Vi hade inte idol

Vi hade inte IDOL men vi hade Kalle Foss

I mitt gamla scrap-album hittar jag ett tidningsurklipp från 1957 med rubriken

Stora och små på sommarfest i Folkets Park i Munkedal:

”Liksom tidigare år inbjöd Munkedals AB sina anställda och deras anhöriga till midsommarfest i Munkedals folkpark på midsommarafton. Programmet inleddes med en stunds underhållningsmusik av Munkedals musiksällskap med Nils Wattman som dirigent. Kalle Foss och Bertil Kjellgren hade även i år samlat några småttingar, som tillsammans bjöd på ett utomordentligt trevligt barnprogram”.

Jag var en av dessa småttingar som tillsammans med mina syskon, vänner och många andra barn med spänning såg fram emot denna dag. Farbror Kalle samlade ihop oss några gånger under våren för att repetera med farbror Bertil vid pianot. Kalle Foss var konferencier, trollkarl och en fantastisk underhållare som skrev klämmiga inlednings- och avslutningskupletter. Han hade också en märklig förmåga att nosa upp den allra minsta talang som kunde finnas hos bruksbarnen.

Vi sjöng schlagers och visor. I min dagbok läser jag att jag fick pengar av farbror Kalle så att jag kunde cykla till kiosken och köpa ett texthäfte med de allra senaste slagdängorna. Vi uppträdde också med dans eftersom vi under några år på 50-talet hade balettskola i Föreläsningssalen (numera riven. Där var Kalle Foss vaktmästare). Maj Kreutz-Hansen hette vår lärarinna som kom resande från Ljungskile för att lära oss grunderna i balett.

Det var naturligtvis fantastiskt spännande att uppträda för ett fullsatt parken, men jag kan inte minnas någon nervositet. Jag tror att farbror Kalle hade en väldigt lugnande inverkan på oss. Och Bertil Kjellgren med sin fantastiska musikalitet styrde oss rätt med sitt ackompanjerande piano (Bertil Kjellgren var kamrer vid bruket).

Eventuell nervositet kom nog bort bland allt annat roligt under denna dag. Där var dansen runt midsommarstången och senare på kvällen kunde vi se på de äldre unga vuxna när de dansade men sin glidande dansstil som vi kallade ”parkstil” - i motsats till den stuffande dixistilen som började sprida sig bland ungdomen. Rocken hade ännu inte slagit igenom i parken.

På kvällen kom ibland riktiga kändisar och stod för underhållningen. Det var  med en viss känsla av stolthet som vi såg dem uppträda på samma scen som vi stått på några timmar tidigare! Men det var också nästan lite skämmigt att de skulle få hålla tillgodo med de ytterst primitiva och sunkiga ”logerna” bakom scenen.

Varför har jag då kvar detta tidningsurklipp? Jo, förstås för att man där kan läsa: Av sångerskorna är det Gunilla Fürst som får en extra blomma för sin ”stillsamma tös”. Då var man ju mallig. Men i rättvisans namn ska sägas att skribenten först utdelade extrablommor till Kathe Hall, Ulla Karlsson och Margareta Lifvergren för deras dans, och beröm fick en lång rad barn; Eva och Lena Strömbäck, Kerstin Oscarsson,  Maria Wattman,  Elionor Hall, Britt-Marie Kellgren,  Britt-Marie och Hakon Ahlstrand, Lisbeth Hedlund, Anne-Marie Larsson  Ulrika Ahlstrand,  Claes Fürst och Monika Dahl.

Och detta var före teven kom till Munkedal så det var tack vare farbror Kalle som vi fick känna oss lite betydelsefulla utan att vara med i Idol!!

Gunilla Fürst Hörte

Halmstad