Något om min hembygd

Med dessa rader sammanfattas, för mig, några viktiga platser och händelser från min hembygd. Det är i Munkedal jag varit bosatt, med undantag av kortare perioder. ”Gullmarn” har betytt mycket och Korskälledalen där mitt föräldra-hem funnits sedan 1935, ”scoutstugan” och längst däruppe kyrkan och den gamla kyrkskolan. Tyvärr är den gamla skolan riven sedan några tillbaka. Där föddes jag. Min pappa hade sin första fasta tjänst där som folkskollärare. Där bodde vi tills vi flyttade några stenkast därifrån. Jag var då fyra år. De åren har präglat mej. Små fragment finns kvar av tiden. Jag gick även mina två första år i skolan där för lärarinnan Klara Nyqvist. De alltid svartklädda människorna, kvinnorna i sina svarta hucklen och männen i svarta rockar, hästarna ståendes utanför kyrkomuren tuggande hö eller i bästa fall havre. De väntade troget på sina kuskar både sommar som vinter på att kyrkobesöket skulle vara avklarat. Spiltan hemma i stallet väntade med sin värme eller skugga.

Den dova klangen av kyrkklockorna som oftast kallade till gudstjänst eller till begravning eller som på den senare delen av 1930-talet och in på 1940-talet också kallade människorna till skydd för den eventuelle lede ”fi” under krisåren.

Gullmarsfjorden med Svartsvik och Stora Bornö. Svartsvik hade sin brudpall, den finslipade bergformationen, där sägnen säger att ett brudpar dansade och dansade tills de dansade ned i fjordens djupa vatten. De här platserna har funnits med sedan tidig barndom. Min pappa hade tidigare byggt sig en kanot som nu väl kom till pass. Han tog en gång med mej från Svartsvik rakt ut mot Stora Bornö i den där kanoten. Vattnet med sina vågor skrämde mej den gången. Vågorna hade vita gäss. Min pappa var en äventyrare. Han bedyrade mamma och mej att till Stora Bornö skulle vi ta oss trots den hårda västliga vinden. Allt gick dock väl.

Foss Kyrkskola, Munkedal år 1935 Foto: Harry Karlsson

Det var i Svartsvik vi fann sileshår vid den lilla dagvattensamlingen i en bergs-skreva. Det var där jag första gången såg marelden. Skogen var gammelskog av gran med undervegetation av en mörk grön, mycket mjuk mossa. Jättegrytorna fanns också där. Pappa påstod att han på tidiga morgnar sett både vättar och små oförargliga troll bland torra granar och intill stubbarna.

Foss Kyrkskola har enligt uppgifter funnits sedan 1857. Min far tjänstgjorde där från v. t. 1930 – v. t. 1935. Lärarbostad var den lägenhet som fanns i direkt anslutning till den skolsal som fanns i bottenplanet. Här fanns även ett omklädningsrum tillika matplats för eleverna. Omklädningsrummet hade väggfasta bänkar och en liten kopparbehållare med en liten kran. Behållaren var fastsatt på en vägg för att förse barnen med ganska färskt vatten. Här åts medhavda smörgåsar i bästa fall med något pålägg och ljummen mjölk. Här fanns också en vedkamin modell större. Jag kan inte komma ihåg att den användes. Vatten hämtades i galvaniserad hink från en brunn nedanför skolan.

Vid sju års ålder började jag skolan i just denna skolsal för Klara Nyqvist, var-för jag minns från den tiden, och mycket har berättats av mina föräldrar, samt att gamla bilder har hjälpt mig att minnas. De berättade för mig att de såg en mus, kanske en råtta, vilken hoppade omkring i min säng, när jag var något år gammal. Detta föranledde full aktivitet av de bägge skräckslagna föräldrarna. En cykeltur till Järnhandeln eller var det till Sohlbergs för att inköpa några kilo gipspulver för att blanda vatten, gips och krossat glas. Pappa kröp omkring på golvet och tätade utmed golvlisterna och andra håligheter. Detta gjorde susen. Inga fler besök i min säng efter denna insats av dessa små rackare.

På andra våningen fanns en lite mindre lägenhet. Denna användes till lärare som vikarierade för kortare perioder. Jag vill minnas att på 1940-talet bodde där två syskon, Maria och David Frisk. Maria städade i skolan och brodern David var en f.d. indelt soldat.

De gamla grindarna, mellan de enligt mig, höga stenstolparna fanns då. Det var välsmidda vackra grindar där jag enligt mina föräldrar ofta stod och tittade ut. Det finns på fler av de foton jag har i mitt lilla album från de första åren där jag står med en liten kappsäck för att resa till ”tömsta”. Intill dessa grindar fanns och finns än i dag, ett stort kastanjeträd med på våren underbart vackra blomsterställningar. Ett päronträd fanns också någonstans i närheten.

Således har Foss Kyrkskola, Svartsvik och Korskälledalen betytt väldigt mycket för undertecknad och fortfarande sätts minnena i rullning, trots alla de stora förändringar som skett och fortfarande sker.

Korskällan där nu Vårdcentralen finns var ett eldorado för oss barn i trakten att där kunna använda våra kälkar och hemmagjorda skidor. Där fanns ju källan också, vilken var spännande att glänta på den lucka som fanns där. Vattnet blänkte olycksbådande därinne under plåttaket. Dalen såg annorlunda ut då. Alträden fyllde upp dalen. En gångstig upp mot kyrkan fanns där jag kunde ta mig upp till Kyrkskolan. Den sista biten var jag tvungen att gå förbi nuvarande gravkapellet. Lite så där för en sjuåring, men man lärde sig att inte vara rädd. Minnesbilderna finns långt därinne. Ju äldre man blir, ju mer nostalgisk blir man.

Gunnar Karlsson