Livet i Munkedal 18-2

Henning Wingård

Företal

Henning Wingårds berättelser, som handlar om Munkedal, har varit införda i Kuriren (eller Bohusläningen) som en följetång. Berättelserna är hophäftade till en liten bok kallad ”Livet i Munkedal”. Boken har Hembygdsföreningen fått i gåva av Ingegerd Foss.

Berättelserna från häftet om ex.vis ”Ynglingen Sven” och ”Den mystiske Svenberg” är avskrivna av Håkan Grundberg, 2018-10-04

Vem var Henning Wingård?

Svante Henning Wingård föddes i Brastad 1901-04-27.

Han var son till Emma Kristina Wingård. Han hade två syskon, Johan Hilding och Ester Adelin.

1906 gifte sig Emma med Karl Efraim Edvardsson. Henning, Johan och Ester fick då efternamnet Karlsson. Familjen flyttade under några år runt på gårdarna i Foss.

1922 står Svante Henning W skriven på Foss prästgård, som grovarbetare.

1923 är han skriven i Hunnebostrand och har titeln ”journalist”.

1934 är han bosatt i Uddevalla. Där han 1935 gifter sig med Ingrid Johanna Andersson. Paret får två söner, Elf Stigmo Wingård f. 1935-09-01 (död i Färgelanda 2006) och Joe Barry Wingård f. 1937-09-19 (död i Almunge, Uppland 2010).

1950 har Henning titeln chefredaktör och han är bosatt i Boden.

1960 står han som generalsekreterare för ”Folk och Försvar”, en tjänst som han innehade under tiden 1957-1967.

Henning dog i Lysekil 1993.

Folk och försvar

(Info hämtad från ”nätet”).

Folk och Försvar vill sprida kunskap och främja en levande debatt om säkerhetspolitik i Sverige och världen, samt om samhällets krisberedskap och totalförsvar. Vi tror på värdet av samtal och diskussioner där olika delar av samhället finns representerade. Folk och Försvar ska vara ett forum där forskare, myndigheter, politiker, näringsliv, media och ideella organisationer möts och utbyter kunskap och erfarenheter. Vi vill att säkerhetspolitik, försvar och krisberedskap ska vara hela folkets angelägenhet.

Vår verksamhet består av utbildningar samt av seminarie- och konferensverksamhet.

Den här boken är avsedd att ge exempel på, vad en industri, som startade under senare delen av artonhundratalet kunde få för betydelse för en liten kommun och dess invånare. Industrin drog till sig arbetsfolk, samhällen växte upp, köpmän etablerade sig, kommunikationer drogs genom bygderna. Det blev ökade skattepengar till kommunen och församlingen, som oftast var liktydigt med en enhet. Småningom kom läkare, apotek och bank. Föreningsverksamheten ökade i den mån en sådan fanns, eljest växte en sådan fram både ideellt och politiskt. Folkbildningen ökades mer och mer. Industrier av olika slag, små och större, uppstod och ökade samhällsutbyggnaden. Det blev musik och nöjesliv i organiserad form. Allt fler och fler fick arbete och utkomst i det första industriföretaget, som med tiden drog till sig allt fler och större order från andra länder och världsdelar. Utan ständig möda, förutseende och ibland smärre strider var framgången inte given. Men det ena årtiondet efter det andra gick genom goda och onda tider. Utvecklingen var naturligtvis inte garanterad, men fortgick ständigt. Befolkningen känner sig trygg och kommunen synes fortsätta sin expansion. Naturen är enormt storslagen, men vilar dessvärre inte på någon trygg grund inom vissa områden. Dock har samhällsandan och samhällsbyggandet en förhoppningsfull ljus framtid i sikte.

Författaren

Den lilla vinkelformade insjön vid Kaserna ett par kilometer ovanför Munkedals pappersbruk var fylld med timmer. En vattenrik älv från ett mångförgrenat vattensystem i Dalsland, miltals i bygderna ovanför sjön, utgjorde en pålitlig väg för timret. Det gällde särskilt vår och höst. Då kom vatten i riklig mängd från främst dalsländska insjöar och myrar, från bäckar, bergsskrevor och öppna diken och samlade sig till en älv, som gick i riktning mot pappersbruket. Från den lilla sjön kom Munkedalsälven, som flöt relativt mäktig genom kuperad och storslagen natur och förenades nedanför pappersbruket med den större och betydande Örekilsalven. Denna har sitt utlopp i Saltkällefjorden, som är en gren av Gullmarsfjorden, vilken vid Lysekil förenas med det världsomspännande havet. På strandpartiet vid Kaserna finns en röd liten stuga, som med tiden blev museum. I denna växte en av Sveriges märkliga filosofer upp. Det var Pontus Wikner. Allmänt kallas stugan Pontus Wikners barndomshem. Men Wikner var född på Ryr i den dalsländska församlingen Valbo Ryr. Han kom som barn till Kaserna. Hans far var förvaltare av Herman Nordbergs herrgård vid Lilla Foss, någon kilometer norrut från Munkedals stationssamhälle. Gossen låg ofta under det stora vårdträdet vid stugan och iakttog himlavalvets skiftningar och molnens vandringar. Där utvecklades hans tankeliv i vitterhet, filosofisk och panteistiskreligiös riktning. En mäktig bautasten (minnessten) är rest av Vikarvet på kullen mellan stugan och sjön. I den närbelägna skogen kan man finna lämningar efter hans altare och platsen, där han höll sina predikningar för bland annat träden. Dessa är borta, men ersättare finns.

