Foss socken och Munkedal 89-1

Ur Lysekilsposten N:o 93 Fredagen den 18 juni 1936

Foss socken och Munkedal

          En  rapsodi   av G. Alvar  Lindh   (1887-1948)

En av Bohusläns  vackraste och bördigaste socknar är Foss, ett  omdöme, som redan gav av Bohusläns störste häradtecknare Axel Emanuel  Holmberg på den tiden han var prost i Tanum_ Socknen har givetvis sedan dess ofantligt utvecklats, bl a har Munkedals pappersbruk, landskapets största industriella anläggning, tillkommit. Foss socken har 5.000 innevånare, varav ett par tusen kommer  på  Munkedal.

Foss utgör sydligaste delen av Tunge härad och bildar liksom häradet i sin helhet en övergång från kustland till skogsbygd. Redan i de gamla hävderna finna yi Foss socken omnämnd. Vid Foss kyrka dräptes 1157 kung Östen på det s:k Galgberget, och än I dag finnes den källa, S:t Östens eller Heliga Korskälla, som sägnen förmäler ha runnit upp ur jorden på den plats, där konungen  blev dödad. Snorre Sturlassori omtalar, att Foss kyrka var invigd åt Johannes  Döparen. I Foss socken hade år 1317 kung Håkan V till S:t Mikaelskapellet i Tönsbergshus skänkt 1/2 markabol i Torreby. Och till biskopsstolen i Oslo hörde 1396 en del av gården Röd.

En stor del av de gårdar, som funnos på denna tid, alltså för fem sekler sedan, finnas ännu i gott stånd såsom: Kamstorp, Närestad, Stene,  Lycke, Björid, Hede, Brevik, Frötorp, Röd,  Smedberg, Skree  och  Jermunneröd. Till Dragsmarks kloster hörde enligt anteckning för år 1604, gårdarna Munkedal, Stale, Kvistrum, Kvarndal samt Skälleröd.

Munkedals numera tätbebyggda samhälle har en synnerligen stor areal och sträcker sig från Kvistrum i söder till Kaserna och Stallmyr i norr. Kvistrum tillhörde mera historiskt beryktade, platserna i Bohuslän på grund av de strider, som stått där, varav den Gyldenlöfska fejden, är den namnkunnigaste.

Passagen mellan Kvistrum  och Saltkällan, den s k Kvistrumsdalen är bekant för sin fägring och Kvistrums gästgivaregård var förr i världen ett synnerligen gouterat och välrenomerat näringsställe. Numera har en för samhällets utveckling avogt stämd fullmäktigeinstitution lagt en hämsko på rörelsen genom   allehanda restriktioner och förordningar. Kvistrum är vidare bekant som en uråldrig tingsplats. I ett hus intill gästgivaregården satt författarinnan Emelie Flygare-Carkn  och skrev sin bekanta bok "Skjutsgossen". Bebyggelsen vid och omkring  Kvistrum har på senare år starkt tilltagit, den gamla  Kvistrumsbron har grundligt restaurerats och en stor skyddsmur uppförts, och allmänna landsvägen åt Sörbygden håller f n på att rätas och breddas. Ovanför gästgivaregården ligger det nya imposanta Tingshuset, Bohusläns största och dyrbaraste i sitt slag.

Strax ovanför Munkedals   bruk finna vi torpet Kaserna, där Pontus Wikner tillbragte sin barndom. Pontus Wikner,  filosofen, skriftställaren och universitetsläraren föddes 1837 på Kikerud på Dal, men kom vid nio månaders ålder hit. Wikners uppfostran bekostades av dåvarande ägaren till Munkedals bruk, kronofogde Herman  Julius Nordberg, under vilken Wikners fader var torpare och sedermera gårdsrättare. (För dem, som närmare äro intresserade av Wikner och Kaserna, hänvisas till filosofens skrifter.)

I början av denna  artikel nämndes att Munkedal i sitt tidigare skede tillhört Dragsmarks kloster. 11709 års jordebok står Klosterhemmanet Munkedal antecknat såsom ett år 1692 från ett till ett halvt förmedlat hemman med trenne åbor, varjämte upptages ett halt hemman Kvarndal. Efter att ha varit i bondehänder och  drivits uteslutande som jordbruk inköptes gårdarna på 1820-talet av kronofogde Nordberg (född 1790, död 1880) vilken efter hand omdanade  detsamma till manufakturverk.

