Kung Östens väg

När Munkedals kommun i slutet av 50-talet planlade och öppnade ett nytt villaområde, Kung Östens Väg, i anslutning till mitt föräldrahem innebar det att vi fick många nya grannar och tillgången på jämnåriga kamrater av båda könen mångdubblades. Flertalet hus, av det tjugotal villor som uppfördes, byggdes av barnfamiljer.

Som mest bodde där mellan 35 och 40 barn i varierande ålder. Redan under uppbyggnadsfasen knöts kontakter med barn som sedermera kom att bli lekkamrater och vänner under många år.

Under 1960-talet låg kostnaden för en ordinär 1- eller 1,5 plansvilla på ca 80 – 100 000 kr inkl tomt. I våra ögon då en ofantlig summa. Oljan kostade ca 60 kr/kbm! Idag när en ordinär villa kostar mellan 3 och 4 milj kr ter sig kostnaden löjligt lågt men med dåtidens lönenivåer var det en lika tuff investering för många som miljonbyggena är idag. 100 000 kr motsvarar i dagens penningvärde drygt 1 miljon kr.

Kung Östens Väg, som vi i dagligt tal benämnde ”Gärdet”, kom att bli en tummelplats för oss barn och ungdomar där det fanns plats för lek och idrott men också en hel del bus och rackartyg. Avseende de sistnämnda så handlade det nog i huvudsak om ganska oskyldiga pojkstreck men kunde vara nog så irriterande för de som drabbades. Under en period kom området också av någon anledning att kallas ”Strömlösa”.

Orsaken till detta något märkliga epitet finns nog att finna i att avsaknaden av luftledningar i området (dragningen av elkablar skedde i marken) fick någon lokal förmåga att dra den felaktiga slutsatsen att området skulle förbli ”strömlöst”.

Ganska snart efter det att villorna var inflyttningsklara och husen fylldes med barn ianspråktogs en gräsyta på höger sida strax före du kommer fram till Skogsvallen som fick bli vår fotbollsplan. Tveksamt om ”fotbollsplanen” skulle accepteras av dagens ungdom men för oss var den en tillgång.

Den stora höjdskillnaden mellan planens båda kortsidor kompenserades av att lagen i ”halvtid” bytte sida. Rättvisa var skipad. Utan någon formell organisation eller förening ordnades turneringar. Vi spelade mot ”Stationen” och mot ”Torp”. Kanske ytterligare någon geografiskt avgränsad plats som jag inte längre minns. Hur matcherna initierades är jag inte helt klar över men kanske någon av de äldre ungdomarna tog kontakt och kom överens om tid och plats. Jag har tydliga minnen av att vi cyklade ut till Torp och där spelade matcher. Dessa spontana idrottsevenemang åstadkoms utan medverkan av någon förening eller vuxen. Lite senare på 60-talet ”bildades” dock fotbollsklubben Foss IF. Dvs en klubb för fotbollsspelande ungdomar med anknytning till Kung Östens Väg med omnejd. Matchdräkter, gul tröja och vita byxor, inköptes hos Johanssons Herrekipering. Klubben hade ingen styrelse, tränare eller ledare men fungerade ändå. En ny fotbollsplan på en något jämnare yta anlades senare närmare kyrkan. Där spelades bl a matcher mellan oss barn och våra föräldrar.

Den ytan blev senare en del av kyrkogården vid utvidgningen. Ett viktigt inslag under barn- och ungdomsåren var Påskfyren. En tradition som jag som barn utgick från att den var förhärskande över hela landet. Något som jag fick ändra på när min brevvän bosatt i Skåne frågade mig ”vad är en påskfyr” efter att jag livfullt beskrivit våra ansträngningar att åstadkomma den största brasan. Som på andra ställen runt om trakten samlade vi under några intensiva

veckor före Påsken allsköns brännbart material och lade upp

på en yta i anslutning till Kung Östens Väg. Vi släpade och

drog. Inte minst från butiker som på den tiden fick mycket

av sina varor levererade i enkla trälådor. Alla julgranar togs

tillvara förstås. Säkert passade en och annan i området på

att göra sig av med div gamla möbler och annat brännbart.

I bostadsområdet Foss Västergård, som då var skogsmark,

hämtade vi enar (Juniperus) som var särskilt uppskattade.