Från pappersbruket upp till den lilla insjöns upplopps älv anlades på sin tid en kanal, av vilken Bruket haft ovärderlig nytta. Den bar villigt timmer till Bruket och försåg dessutom detta med vatten. Ett pappersbruk av den storleken behöver mycket vatten. Vana flottare länsade sjön från timret och såg till att detta kom till Bruket. Under färden dit tappade stockarna vanligtvis den mesta av barken. Den bark de tappade i kanalen passade bruksarbetarna på att kratta upp från kanalbotten och breda ut

på kanalslänterna till torkning. Den torra barken var ett gott bränsle hemma i köken. Samtidigt höll bruksarbetarna kanalbotten någorlunda ren, främst närmast Bruket, vilket Brukets ägarbolag inte hade något emot. Det flottades mycket timmer till Bruket från bolagsägdas skogsegendomar i närheten av den större Kärnsjön. Utloppet till Kärnsjön är Örekilsälven. Denna bildar under färden mot havet tre vattenfall, vilka var nyttiga bland annat för befolkningen västerut. Det översta fallet, som bildas av Kärnsjöns utfall i Örekilsälven, vilken den bildar, tillhörde den förnämliga herrgården Torp, som ägdes av den kända adelssläkten Kock. Denna anlade ett sågverk vid fallet. Där fanns också en kvarn. Dessa hade stor betydelse vid mitten av artonhundratalet och rätt lång tid, varefter de försvann. Samma bolag som äger pappersbruket, köpte herrgården efter ett antal år och anlade en liten massafabrik vid fallet. Även denna lades ner. Men herrgården var relativt skogrik, vilket bolaget naturligtvis fann åtråvärt. Vid de två nedre fallen, det mellersta av de tre vanligen kallat Bruket, fanns långt i på nittonhundratalet ett sågverk och tidigare en kvarn och en mekanisk verkstad. Stor kvarnrörelse fanns även vid det nedersta fallet, som då låg på kronobostället Brålands ägor. Det fallet var det mäktigaste av de tre. En förfärligt brant väg ledde dit ner. Mycket branta stränder kantar här Örekilsälven. Kvarnrörelsen vid Bruket och Bråland hade mycket stor betydelse för Stångenäs och Sotenäs och uppåt Svarteborg och Hällevadsholm. Under decennierna vid artonhundratalets mitt fann de avlägset boende lantbrukarna det klokt att samlas i foror till någon av kvarnarna vid Örekilsälven. Vid Håby kyrka någon mil norrut kunde enligt sägnen iakttagas en gumma, med kraftigt spettformat järnstycke hängande vid halsen, gå in i kyrkan och bakom altartavlan få nattvarden. Hon troddes ha haft något att göra med saknade mjölsäckar. Mängder med timmer bars med åren ner till Munkedals pappersbruk av Örekilsälven. Efter att timret tagits upp med en enkel men ändå sinnrik anordning vid Tången nära bruket fortsatte Örekilsälven förbi Kvistrum ner till Munkedals hamn och upplöstes i Saltkällefjorden. Upptagningsplatsen vid Tången användes även som gångstig mellan stränderna. Örekilsälven flyter genom en nästan obeskrivligt imponerande och vacker natur. Bolaget som anlade pappersbruket artonhundrasjuttioett, valde i sanning en på samma gång storvulen och idyllisk plats för Bruket. Där har visserligen under den första halvan av århundradet funnits ett järnbruk, men detta förringar ingalunda de nya bolagsherrarnas samtids- och framtidssyn.

Det var en mycket hård och svår tid för landskapet och i all synnerhet för bygden, i vilken pappersbruket anlades. Det är ingen litterär överdrift att påstå, att pappersbruket tillkom som en räddning för bygden. Det var inte lätt i början, men Bruket konsoliderade likväl oavbrutet sin ställning.

Text: Henning Wingård

Avskrift, samt inledande text: Håkan Grundberg