Taxi i Munkedal

”Taxi, var god dröj…” är väl något som de flesta som åkt taxi hört någon gång. I vårt tidevarv med mobiltelefoner, bredband med ständig uppkoppling, fina vägar och snabba kommunikationer kan det kanske vara intressant att blicka tillbaka till en annan tid, en tid då de flesta vägar ännu var grusvägar, de asfalterade vägarna var smala och då de flesta använde cykel som transportmedel. Det är inte så länge sedan, drygt 70 år. Denna artikel handlar om Munkedals taxihistoria från 1930-talets slut och framåt.

Först några allmänna taxifakta. Före 1990 var hela taxiverksamheten reglerad av staten. Denna reglering började redan på hästdroskornas tid i slutet av 1800-talet. För att få köra taxi måste man ha ett tillstånd. Varje kommun hade ett antal sådana tillstånd. Om en taxichaufför slutade köra taxi sålde han sitt tillstånd till någon annan.

Bakgrund

KJ Benjaminsson i sin droska

1918 körde K.J. Benjaminsson folk som kom med tåg till Munkedals station. Han hade då häst och vagn. 1919 tog han körkort och köpte sig en bil i Danmark. Det var en Lorolei. Senare köpte han fler bilar och anställde chaufförer. Några av dem var Bror Kihlberg, Henning Johansson, Rudolf Hansson och Axel Franke. Då vevades bilarna igång. Värme fanns inte och kylarna kokade ofta under vintern.

Taxichaufförerna

1938 började bröderna Gunnar och Oskar Johansson köra taxi i Munkedal. De köpte då tre bilar av Henning Nicklasson som tidigare drivit taxirörelse. Bilarna var av märkena Dodge, La Salle och Reo.

Gunnar och Oskar Johansson kom från Mjövattnet i Valbo Ryr. De kallades på skämt för ”Mjödrarna”.

Bröderna Gottfrid och Herder Zackrisson körde båda taxi. Gottfrid föddes 1916 och började köra taxi 1947. och bodde på Önnebacka.

En annan chaufför hette Axel Lundh. Han övertog Harald Anderssons taxitillstånd 1946. Han var stationerad i Saltkällan.

Andra taxichaufförer i Munkedal var Erling Sahlsten och Johan Hansson, kallad ”Buss-Johan”. Axel Lignell från Lerryr körde före 1930 den första taxin i Valbo-Ryr.

Bil regnr O 5404. Bror Kihlberg som var anställd hos K J Benjaminsson. KJ fick körkort redan 1919.Han åkte till Danmark och köpte en bil av märket Lorelei.

I Hattefjäll fanns bröderna Gunnar och Harry Karlsson. De startade sin taxirörelse omkring 1930. Harry hade tidigare kört ut post. Senare körde han både taxi och post.

1940 övertog deras mamma, Helena Johansson taxitillståndet och köpte två bilar. Det blev en bil till Gunnar och en bil till Harry.

Oskar Johansson vid sin taxidroska

Gunnar Karlsson började köra 1930 och slutade 1948. Hans sista taxibil var en Chevrolet av årsmodell 1937. Den hade s.k. ”knäleder”. Det var en speciell framvagnsupphängning. Gunnar tog körkort när han var 18 år. Det var 1930. Det var inte så svårt att ta körkort då. Det räckte nästan bara att kunna köra bil. Uppkörningen skedde i Vänersborg. Efter att Gunnar fått sitt körkort började han köra taxi direkt. Det var hans mamma som stod för taxitillståndet.

Gottfrid Zackrissons första taxi år 1948.

En annan chaufför hette Erik Hansson. Han körde från 1948 till 1965. Någon speciell uniform hade inte taxichaufförerna. Oftast hade de en mörkblå kavaj eller jacka och skärmmössa. Eriks ”uniform” var en blå fritidsdress. Han hade alltid en mössa med skärm. När han körde ungdomar till dans var mössan viktig. Hade han den fick han gå in på dansen gratis. Han såg alltid till att ha sin ”taximössa” på sig. Det kunde bli en hel del fina danser innan han körde hem ungdomarna.

