Kanalbyggare

Kanalbyggare.

Gården Sivik vid Kärnsjön

I samband med mitt intresse för släktforskning fick jag i min hand ett tidningsurklipp från tidningen Bohusläningen. Klippet var en intervju med min morfars far Andreas Fors hemma på gården Sivik, Hede socken inför hans nittioårsdag år 1934. Andreas berättar att han vid 21 års ålder bildade familj och tog anställning som statare på gården Hällungstad. Någon gång under 1860 talet tog han värvning till flottan i Karlskrona som båtsman för Norra Åboland, Barhult samt 1/8 mtl Håby och Färlev. Han blev därmed tilldelad ett båtmanstorp i Åboland Hede socken norr om Munkedal. Att vara torpare var ingen dans på rosor, förutom att sköta det egna torpet med allt vad det innebar av hårt arbete, skulle dagsverken göras för rotens bönder, och minst vart tredje år skulle soldaten på möte som det hette, allt enligt soldatbrevet som var ett slags kontrakt mellan kronan, bonden och soldaten. Men även om torparen hade tunga arbetsdagar var det nog friare och mer omväxlande än statarens enformiga slit. Dom s.k. mötena var övningar för att hålla soldaten i god form och i båtsmannen Andreas fall var det att bege sig till Karlskrona som även på den tiden var örlogstad. Under mötena i Karlskrona fick torpet skötas av hustrun och barnen så gott de nu kunde.

Andreas berättar att han under dessa möten var med om många resor på haven bl.a. var han med på en strapatsrik resa till Brasilien. Under denna resa fick en kamrat till Andreas sätta livet till. Under en storm gjorde kamraten ett pass som utkik och i den svåra sjöhävningen klarade han inte av att hålla sig fast i masten utan föll ner i däcket och skadade sig så svårt att han avled. Systemet med soldattorpare och båtsmanstorpare startades upp och administrerades av det s.k. indelningsverket av kung Karl den 11 på 1600-talet och lades successivt ner fr.o.m. 1901. Systemet syftade till att hålla en inhemsk och effektiv arme till en rimlig kostnad.

Andreas berättar vidare att knoget hos bönderna i Åboland gav en dagsersättning på 16 skilling eller 32 öre om dagen på egen kost, d.v.s. han fick stå för maten skälv. Eftersom Andreas hade stor familj (10 barn och fru) att försörja förstod han att inkomsterna måste drygas ut på något vis. Han hade fått höra på” bygden” att man nere i Munkedal hade börjat bygga en kanal till den nya pappersfabriken, och där behövdes kanske arbetskraft. Munkedals aktiebolag bildades 23 oktober år 1871 och produktionen drogs igång 1873. Per Laurell (1837-1906) löjtnant vid väg och vattenbyggnadskåren som var en av grundarna till M.A.B. och en drivande kraft bakom byggandet av pappersbruket var även projektledare för anläggandet av den 1400m långa kanal som skulle säkra krafttillgången och även fungera som flottled för trämassaveden. Då allt arbete på den tiden gjordes för hand med spade och spett, så kan man förstå att det behövdes mycket arbetskraft för ett så stort projekt som detta var. På något vis lyckades Andreas emellertid att få jobb vid kanalbygget och därtill en riktigt för den tiden bra lön, 1 krona per dag på egen kost. Hustrun lär ha yttrat att ”nu har tiderna börjat ljusna, nu har vi till och med mat på bordet”.” Det var en dryg väg att gå från Åboland till Munkedal tur och retur varje dag, men det fick man stå ut med” säger Andreas.  Efter missväxtåret år 1878 blev det ännu hårdare tider och bönderna ville halvera lönen till 8 styver (16 öre) per dag. Hur Andreas löste detta problem framgår inte av intervjun, han säger bara att ”detta kunde jag inte gå med på”. Möjligen reglerade båtsmansbrevet något om minimilön för dagsverke. År 1900 erhöll Andreas avsked med pension och korpralsgrad och sedan ägnade han sig uteslutandemed liv och lust åt sin gård Sivik vid den vackra Kärnsjöns strand som han hade förvärvat efter avskedet som båtsman. Vid 86 års ålder överlämnade han gården till sin dotter Anna, som han vid tillfället för intervjun bodde hos. Andreas blev 93 år gammal.

Att bygga kraftkanalen till pappersbruket måste vara ett av de absolut första projekten i Munkedals Aktiebolags historia. Vatten var och är ju än idag en nödvändighet för att tillverka papper.  Enligt uppgift har det fattats ett beslut i Arctic Papers styrelse om att förlänga vattentrummorna, som försörjer bruket med energi och råvatten, man skall även investera i en ny och effektivare turbin i slutändan av dessa trummor. Eftersom detta är samma vatten som kommer från kraft kanalen kan man kanske med lite fantasi säga att man idag fortsätter med det arbete som påbörjades av bland andra min morfarsfar Båtsmannen Andreas Fors och hans arbetskamrater i början av 1870-talet.

Text: Åke Lindström.