Konfirmationssommar

Bengt Olof

Det är förmodligen fler än jag som minns barn- och ungdomens somrar som alltid soliga och varma. Sommaren -63 var i alla fall en fin svensk sommar. Jag minns det väl eftersom det var den sommaren ”jag gick och läste”. Inte helt säker på att mina barnbarn är på det klara med var uttrycket står för. Men det var sommaren då jag konfirmerades tillsammans med ett drygt trettiotal andra ungdomar i Foss kyrka.

För de elever som efter klass sex i folkskolan valde ”Munkedals i folkskolan inbyggda realskolelinje” erbjöds möjligheten att ”läsa” under sommarlovet med konfirmation i slutet av sommarlovet. Det var mao en sorts ”intensivläsning” under några veckor med undervisning av den då där tjänstgörande kyrkoadjunkten Henrik Åstrand som lärare. Förutom 3-4 timmars undervisning i församlingshemmet vid Foss kyrka varje vardag ingick också självklart närvaro vid söndagens gudstjänst. Denna närvaroplikt startade redan vid julen. Var man inte på hemmaplan fick man söka upp närmast belägna kyrka som erbjöd gudstjänst och därifrån ta med ett intyg tillbaka till adjunkt Åstrand som bevis på att även denna helg fått sin dos av andlig spis.

Tomas och Bengt-Olof

Jag växte upp mycket nära kyrkan och församlingshemmet. Men det var inte där jag tillbringade den mesta tiden denna sommar när jag ”gick och läste”. Kanske inspirerades jag, Tomas på Prästegårn och Kent av författaren Mark Twain och Huckleberry Finns äventyr när vi gav oss iväg, om inte till Mississippi, så till Väntorp strax bortanför Öxna och den bäck som slingrade sig fram mellan åkerlapparna. Utrustade med ett ytterst enkelt tält kompletterat med några sovsäckar och filtar och ett primitivt spritkök. Det var en plats vi tidigare hade uppsökt då och då för att fiska bäcköring. Det är möjligt att det korrekta namnet på bäcken är Sälebybäcken. Eller om det möjligen kan vara en gren av densamma. På platsen där vi fiskat många gånger och slog upp vårt tält låg strax nedanför gården Dale. Vi hade, om jag minns rätt, först frågat markägaren om lov. Där tillbringade vi sedan större delen av den sommaren. Vi fiskade, gjorde långa vandringar utmed bäcken ned mot Torreby och Färlevfjorden. Vi åt av öringarna som vi fångade. Agn fanns det gott om. Under de soltorkade komockorna fanns det fina feta maskar att trä på kroken. Vi gjorde säkert ett och annat hyss också som jag förträngt. Vi hade alltid något att göra. Aldrig tråkigt. Och en sak skötte vi till 100 procent.

Varje morgon, efter en säkert mycket enkel frukost, vandrade vi de ca fem kilometrarna från Väntorp till församlingshemmet. Via Öxna genom skogen och över en äng vi kallade Hästhagen med en fridfullt betande ardennerhäst. Strax därefter passerade vi Skälebacken där vi parkerat våra cyklar. Förbi Kamstorps sjukhem vidare mot Prästgårn och den sista jobbiga uppförsbacken mot församlingshemmet och kyrkan.

Apropå Hästhagen så står det i min bokhylla omedelbart till vänster om mitt skrivbord en glasburk med en huggorm. Infångad av mig och Tomas i Hästhagen och med äldre systers omsorg för evigt bevarad i formaldehyd. Där har den stått nu i 55 år. Men det är en annan historia.

Text och bilder: Bengt-Olof Foss