Bilarna

Harry Karlsson vid sin »chokeladbruna« Chevrolette

För det mesta var det amerikanska bilar som Plymouth, Packard, Chevrolet, Ford, och Dodge. La Salle och Reo användes på 30-talet. Reo slutade tillverkas 1936 och La Salle 1940. Även Volovodroskor förekom. Volvo började tillverka taxibilar 1930. Att bilen var en taxi syntes på den extra skylten med beteckningen ”Trafikbil”. Den satt ovanför den ordinarie nummerskylten. Senare tillkom en taxiskylt på taket.

Under kriget körde man på gengas eftersom bensin inte gick att få tag på. Efter kriget infördes 1946 bensinransonering. Ibland eldade man med koks och ibland med ved. Det var inte ett helt riskfritt drivmedel. Ofta var chaufförerna oroliga för att gengasaggregatet skulle ta eld. Då kunde det brinna ”som ett tomtebloss”. Efter krigsslutet dröjde det innan bensinen släpptes fri. Gunnar var dock en av dem som tidigt fick köra på bensin eftersom han körde den s.k. ”bårbilen”. Det var en Volvodroska som kunde förutom vanliga taxiresor även användes till sjukresor. Erik Hansson hade en grön skylt med Älvsborgs läns vapen bak på bilen. Hur var det med bilbesiktning? Till en början var det ingen sådan alls. Sedan fick man besiktiga bilen en gång varje år hos Länsstyrelsen.

Resorna och kunderna

Att åka taxi idag är som bekant inte billigt. Det var det inte förr heller. Cykeln var för de flesta det vanligaste fortskaffningsmedlet. En resa mellan Valbo Ryr och Saltkällan kostade 1948 fem kronor. Milkostnaden var c:a 6,30 kr per mil. 100 kronor 1946 motsvarar idag ungefär 2000 kronor.

Varje taxichaufför hade sitt eget taxiföretag. Taxibilarna stod alltid på gården när de inte var i bruk. Alla hade ett eget garage i anslutning till hemmet. Ville man ta en taxi ringde man alltid hem till chaufförerna. Egentligen var hela familjen engagerad. Det var oftast fruarna som passade telefonen och förmedlade körningar till sina ”taximän”. Folk ringde om körningar dygnet runt. Dagar som julafton, långfredag, påskafton m.m. var hektiska för alla som körde taxi.

”Ungdomskörningarna” på lördagar var roliga. Det var ungdomar mellan 15-20 år som skulle ut på dans. Det var alltid samma personer som beställde en speciell taxi. Bilarna tog upp till sju personer. Det gällde då att samla ihop ett gäng som fyllde taxin. Det var ingen större svårighet. Ungdomarna hade varken körkort eller bil på samma sätt som idag.

Gottfrid hade alltid fyra pojkar som han körde till lördagsdanserna. Före avresan kom de hem till Gottfrid och hans fru Märta. De satte sig i köket och tog fram sina flaskor. Det blev både kaffehalv och groggar. Märta höll med sockerlag som hon hade kokat. Snart blev de danssugna ungdomarna lite småfulla. Det kunde hända att Gottfrid fick tvätta ur baksätet särskilt noga efter en blöt lördagsdans. Det var särskilt en pojke som ofta råkade illa ut. Blåtiror, söndrig kostym och ”fylleslag” var exempel på vad som kunde hända. Taxichaufförerna var dåtidens socialarbetare.  De ungdomar som åkte med dem var kända. Alla kände till deras familjeförhållanden. Chaufförerna satt utanför dansbanan och väntade på ”sina pojkar”. Gottfrid och de andra chaufförerna var noga med att alla skulle följa med i bilen hem. Ibland kunde han bli lite irriterad när han inte hittade alla. Alla taxichaufförer var dock inte så pigga på dessa körningar eftersom de fick sitta och vänta tills dansen var slut. Gunnar Karlsson satt för det mesta i bilen och väntade men Erik Hansson brukade dansa själv.

Gunnar Johansson körde ofta dansglada ungdomar till Evja och andra dansbanor. Under väntetiden åt han smörgåsar och drack kaffe som frun skickat med. Det kostade 7 kronor per person att åka till dansbanan.

