Nutid möter dåtid 18-2

Nutid möter dåtid eller Skåpet i Portugal

Ibland är man med om något som plötsligt får en koppling till något som utspelat sig långt tidigare i livet. Det blir naturligtvis en överraskning, något som också väcker minnen. Min lilla historia bygger på en sådan händelse och jag har kallat min berättelse för ”Nutid möter dåtid eller Skåpet i Portugal”

Över 30 år av min yrkesverksamhet har jag tillbringat i fordonsindustrin. Hela tiden inom leverantörsindustrin både i Sverige och utomlands. Om läsaren undrar så består en bil eller lastbil till 75 % av komponenter, delar, system och mjukvaror som leverantörsindustrin utvecklat, tillverkat och levererat.

Från 1999 till 2011 var jag VD för branschorganisation med namnet ”Fordonskomponentgruppen”. Företaget ägs av medlemmarna som är leverantörsföretag i Sverige, Norge och Finland. Det är en lobbyingorganisation vilket innebär kontakter med politiker, media, industri, andra branschorganisationer, myndigheter, mässor, etc. Jobbet innebär också mycket resor främst i Europa, Asien, Nord- och Sydamerika.

På en sådan resa, tror det var runt 2007, ”sprang jag ihop med” den portugisiske chefen för företaget Borgstena. Han berättade för mig att den portugisiska produktionsenheten, som brandskadats kraftigt vid en stor brand ett år tidigare, nu var återuppbyggd. Den skulle invigas inom kort med pompa och ståt och han skulle skicka mig en inbjudan. Han såg gärna att jag kom.

Borgstena Trikåfabrik startades 1925 av Gustav Johansson med affärsidén att tillverka underkläder. En stor kund var svenska försvaret. När sonen Gösta tog över på 60-talet startade han en ny produktlinje, bilklädslar, och det är där Borgstena blivit verkligt stora. Företaget ändrade namn till Borgstena Textile och även Gösta lämnade Johansson för att i stället heta Borghed. 2007 flyttade man hela tillverkningen till Portugal, som idag är företagets säte. Man finns i Europa, Asien och Sydamerika.

Så kom då inbjudan till invigning och alla festligheter. Det lät lockande, men det var svårt att få tiden att räcka till. En sådan tripp förbrukar tre arbetsdagar och jag hade nog inte tid till detta. Men det var ju ett stort medlemsföretag och jag visste väl vilken kris man gått igenom i samband med den stora branden. På något sätt måste vi uppmärksamma invigningen.

Mitt beslut blev att tacka nej till inbjudan. Av tidsskäl. Men för att uppmärksamma invigningen beslutade jag att skicka ner en gåva som ett minne av händelsen.

Bråttom var det, som alltid. DHL behövde 24 timmar för att få ner ett paket och vi måste hitta på en bra gåva som också gick att transportera med flyg. Eftersom jag hade ett annat ärende inne i Göteborg tog jag själv hand om inköpet. Det skulle vara något svenskt, helst med lokal anknytning, och gärna något unikt som inte gick att köpa någon annanstans. Det fick kosta en del tusenlappar.

Jag gick till affären ”Bohusslöjd” på Avenyn, en affär med fokus på svenskt hantverk. Tyvärr finns den inte längre, antar att hyrorna blev övermäktiga. Det första man letar efter och som förknippas med svenskt hantverk är glas i olika former. Där började också jag leta, med assistans av en säljare i butiken.

Men så föll blicken på några skåp i trä som satt upphängda på väggen. Det första jag tänkte var att det ju är ett material som man inte så lätt har sönder vare sig på lastbil eller i flygplan. Skåpen var jättefina, ett förnämligt hantverk och varje skåp var unikt. Det fanns bara ett sådant skåp av varje modell, ingen masstillverkning här. När man tittade på detaljerna i snickeriet blev man ännu mer förtjust. ”Det här borde passa ett svenskt företag i Portugal”, tänkte jag.

Det var ett lätt beslut. Jag köpte skåpet och begärde att det skulle packas för att klara flygfrakt med DHL. Vill minnas att priset låg mellan 4 och 5 tusen kronor. Personalen började ta fram papper, plast och skumplast som skulle skydda skåpet under transporten. Jag fick tillfälle att studera skåpet närmare innan man började packa in det. ”Vem har tillverkat skåpet”, frågade jag och tänkte att det kanske är en fråga som vi kan få från företaget. ”Det står skrivet bak på skåpet”, blev svaret.

Mycket riktigt, på baksidan stod det prydligt textat ”Kurt Erik Blycker” och så ett årtal. ”Men, det är ju min gamla slöjdlärare” utbrast jag. ”Honom hade jag i skolan för hundra år sedan.” Personalen blev mer exalterad än jag. Han var ju känd i affären när han levererade sina alster.

Så kom det sig alltså att min slöjdlärares vackra väggskåp hamnade i Portugal, i Nelas nära Coimbra. Nutid mötte dåtid.

Text: Svenåke Berglie

Ur Munkedalsbygden 2018