter en läkare och han gjorde en grundlig  undersökning. Efter att synat mig, sa Sjökvist, så blev jag anmodad att omedelbart  söka sjukhusvård, ty här måste det föreligga något allvarligt, vis a vis blindtarm.

När  Sjökvist infördes på  sjukhuset, som han  själv berättade i telefon, låg det  varma   krus  i sängen   och  en mycket   vänlig   syster stod  intill bädden,  sträckte fram   handen   och sade:  Syster Karin.   "Tack",   sade Sjökvist. Därefter inträdde med  jämna mellanrum flera systrar, alla lika rara och vänliga, räckte fram  handen och sade:  Syster Greta, syster  MajBritt,  syster Carola, syster   Inga, syster  Ruth, syster   Marianne   och syster  Ingegerd.

"Ja, jag  tror  er" berättade  Sjökvist,   när  presentationen  var över. Sjökvist har aldrig sett så många systrar på en gång  och kände sig nästan som en filmhjälte i en sådan där läkarfilm, han sett   någon gång. Alla systrarna samlades i en ring kring sängen, och  min första tanke var, att detta var nog inget sjukrum, jag måste ha  kommit till himlen direkt och  dessa  näpna och söta flickor var naturligtvis änglar. Sjökvist tänkte med halvslutna ögon att han var död och han kommit rätt efter jordelivet. "Vem  kunde anat det "sa." Sjökvist? Men så kom det en läkare och en avdelningssköterska in i sjukrummet  och då  försvann alla de söta systrarna. Sjökvist rullades iväg till operationssalen, där han tyckte det såg ut som på bio. Stora lampor   i tak och glas, instrument och speglar lite varstans. Och här fanns också  kvinnor, men helt vitklädda och försedda med  munskydd. Nu  tänkte Sjökvist helt plötsligt: "Jag har kommit in i ett harem". Han tyckte det var bäst att blunda och sedan lätta på ögonlocket och kisa på  en av systrarna i taget och välja ut den vackraste. En av systrarna var särskilt tilltalande och Sjökvist anförtrodde mig, att  hon faktiskt liknade Ingrid Bergman. När  hela denna  procedur var över, och han kommit  hem, skulle han   minsann ringa upp henne  och be  om ett sammanträffande.  Bara hon  inte var förlovad?

Sjökvist berättade vidare, att han därefter flyttades upp på ett bord och där det klirrade otäckt med glasskivor och annat material runt omkring, dessutom tänger, knivar och en hel massa  andra ting. "Bara inte sjuksystern stirrat så intensivt på mig" sae Sjökvist. Det  gällde ju bara en blindtarm. En av änglarna lade en rem om mig, sa' Sjöström vidare, precis som hon var rädd att jag skulle smita min väg.

Men  nu hände   något rätt otrevligt. En syster som hette Gunilla kom  smilande fram till mig och hon hade  en kloroformerad   mask i handen. Syster Gunilla gav mig  en lång öm blick, som jag aldrig skall glömma varpå hon strök mig  varsamt med  ena   handen i pannan. Jag hann tänka, sa' Sjökvist. "att någon  bedövning knappast var nödvändig",   jag  var tillräckligt bedövad av varma   kvinnoögon.

Syster Gunillas ögon är som ett skälvande rådjurs och jag drunknade  tacksamt i dem. "Har Ni några lösa tänder i munnen", frågade systern? Nää, sa jag, det finns inte. Och efter denna brutala  fråga, bads jag räkna långsamt från och med ett. Ett, två, tre, fyra, fem, det gick ju riktigt bra — sex, sju, åtta, nio, något trögare. Vid tjugotvå förstod jag dunkelt, att nu var det bäst att överlämna mig själv åt kirurgens och änglarnas väld. "Sover  han nu",  hörde han en avlägsen röst  och därpå försvann jag i stora kulörta vattenbubblor. När jag vaknade, låg jag på sjukrummet  igen. Det hela var över. Endast en syster fanns i närheten, en äldre sådan, hade en sträng blick. Var var alla dom rara änglarna? Operationen  hade lyckats bra, pressade Sjökvist fram och nu kände  han sig riktigt kry. Sjökvist, eller var det Sjöholm,  har alltid problem och jag är nog en av dom som Sjökvist anförtror sig åt, när något gått snett.

Ur Munkedalsbygden 1981-3