Axel Lundh körde ”tanter” till kyrkan. Det var alltid samma tanter. Han kallade dem ”sina tanter”. Stamkund var Hjalmar Karlsson från Öbbön. Han åkte regelbundet till Foss kyrka. Kyrkobesökare som ville anlita taxi var tvungna att ringa dagen före. Vanliga uppdrag var också att köra begravningsgäster från Gästis till kyrkan. Då körde bilarna sakta på rad. De hämtade och körde även blommor och kransar från Winblads till kyrkan.

Sjukresor förekom ofta. När Gunnar Johansson skulle köra någon som låg på bår fällde han ner baksätet. Då gick båren in. För att få den att ligga plant satte han en gammal sockerlåda under sätet. Sedan gick sjukresan mot Uddevalla eller Vänersborg och ibland till Restad. Ibland blev körningarna med bårbilen dramatiska. När Gunnar skulle hämta en man från Svartvik som ramlat ner från en stege kom han inte ända fram med bilen. Han fick gå sista biten. Där fick han hjälp att bära den skadade tillbaka till bilen för vidare färd mot Uddevalla sjukhus.

Vid resor till sjukhuset fick chaufförerna ibland följa med kunderna in på sjukhuset. För det mesta gick resorna till Vänersborgs sjukhus. Resor till Vasa sjukhus i Göteborg kunde också förekomma. På 1960-talet kom det ett krav på att det skulle finnas en särskild sjuktransportbil i Munkedal. Den stod i ett garage och skulle alltid hållas varm och i skick för omedelbar användning. Den var också speciellt utrustad om något skulle hända under en sjukresa. För att hålla denna sjukbil fick taxichaufförerna ett ekonomiskt bidrag. Dock behövde de inga kunskaper i att ta hand om de sjuka. Det var bara att köra och vara medmänniska. Mycket kunde hända. När bilarna gick till BB fick chaufförerna ibland sitta och vänta på besked. Det kunde ju hända att den blivande mamman fick åka hem igen. Ibland satt 4-5 chaufförer i väntrummet.

Att passa tågen var också viktigt. Alltid var det någon resenär som skulle vidare. Gottfrid och Herder passade aldrig tågen. Det gjorde bröderna Johansson. De var alltid först vid tågen.

Fram till 1953 förekom även fasta turer som exempelvis skolskjutsar. Då fick kunderna vänta på att bli körda. Det förekom mycket lite stress. Man satt helt enkelt och väntade att den beställda bilen skulle komma. Erik Hansson körde också skolbarn. Han körde elever som gick sitt åttonde skolår i Munkedal. Det var två resor om dagen. Turen gick mellan Valbo Ryr och Munkedal. Bilen var sjusitsig och alla eleverna fick plats. Erik körde förutom sjukresor till Vänersborg också till tinget i Tångelanda ungefär en gång i månaden. När det gällde körningar av skolbarn fanns det inte så många regler. Bilbälten existerade inte och fyra barn kunde få sitta på tre platser.

Senare bildades det en taxicentral i Munkedal. Det var en liten kioskliknande byggnad som låg i backen bakom nuvarande ”Hanssons” affär. Förutom Gunnar och Oskar Johansson ingick även Erling Sahlsten, Harald Andersson och Gustav Holmgren. Gottfrid Zackrisson köpte sig också en bil och gick med i centralen. Nu kunde kunderna ringa till centralen. Gunnars döttrar Maja-Lisa och Ulla-Britt satt och passade telefonen. Ibland satt Gunnars fru där och även Henning Hansson. Denna taxicentral upplöstes så småningom. Det var problem med att passa alla telefonsamtal. I en tid utan mobiltelefoner fick man ta till andra metoder. Det kunde hända att Gunnars fru tog emot en körning via telefon där hemma. Om då Gunnar var ute på en körning hängde hon ut en fin pressad duk i köksfönstret. När Gunnar körde förbi visste han att en ny körning var på gång.

1975 bildades taxicentral igen i Munkedal. En sådan skulle då finnas i varje kommun. Herder var med i tre månader och Gottfrid ett år. Anledningen var att telefonbeställningarna fungerade dåligt. Det blev problem. Kunderna ville oftast ha ”sin” chaufför. Det fungerade bättre när telefonerna var i hemmet. Kommunikationsradiosystemet fungerade också dåligt.