De sprakade och brann med en särskild energi. Jag minns att

den dåvarande ägaren till marken, Viktor i Foss, gav oss löfte

hämta så många vi ville. Detta tyckte vi var storartat. Så det

blev till att släpa ”enebuskar” upp mot kilometern. Allt för att få den största och finaste brasan. När brasan väl uppfyllde

våra ambitioner vidtog en plågsam väntan på Påskafton.

Värst var Långfredagen som på den tiden var något helt annat

jämfört med idag. Alla butiker stängda. ”Tråkig” musik i

radion hela dagen. Och vi barn fick order att hålla oss hemmavid

och inte stoja och leka.

Ett inslag i traditionen med påskfyr var att tända så sent

som möjligt på kvällen. Det blev en tävling mellan framförallt

vår påskeld vid Kung Östens Väg och bostadsområdet

på andra sidan Korskällan om vem som kunde hålla ut

längst. Och för att lura konkurrenten tändes en ”narreld”. En

lite brasa strax intill den riktiga brasan. Som snabbt släcktes

när konkurrenten tänt sin brasa och inte längre kunde

hejda elden. Och vi barn jublade. Vi hade vunnit. Begreppet

”narreld” är något som du kan läsa om i C-G Bernhardssons

folklivsskildringar om traditioner i Bohuslän. Liknande tävlingar

med ”narreldar” utspelades mellan skärgårdens olika

öar och samhällen sedan lång tid tillbaka.

Men vi hade andra intressen också. Under 60-talet när

Beatles och Rolling Stones musik kom att uppröra sinnena

hos många föräldrar och generationen före dem inspirerades

många svenska ungdomar att också försöka. Kampen

om populariteten bland ungdomarna mellan de svenska

banden Shanes, Hep Stars, Tages, Spotnicks mfl var hård.

Och självklart också gjordes det försök också i Munkedal

och på Kung Östens Väg att nå berömmelse.

Någon gång i mitten på 60-talet bildades gruppen The

Gunfighters. Ett namn som sett i dagens ljus kanske inte

skulle vara helt lyckat. Men det var inte ”gangsterrap” grabbarna

ägnade sig åt. Gruppen bestod av fyra grabbar. Alla

bodde inte på Kung Östens Väg men i dess närhet. Men repetitionslokalen

var förlagd till Kung Östens Väg 1. Närmare

bestämt i källarplanet hos Stig och Margit Persson. Där

bodde sonen Lars-Erik som var trummis i bandet. Övriga

medlemmar var Kent Karlsson, bas, Kent Johannesson, gitarr

och Willy Widekärr, gitarr. Tyvärr har jag inte lyckats

hitta något foto av The Gunfighters.

Lars-Eriks föräldrar gav prov på en enastående förståelse

och tolerans för ungdomarnas lust och engagemang. Det är

en gåta för mig idag att de stod ut med det enorma (o)ljudet som trängde upp genom golvet från källare till kök och vardagsrum.

Jag minns att bandet fick spelningar runt om i bygderna

och vid några tillfällen hade jag tillfälle att både dansa

och lyssna till deras musik. Så visst gjorde repetitionerna

någon nytta. Vid några tillfällen kunde The Gunfigthers disponera

Hemvärnsgården vid Röstorp för övning och repetition.

En med tanke på namnet passande lokal. När bandet

upplöstes känner jag inte till men jag är övertygad om att

grabbarna hade kul under den tid karriären pågick.

Längst in på Kung Östens Väg låg isbanan, Där bedrev

Munkedals Bandyklubb sin verksamhet. Den blev under

flera år en viktig plats där vi förutom att själva åka skridskor

och spelade matcher också kunde följa MBK:s ishockeylag.

Till att börja med spelades matcherna på naturis. Men 1963

försågs rinken med konstfrysningsaggregat. Vid den tidpunkten

inte så vanligt. Några namn finns kvar i minnet

av spelarna i laget under 60-talet. Lappen, Snurren, Sune,

m fl.

Omklädningsutrymmena för spelare och gästande lag var

starkt begränsade och till att börja med bytte hemmalaget

om i Georg och Anna Claessons källare som låg ca 100 meter

från rinken. Ett sannerligen generöst erbjudande av familjen

Claesson. 1986 uppfördes den nuvarande överbyggnaden av

isbanan.

Om MBK:s historia och utveckling har kanske någon redan

skrivit som är bättre insatt än undertecknad. Men minnena

finns kvar av spänningen när man knöt på sig sina skridskor

för första gången för säsongen och kunde kliva ut på isen eller

när man stod vi sidan av rinken och frös om fötterna och

hejade på MBK.

Text: Bengt-Olof Foss