I Lignells beskrivning över "Grevskapet Dal" inhämtas i detta sammanhang följande: "Den  18 maj 1761 erhöll Kornetten Hans Gabriel Natt och Dag tilstånd att i en bäck uti ängen till frälsehemmanet Sandviken få uppföra en  manufaktursmedja  med ett vattenhjul för en räckhammare och 2 spikhammare  vid en stock där  av köpstångjärn förädla 150 skeppund årligen. Genom resolution den 17 december  1813  bortflyttades 75 skeppund till Rådanefors. Den 6 november 1826 bortflyttades återstående 75 skeppund genom resolution. för kronofögde H. J. Nordberg till det nya järnbruket i Munkedal i Foss socken.. Enligt .husförhötslängderna-för Foss (1799L-1805) finner man vid denna tid bruksskrivaren Peter Norenberg boende på Munkedal. Enligt samma längder för åren  1804-1811 äro fältVåbeln M. Åhlander och hans  maka M  Cronander  bosatta 1 Munkedal.

Kronofogde  Nordberg unlade nu en stångjärnshammare   med tryckhärd, privilegierad till 500 skeppund -smide (nedlagt 1 november 1858) en stålugn för 300 skeppund -tvenne kniPp- och sex spikhamrar saint en pliddlingstign (nedlagd 1859).

Detta var den första industrien i Munkedal. Vidare anlades nu två kvarnar Med tillsammans nio par sammälds- och ett par siktestenar, en såg med två dubbla finblads- och en enkel grovbladsram, en vadmalsstamp med   färgeri (av Erik Lignell, då boende i nuvarande Eriksberg under Nedra  Lycke) samt  ett oljeslageri och bakom nuvarande stalloch ladugårdsbyggnader  ett brännvinsbränneri. Vid  gamla Benker  fanns dessutom  vid denna tid en linbana för tillverkning av tågsnören etc. Kvarnarna och sågen drevos av Munkedalsälven som strax ovan Gamla  Smedbruket då ägde en fallhöjd av 18 meter. På  1840-talet innehades Munkedal till en början av bröderna Gustaf Åke och Johan  August Knut Belfrage, båda söner till major Å.G. Belfrage. Munkedals bruk taxerades 1847 till 45.000 rdr banco. Såsom lantegendom hade den dock mindre  värde. År 1871 bildades Munkedals aktiebolag och driften omlades  nu genom anläggandet av trämassefabrik och pappersbruk. Brukets specialitet har varit spännpapp och dess varumärke "Munken", känt för sin överlägsna kvalitet, behärskar en stor del av den inhemska marknaden.

 Att gå in på en historik över pappersbruket, som i år fyller 65 år låter sig inte .göras i en kort tidningsartikel som tillika skulle utgöra en rapsodisk behandling av FoSS.socken: Pappersbruket Sysselsätter cirka 500 arbetare, varav 100 kvinnliga, och dess chef är direktören Olof Vincent Bildt (av den kända bohuslänska släkten). 1911 efterträdde denne Albert Harald Carlander. Munkedals  bruk och dess samhälles senare stora utveckling är övervägande grad  direktör.Olof Bildts förtjänst: Aktiernas övergång på ett fåtål händer och de utomordentligt  gynnsamma  konjunkturförhållandena ha i förening med direktör Bildts frikostighet och framsynthet visat vad som kan uträttas när ålla goda vägar löpa in i samma mål. Utom att själva fabrikationen utvecklats genom nya .och moderna  maskiner • i nästan ålla avdelningar med därav följande ökad tillverkning av bolagets olika fabrikater, har han hunnit med att omgestalta själva samhället på ett sätt, som. medfört trevnad för alla. Jordbruket har kommit i  hög kultur, vägväsendet har förbättrats överallt, personalens bostadsförhållanden har genomgått en revolutionerande omdaning: I bolagets bostäder. bor ett 60-tal familjer medan antalet egna hem överstiger 300. Bolaget stöder egnahemsbyggarna ekonomiskt och låt oss inte glömma   det — estetiskt: Ett utmärkt. badhus, tvättstuga med torkvind; en vacker  föreläsningssal, som också-användes för kyrkliga gudstjänster m m. Dessutom har dir B. låtit iordningställa en idrottsplats; som torde vara en av de bästa i Bohuslän och i omedelbar närhet därav en folkpark med ett idealiskt läge å den s k Skansen, vilken torde vara den ståtligaste i landskapet.

F n håller det på att tillbyggas en avdelning för barnen med skjutbana, karusell o dyl. Det blir ett Liseberg i miniatyr. De olika organisationerna ha fått nyttjanderätten till parken men äganderätten tillkommer Munkedals bolag.