1975 sålde Axel, Gottfrid och Herder sjuktransportbilen till den nybildade taxicentralen. Jerry Enoksson tog över den. Taxicentralen låg i Munkedals centrum. Den hade telefonnummer, 10456.

Historier

Om det blev en ledig lördag träffades ibland taxichaufförerna och hade roligt. Det pratades mycket om körningar och allt som hände då. Så här berättar Åke Zackrisson, son till Gottfrid: Efter lördagens skolskjutskörningar kunde det ibland hända att två män fick för sig att åka till ”stan”. Med det menades Uddevalla. Ärendet var att köpa en flaska på Systembolaget. Detta skulle göras i smyg, d.v.s. deras fruar skulle inte få veta något om denna inköpsresa. Vid avresan från garaget i Munkedal fick Gottfrids barn då sitta i framsätet och de båda männen lade sig i baksätet. När bilen hade passerat Småröd satte sig baksätespassagerarna upp igen. Väl framme i Uddevalla skyndade de sig in på Systemet och återvände med var sin flaska till den väntande taxin. Under hemresan skruvades korkarna upp. Det kunde bli många klunkar i baksätet. När bilen närmade sig Kvistrum kröp de ner på golvet. I Gottfrids garage steg de ur. De gömde flaskorna där. Sedan kunde de ta åtskilliga promenader till garaget. Gottfrids barn tyckte dessa resor till Uddevalla var roliga.

Curth-Åke Karlsson, son till Gunnar Karlsson berättar så här: Augusta och Karl Olausson bodde i Rörvik. Det fanns ingen väg. Augusta rodde över sjön Trestickeln. På andra sidan stod taxin och väntade på henne. De körde till affären. Augusta handlade medan taxin väntade. Denna resa gjordes var fjortonde dag. En resa gick med en man som fått ett ormbett. Han tuppade av vid Grytingebacken på väg till Uddevalla sjukhus. Det gick bra. Tack vare den snabba resan klarade han sig bra.

En annan gång kördes en man som var nästan livlös. Han var trött på livet och hade tagit ”något”. Han kördes till sjukhuset i Vänersborg. Vid sådana resor gällde det för chaufförerna att vara lugna och ha is i magen.

Olyckor

Det var ganska tryggt att köra taxi under denna tid. Trafiken var minimal och någon rädsla för rån och överfall fanns inte. En gång krockade Gunnar med en norrman. Det var på vägen till Uddevalla. Det var enda gången han krockade. Bilen fick lagas och Gunnar fick vara hemma några dagar. Mellan körningarna hade Gunnar bilen hemma på gården. Det hade också Oskar. De hade en reservbil som lånades ut för körningar på helgerna.

Axel Lunh arbetade oftast från kl. sex på morgonen fram till ett-tiden på natten. Han hade en bil av märket Packard. En gång krockade han med det tåg som gick mellan Munkedals pappersbruk och Munkedals hamn. Packarden fick en rejäl buckla. Det tog 14 dagar att få denna buckla reparerad. Hur det gick med tåget? Jo, det spårade ur. Detta hände under en mycket kall vinter.

1950 köpte Gottfrid Zackrisson en ny Volvo. Den kostade 16000 kronor. Efter en veckas körning voltade han vid Småröd. Han fick köpa en ny bil. Någon vagnskadeförsäkring fanns inte under denna tid.

Erik Hansson hade registreringsnumret 14717. En gång möttes han Axel Lundhs taxi. Skylten hängde lite utanför bilen. Vägen vid mötet var smal. Axel tog 17 från Eriks bil. Erik fick köpa en ny skylt.  

Livsstilen

Att driva taxirörelse under denna tid var inte något ”jobb” som vi kallar det idag. Det var ett sätt att leva. Åke Zackrisson berättar att hans pappa Gottfrid nästan aldrig åt tillsammans med familjen. Körningarna gick före. Hemma hade han alltid sina ”taxikläder” på sig. Semesterresor tillsammans med familjen förekom nästan aldrig. Åke berättar att han minns de var på semester med bilen två gånger. Första resan gick mellan Munkedal och Harsprånget. Gottfrid sträckkörde tur- och retur. Tio år senare reste de söderut, ”någonstans i Halland”.

Axel Lunds barn berättar att de var på en tredagars resa till Malmö. Resan började 22.00. Axel hade ju körningar innan semesterresan kunde börja.

