Sägner från bygden 88-1

Gengångare

Det var en gång en från Håby, som hade köpt en gammal  släktgård i närheten av Trollhättan. Några bekanta följde med honom   upp, och en av dessa  hade på kvällen varit ute och festat en smula, så att han var en del livad, när han gick hem.

När han kom  in i trädgården, som omgav huset, så mötte han en dam. "Är fröken ute och går så sent?" sade han. Hon talade da om, att hon gått så i fyra hundraår och att hon inte fick ro, emedan det inte blivit känt, vem som mördat henne. Hon rev upp klänningen  för bröstet och visade honom ett blodrött, gapande sår, och så försvann hon. Men  mannen  blev så sjuk efter mötet att han måste ligga till sängs i ett par dagar.

Sedan lfck de reda på, att den kvinnan brukade visa sig varje gång som gården bytte ägare, men aldrig oftare.

                                                                  Håby. A.O.

                                             

Tjuvommen 

Vid nordvästra stranden av Klevvattnet liner ett högt berg med namnet Uroskullen. Vid dess fot som vetter di sjön till finnes en kammare, av allmogen benämnd Tjuvommen    (Tjuvugnen). Där skall enligt sägnen en tjuv uppehållit sig en längre tid. Han hade troligen rymt från något krig, ty han var väl försedd med vapen och ammunition.  Tjuven var illa sedd av allmogen, enär han stal från dem allt vad han  behövde och ingen vågade förhindra  honom. Femtio  riksdaler blev utfäst till belöning för den som  kunde döda  honom. En  julkväll i slutet av 1700-talet lade sig en bonde från Roane på lur i närheten av ugnen. Tjuven kom  för att hämta vatten i sjön. Pang! Tjuven föll, därvid yttrande orden: "Hade jag trott dig om detta at —". Ehuru  han ej var värre träffad än han kunde draga sig in i ugnen på alla fyra, ljöt han inom en kort stund döden. Tjuven hade släktingar i Rimseröd i Navetstad. De föranstaltade om att en kista blev gjord, som dock utan ceremonier blev stående i ugnen. Än idag finnas rester i ugnen efter tjuven och hans kista.

Krokstad

En  gammal gumma här i Bärfendal berättade om en flicka som dränkt sig i bäcken här. Hon fick ej begravas på kyrkogården utan begrovs på ett ställe i närheten av  bäcken, men sedan ropade hon alltid mot väderombyte, och en del kunde se henne vid bäcken, hon satt där och kammade  håret.

                                                              Bärfendal. M.E.

Silverskeden

Det var en gång på ett ställe som det hände sig att en silversked kom bort. Då de ej  kunde hitta igen den, så började de tro, att den var stulen och beskyllde pigan på garden för att ha gjort detta. Och den, som var svårast till att göra detta, var dottern i huset. Men så dog  denna dottern  och en tid därefter, så flyttade den drängen, som hade vart där och de fick en ny dräng på   gården.

Första  kvällen som denne var där så var han nere i ladugården och fick då se en  vit skepnad, som gick omkring  därnere. Delta fortsatte varenda kväll, så till slut vågade drängen knappast gå ner i ladugården. Han rådfrågade  några, som sade till honom, att nästa gång sorn han fick se spöket, skulle han säga till det: "Alla  goda andar  prisa Herren, och vad vill du mig?"   Det sade han också, och då talade anden om,  att hon var den döda dottern,  och att pigan var oskyldig till stölden, ty skeden hade fallit ner i en springa vid köksspisen, och nu ville hon att drängen  skulle omtala detta, och få ställt till rätta dessa sakerna. Detta gjorde också  drängen och sedan  såg han aldrig till några spöken nere i ladugården. Att den förste drängen ej såg henne, berodde på att det ej är alla personer, som kan se spöken.

                                                                 Hede.   A.O.

Tjuv-Marta

På  gården iibolands ägor finnes ett berg som kallas för Tjuv-Martas berg. Där bodde  det förr i världen en häxa som de kallade för Tjuv-Marta. Hon var av jättesläkt och ovanligt stor och grov.

Hon   stal allt möjlig: och samlade ihop stora rikedomar inne i sitt berg. Hon hade  en hurdehatt, som hon hade fått av den onde, och då hon tog den på sig, så blev hon osynlig.

Det var en  natt som en tjur blev stulen på ett ställe. De antog med detsamma att det var Marta som hade stulit den och nu tänkte de att del skulle gå att få bevis på henne  genom spåren  till berget. Det hade nämligen fallit snö samma natt. Men det gick inga tjurspår till berget, utan det farms blott spar efter två karlar, som hade gått från berget och till gården. Tjuv-Marta hade först stulit två par stövlar och dessa tog hon nu bakvänt på tjuren, så att det såg ut som om två karlar gått från berget.

En gång tog hon en karl som bodde på Nyröd i Foss socken och denne tog hon in i berget till sig, och så förblindade hon ögonen på honom så att han ej skulle gå ifrån henne. Hon hade  tre barn med honom,  men dessa dödade hon på så vis, att hon tog ut hjärtat på dem och sedan kastade hon dem i Örevattnet. Då mannen hade varit hos henne i tre år, så samlade sig några av hans grannar och gick till berget om påskdagen på morgonen efter del tuppen hade galit, ty förr kunde de vara alldeles säkra på att det ej gick att komma in i berget. Nu lyckades det dock för dem att komma  in, och då stod Tjuv-Marta vid  spisen och kokade kött i en stor kittel. Mannen låg uppe i en säng och rökade. Med detsamma  som de kom in så gick en av karlarna fram och slog henne på munnen så att hon blödde, och då miste hon så mycket av sin makt, att de kunde fängsla henne. Hon miste även sin makt över mannen så att då var han ej längre förblindad, utan då stod han upp och gick därifrån och hemåt, ty nu mindes hem att han hade hustru och barn.

Då de äntligen hade fått fängslat henne sa sade hon: "Hade jag bara haft min hurdehatt på mig, så skulle ni allt ha sluppit att fängsla mig, men nu ligger den där", sade hon och pekade på  golvet, men innan karlarna hade hunnit titta däråt hade den försvunnit. Den onde hade  nämligen  tagit den tillbaka så att ej någon annan  skulle få tag på den.

Innan de förde henne bort från berget uttalade hon en förbannelse över Nyrödsborna  och sade, att aldrig någon som bodde på Nyröd  skulle komma   att få det bra så länge som världen står.

Tjuv-Marta  levde i sju och ett halvt år efter det de hade fängslat henne. Sista tiden hon levde blev hon så ilsken, att det knappt gick au få någon fångvaktare till henne. Hon gjorde också  ett par rymningsförsök, men lyckades aldrig komma utom fängelset.

                                                                   Hede.  A.O.