Historier från bygda 22-2

Johan på Tångens hus omkring 1933. Foto: Selma Sahlberg

Nu har jag lämnat Folkparken och går utför backen. Första huset jag passerar ligger alldeles där vägen upp till parken går. Därifrån har jag många minnen. Där bodde fram till sjuttiotalet »Johan på Tången«Olsson tillsammans med sin mamma. Johan arbetade som packare på bruket, men han hade också en egenskap som gjorde att han ofta förmanade oss småpojkar. På somrarna kom ett barnbarn och bodde hos dem några veckor. Hon hette Ingrid och vi lekte vilda lekar ihop. Johan förmanade oss att ta det lite lugnare, vilket inte hjälpte.

När jag har gått över den gamla Tångebron blir jag stående en stund och tänker tillbaka på gamla tider.

Jag kan se de gamla husen framför mig, där numera den nya sträckningen av Bruksvägen går. Där bodde den munkedalsfödde svensk-amerikanen, Ture Westland, född Niklasson. Han hade varit i Amerika några år och återvänt till hembygden i slutet av fyrtiotalet. Jag var ofta där och hälsade på honom tillsammans med min kamrat, Morgan, Ture var far till Morgan, och det var anledningen till våra besök. Ture var mycket amerikansk och närmast en ensling i sitt stora hus. I slutet av berättelsen skall jag ge er en liten episod som exempel på Tures egenheter.

I toppen av Tångebacken låg två hus som ägdes av Albert Lindbom. I huset närmast Bruksvägen bodde Karl och Olga Nyberg. De hyrde huset av Lindbom.

Jag var ofta där tillsammans med min far, vars kompis Petrus var gift med Nybergs dotter, Lola. De hade en dotter som jag lekte mycket med. Hon hette Carina och henne har jag träffat på senare år då hon arbetat på Ljungskile Folkhögskola.

På andra sidan om Bohusbanan låg till vänster Munkens syfabrik som senare blev pipfabrik.I källaren låg under många år Munkedals Elektroservice. Den ägdes av Yngve Hedlund och han hade delar av släkten anställda, bl.a. brodern Ragnar, och brorsonen Stig och på senare år även svågern, Sven Lundström. »Lindarverkstaden« blev något av en samlingsplats då de tog emot alla slags elektrojobb. Idag huserar förutom kommunal verksamhet även Munkedals bordtennisklubb i lokalerna.

Mitt emot bodde Ture Westlands bror, Kalle Niklasson tillsammans med sin hustru, Ester. Kalle var en verklig profil som också hade varit i Amerika några år. Hemkommen till Munkedal fick han anställning på brukets vagnverkstad. Han blev bruket trogen långt efter pensionsåldern. Han hade en speciell humor och kallades allmänt för Eldare-Kalle. Namnet berodde inte på att han jämt var sotig, utan på att hans far hade arbetat i brukets pannhus. Jag besökte dem ibland tillsammans med min mor då hon var kamrat med Niklassons dotter.

I huset bredvid som också var bostadshus låg Lillys damfrisering. Lilly som var gift med Yngve Hedlund drev sin verksamhet i källarvåningen.

Bruksvägen 1948. Huset till vänster är Kristenssons med elaffär i källaren. Mitt i bild det nybyggda hus som bl.a. inrymde Folktandvård och kommunal tvättstuga. Norr därom ligger Karl och Esters Nicklassons hus och därefter Hanssons. De hette Valter och Hjördis. Valter kallades »Asken« av någon anledning. foto: oscar färdig

Mittemot med adress Bruksvägen 4 låg det s.k. Häradskrivarkontoret. Det var den lokala skattemyndigheten. Chefen titulerades häradsskrivare och tjänsten innehades i många år av Fritz Ekholm. I huset fanns även två lägenheter. I den ena bodde vid den aktuella tiden Fritz och Anna-Stina Ekholm och i den andra möbelhandlare Larsson med fru med adress Bruksvägen 4. Numera disponeras lokalerna av Munkedals kommun och Munkedals hembygdsförening samt museiföreningen Munkedals Jernväg.

Huset bredvid med adress Bruksvägen 2 som tillsammans med Bruksvägen 4 och 6 uppfördes av Munkedals kommun i slutet av fyrtiotalet. Bruksvägen 2 inrymde förutom lägenheter, Folktandvård och kommunal tvättstuga.

Sista huset mittemot med adress Bruksvägen 1 var en villa. Den beboddes av Gösta Kristensson med familj. Gösta hade elaffär i källaren samtidigt som han var kommunens brandchef.

Därmed har jag fullgjort min fiktiva promenad utmed Bruksvägen.

Jag avslutar som utlovat med en episod som inträffade 1964. När jag gick och läste inför konfirmationen hade vi s.k. »kyrkoplikt« varje söndag. Min kompis, Kenneth Svensson och jag cyklade från kyrkan. I höjd med Foss Livs mittemot Bruksvägen öppnade sig himlen, och det kom en rejäl åskskur. Vi sökte regnskydd under affärens markis. Då kom Ture Westland på sin cykel. Han skulle till affären för att handla. När han hade ryckt i dörren en god stund, ropade han till oss: Är den här »storen« stängd idag? Det är söndag svarade vi. Är det söndag frågade Ture. När han fick detta bekräftat svor han en ed över svenskarna och deras förbannade söndagar.

Han lade ner sin cykel, satte sig på den och for hem. I våra ögon hade han efter många år i Amerika andra vanor än vi. Eller också började han bli gammal. Det var i alla fall sista gången jag talade med honom i det fria då han ganska snart flyttade till Ekebackens äldreboende.

Text: Björn Jacobson