Jul- påsk- pingst- och midsommaraftnar var de aldrig hemma. Då hade de många körningar.

Att detta kunde fungera berodde till stor del på chaufförernas fruar. De skötte telefonerna och förmedlade körningar. De skötte också allt annat där hemma.

För det mesta var det ett alltså ett trygg och säkert att vara taxichaufför eller med andra ord: Det var ”hederligt och rejält folk” som åkte taxi. Det som kunde hända var att någon hade tagit en ”sup” för mycket. Då blev de antingen pratsamma eller illamående. Taxichaufförerna fick då städa upp i baksätet efter resan. De kunde också hitta kvarglömda saker, alltifrån mössor och handskar till löständer. Under 1960-talet hade Gottfrid och Herder tårgaspistol. Den låg dock inte i bilen utan fanns kvar där hemma.

Gunnar Johanssons familj kunde ibland vara orolig när han var ute och körde på nätterna. Barnen låg och lyssnade efter billjudet. När garagedörren stängdes kunde de somna lugnt. Julafton var särskilt speciell för en taxifamilj. Gunnar hade många körningar. Familjen satt hemma och väntade på att pappa skulle komma hem. Då kunde julklappsutdelningen börja.

Taxi idag

Gunnar Johansson slutade köra taxi 1974. Brodern Oskar slutade några år tidigare. Gunnar var 73 år då han sålde sin bil som fortsatte att rulla som taxi. Han hade haft ett långt taxiliv. Han tog körkort på 1920-talet, började köra i Lysekil och slutade i Munkedal. Gunnar Karlsson och Axel Lundh var skolkamrater. 1948 slutade Gunnar köra taxi och Erik Hansson tog över Gunnars bil och rättigheter. 1965 slutade Erik köra. Idag är Erik 86 år.

Axel Lund körde taxi mellan 1946 och 1975. När Axel Lundh fyllde 75 år uppvaktades han av de flesta taxichaufförerna. Det blev då många taxihistorier och många skratt. Gottfrid Zackrisson körde mellan 1947 och 1976. Jerry Enoksson tog över Herders Zackrissons taxitillstånd 1975. Till följd av ett riksdagsbeslut 1984 startades en taxiförening i Munkedal. Då fanns det 21 bilar och 16 bussar. 2001 övergick all kommunal körning i Västtrafiks regi. Som tidigare nämnts avreglerades taxiverksamheten 1990. Idag är prissättningen fri och alla som vill får köra taxi. Dock måste chaufförerna uppfylla vissa lämplighetskrav och alla bilar måste ha kvittoskrivande taxametrar.

Någon taxistation finns inte längre i Munkedal. Vill du åka taxi nu så ring ”Jerrys Taxi” eller Christer Lindholm. Jerry Enoksson har kört taxi i 33 år och kör fortfarande idag. Sedan år 2003 finns fordon tillgängliga för nattrafik genom ett samarbete med norra Bohusläns taxistationer.

Idag är det enligt Jerry också ganska riskfritt att köra taxi. Det som händer idag är att kunder smiter från betalningen, s.k.”språngnotor” En taxiresa från ex. Stale till en adress i centrum av Munkedal kostar idag c:a 100 kronor.

Jerry kör idag tillsammans med Christer Lindholm. De samarbetar. Vill man åka med någon av dem så har Jerry telefonnummer 073-7734123 och Christer 070-5163666.

Denna artikel grundar sig på intervjuer av ett antal personer som levt i ”taxifamiljer” eller har kört taxi själva. Utan deras medverkan hade det inte blivit något. Ett stort tack till:

·   Ulla-Britt Blomberg och Lars-Gunnar Johansson. Ulla-Britt och Lars-Gunnar är barn till Gunnar Johansson som drev ”Johanssons taxi”.

·   Åke Zackrisson, Margareta Karlsson och Lennart Lund. Åke är son till Gottfrid Zackrisson. Margareta och Lennart är barn till Axel Lundh.

·   Curtht-Åke Karlsson, son till Gunnar Karlsson.

·   Erik Hansson, tidigare taxichaufför.

·   Jerry Enoksson, taxichaufför idag.

Text och research:

Lis-Lott Ekström-Regnér

© Lis-Lott Ekström-Regnér