Munkedals Renhållning 1962-1994 23-2

Eskil Friman berättar:

Eskil Friman och trotjänaren Stig Karlsson

Eskil föddes 1937 på Lycke i Munkedals kommun. Som 25-åring startade han 1 juli 1962 företaget Munkedals Renhållning. Via anbudsförfarande fick han uppdraget att sköta renhållningen för dåvarande Munkedals kommun. Eskil tog kontakt med Blom, som tidigare skött uppdraget åt kommunen. Enligt Blom var det tillräckligt att Eskil köpte en pickup. En pickup av märket Peugeot köptes in, men Eskil insåg redan efter ett år att det inte var tillräckligt. 1963/64 införskaffades därför den första lastbilen. Bilparken utökades så småningom och som mest hade firman tre lastbilar och en flakbil, samtliga av märket Volvo.

Första lastbilen

År 1986 köptes även ett 70-tal containrar in från Polen. Dessa placerades ut vid olika företag i kommunen.

Företaget hade även ansvar för soptippen på Hästeskede. Tage Fredriksson var den som skötte allt på tippen. Öppettiderna var varje dag mellan 09:00 - 11:00. På tippen slängde man allt. Det fanns ingen sopsortering på den tiden, utan en Kompaktor tryckte ihop soporna och sedan täcktes allt över med sand. I början hade företaget sina bilar i ett garage bakom Folkets Hus. Senare flyttade de sina fordon och hade dem vid soptippen.

Från början hade Munkedals renhållning enbart centrala Munkedal som arbetsområde, då det inte var obligatoriskt att ha sopställ utanför tätorten. Detta ändrades 1963/64 då det blev krav på sophämtning i hela Munkedal, även glesbygden t.e.x. Gårvik, Saltkällan, Viksjön och Holmen m.fl. Sommarstugeägare omfattades också av de nya reglerna. Detta innebar ett stort jobb för Eskil och hans personal, då sopställ skulle ställas ut vid de nya adresserna. Detta försvårades av att kommunen inte hade namn eller adresser till alla hushåll.

Kompaktorn som användes på soptippen Hästesked.

Arbetstiden var vardagar mellan kl. 05.00–13.00. På lördagar hämtades sopor vid kommunens hyreshus, .t.o.m. på julafton! Eskil berättar om en episod som hände när han en lördag körde till hyreshusen på Jonsäng med en ny lastbil som kallades »Skruven«, eftersom den malde sönder soporna. Han träffade då på en något överförfriskad man som frågade om »Skruven« kunde ta hand om allt skräp? Eskil svarade, ja det ska den allt kunna. Mannen undrade då om Eskil kunde vänta lite, så han kunde gå upp till lägenheten och hämta »kärringen« som han tyckte att han skulle passa på att slänga. Eskil tackade nej, och sa att just det uppdraget tog han sig inte an.

»Skruven« saknade nödstopp så man fick hålla fingrarna i styr och huvudet på skaft. Säkerheten var inte som idag. Jobbet var tungt och slitsamt. De fick bära säckarna för hand och folk slängde det mesta, även glas, så det hände att de skar sig ibland. I början användes papperssäckar och sedan övergick det till plast i slutet av 80-talet. Det blev många steg att gå per dag. Som mest uppmättes 5 mil, det var den längsta turen de körde. Detta hörde till ovanligheterna, men nog blev det många steg på varje tur!

"Skruven" den första bilen som malde sönder soporna.

Eskil berättar vidare att när makrillen gick in i Gullmarn, då visste de att det kunde vara vita maskar i säckarna. Det var många som inte paketerade renset utan det slängdes rakt ner i säcken. Råttor fanns det gott om, både på tippen och i säckarna. Råttorna kunde vara stora som kattungar! En gång fick Eskil ett bett i nacken av en råtta. Han fick en stelkrampsspruta och fick gå till vårdcentralen varje dag i en vecka för att lägga om såret.

I slutet av 1980-talet fick Munkedals Renhållning även ansvar för området Dingle/Bärfendal. Kommunen hade inte fullständig förteckning över hur många hushåll i Bärfendal som omfattades. Eskil fick själv ta reda på detta. Han tog hjälp av en Dinglebo som hade kännedom om vilka hushåll som fanns i Bärfendal. Det visade sig att det fanns 120 fler hushåll än vad som hade uppgetts från kommunen. Sopställ ställdes då även ut vid dessa ca 120 hushåll. Detta uppskattades inte av alla. Folk gömde sopställen i skogen, de ville inte att de skulle synas från vägen. Eskil påtalade problemet för kommunen som då beslutade att sopställen skulle placeras som längst 10 meter från sopbilen.

Bilparken bakom Folkets Hus på Stale. Eskils söner Magnus och Niklas syns i bild.

I många år var de bara två som jobbade. Företaget hade som mest åtta anställda plus fyra extra på sommaren. Eskil berättar att han alltid haft mycket lojal och kunnig personal. Bilparken bakom Folkets Hus på Stale. Eskils söner Magnus och Niklas syns i bild. De personer som följt Eskil under lång tid var Stig Karlsson, Börje Simonsson, Ragnar Språng och Tage Fredriksson. Även Eskils båda söner arbetade i företaget.

Eskil sammanfattar sitt arbetsliv med att det var fritt, roligt och utvecklande, även om det var jobbigt ibland. Eskil framhåller att han hade fantastisk personal som följde honom i många år.

År 1994 sålde Eskil firman till Ragnsells. Idag sköter Rambo all renhållning i kommunerna Munkedal, Sotenäs och Lysekil.

Vid pennan: Lotta Andersson och Ewa Karlsson