Foss bildar tillsammans med Håby ett pastorat sedan 1921. Tidigare hörde även Svarteborgs socken till detta gäll. Foss kyrka är, som redan nämnts, uråldrig och har under årens lopp genomgått många förändringar. En större reparation gjordes på 1890-talet och den senaste restaureringen ägde rum 1929, varvid bl a taket dekorerades med symboliska bilder av artisten Kristian Lundstedt, Göteborg. I Munkedal planeras ett kapell å Möe egendom, vartill tomt skänkts av numera avlidne hem äg  Gottfrid Winberg. Kapellstiftelsen har f n ett belopp av 15.000 kronor och direktör Bildt har ställt i utsikt, att Munkedals bolag  skulle bisträcka med en summa —  en  gåva som   kommer att mycket uppskattas av bruksfolket. Pastoratsvården utövas av kyrkoherde Carl Norborg, som sedan 1926 är kyrkoherde. Ständig adjunkt i  Munkedal är pastor Evert Hjorth vilken tillträdde befattningen 1 maj 1934.

Få platser i Bohuslän torde i fråga om naturskönhet  kunna tävla  med Munkedal. De senaste åren har också gjorts mycket för samhällets utsmyckning i alla avseenden. De prydliga, nyuppförda boningshusen, med vackra välvårdade trädgårdar, landsvägarnas goda kultur, bolagets   ekonomiska stabilitet, allt har gjort, att den kris, som eljest rått i Bohuslän, i stort sett gått Munkedal förbi. F n håller också järnvägsstationen på att moderniseras och restaureras, varvid bättre utrymme kommer att givas den alltmera växande buss- och bilparken.

Just nu står sommaren i sin fulla prakt, trafiken från och till Dalsland och Norge som går genom  samhället är påtaglig; vid Gårvik, Munkedals  hamn och Saltkällan råder ett rörligt badliv i Gullmarens goda vatten och trakten är mycket besökt av campare. En idealisk sommarplats!     

                                   A.C.

Det hände att det en första maj skulle hållas möte i brukssamhället med en okänd talare. Arbetare från lantbruk och skogsbruk var inbjudna att komma och lyssna. Det kom inte många utifrån.

Första maj var nämligen vardag, och då var det inte många som fick ledigt från sina arbeten. En av två ogifta systrar, Emma och Augusta, som arbetade på pappersbruket och bodde  gemensamt, hade en  "oäkta" son, som  också arbetade på Bruket. Han strävade  allt han kunde för arbetarrörelsen, och han var Mycket högröstad, spin agitator. Nu steg han upp i talarstolen och gav med stark stämma  uttryck för sin socialdemokratiska tro och att arbetarrörelsen blott genom socialdemokratin kunde tillkämpa sig fullständig medborgarrätt. När Alvar Lindh, så hette han, talat några minuter kom en högre polis i sällskap med ortens fjärdingsman, drog ner honom från talarstolen och förde bort honom. Han var övertygad om att polismännen snart måste släppa honom fri. Inte tolererade arbetarna sådana fasoner! Men han fick uppleva en rejäl besvikelse. Arbetarna nedanför talarstolen förhöll sig passiva. Ett fåtal av dem som tydligen inte begrep, vad det var frågan om, skrattade och ett par till och med klappade händerna. Han kände igen dem som ungdomssocialister. Djupare var alltså inte deras tro på arbetarrörelsen, konstaterade han. övriga arbetare i närheten, som såg vad som hände, var likaledes passiva. Fortsättningen blev, att Alvar Lindh efter mötets upplösning släpptes med polisorder att gå hem, vilket han gjorde. Men på kvällen, när han gick för att ansluta sig till ett lag ungdomar, mötte han ett par bolagstjänstemän, som  bad honom följa med in  på bolagskontoret. Han förstod, var det var frågan om trots vänligheten, och ropade därför åt några mötande arbetare att hålla sig i närheten av kontoret. Men de var tydligen inte av den "rätta" sorten. De bara skrattade, vinkade åt honom och  fortsatte sin väg. Inne på kontoret vankades stryk och bestämd tillsägelse att genast sluta upp  med all socialistpropaganda. Eljest kunde han räkna med snabbt aysked. De var tydligen underordnade tjänstemän. De  ledande högra tjänstemännen eller högsta cheferna skulle säkert inte burit sig åt på det viset.

Tack, sa Alvar Lindh,  jag betraktar detta som aysked! Därmed tog han sin halmhatt och gick. Nästa  morgon kom han  inte till arbetet. Han  hade inte bara slutat hos pappersbruksbolaget. Han tog under natten farväl för alltid av arbetarrörelsen. Nästa dag fick han arbete i en högborgerlig tidning. Där avancerade han snabbt på grund av sina mångsidiga kunskaper och sin insikt i samhällsfrågor. Men politik av något slag befattade han sig aldrig med. I framtiden tackade han nej till flera borgerliga tidningar att bli chefredaktör.

Tidvis bodde han hemma  hos sin mor och moster. Bruksbolaget utnyttjade honom  efter många år, då allt var glömt, för visst författarskap. De tjänstemän,  som  var med om den otrevliga händelsen, var då borta och glömda, i annat fall hade inte Lindh åtagit sig något författarskap för pappersbruket.

                                              Henning  Wingård, Lysekil