Varvet runt i Gullmarns inre del

Varvet runt i Gullmarns inre del

Havet har i alla tider spelat en stor roll, både som transportled och som platsen där man skaffade sig mat. För Munkedal del var det Gullmaren som var ”havet”. För att kunna använda vattnet behövs ju båt. För de flesta var det mindre båt som gällde men det fanns också de som kunde behöva en större båt framför allt för fiske.  I dag när vi skall skaffa en båt går man in på internet och kan hitta en passande båt på andra sidan Sverige, man tar sin bil åker lätt dit och kanske köper båten och det är inga större problem med detta. Förr i världen fanns varken bilar eller Internet och att skaffa båt fick gå till på något annat sätt. Ofta visste man nog någon som köpt en båt från ett varv som hade bra referens. Då var det givetvis en fördel om varvet inte låg för långt bort utan att man kunde gå dit eller nyttja en båt för att ro dit. Låt oss därför ta oss ett varv runt Gullmarns inre delar och se om vi kan finna några varv som ligger eller ha legat där.

Denna artikel bygger till stor del på uppgifter i Leif Molanders bok ”Gullmarns inre del” (2009) samt från boken ”Fiskebåtarna & Varven Skeppsbyggarna” (Bornmalm m.fl.) samt egna källor i Munkedals Hembygdsförening.

Artikeln skiljer sig lite från nästan alla tidigare artiklar i Munkedalsbygden eftersom den beskriver platser som ligger utanför Munkedals kommun, men Gullmarns inre del är ju hemmavatten för alla munkedalsbor som fiskat i fjorden.

I förra numret av Munkedalsbygden 10-2 , besökte vi Carlanders båtvarv, vilket är det enda varv som är kvar i full drift, men det har funnits många flera.

1. Lilla Bornö

Vi börjar vår färd ute i väster på Lilla Bornö. Här kunde man fram på 1960-talet träffa Anders på Ö’a, dvs. Anders Hansson. Jag minns själv mycket väl när jag fick följa med Anders Andersson, trädgårdsmästaren på Holma, när han beställde sin båt hos Anders ute på Lilla Bornö. Det var en eka av lite större modell som skulle beställas och det nämndes nog inga exakta mått utan gubbarna talade om en annan sådan eka som Anders H hade byggt och nu skulle Anders A ha en lika dan men med några små förändringar. Det var nog inget längre skriftligt kontrakt som skrevs utan den muntliga överenskommelsen fick gälla.

På den tiden fanns ingen elektricitet på Lilla Bornö så Anders H använde en stor råoljemotor som stod utanför varvsbyggnaden. Den drev med remdrift sågarna och hyveln som stod inne i verkstaden. Jag minns också att Anders hade en häst, i mitt minne en fjording, som ändvändes att bruka den lilla jorden som också tillhörde stället. Om man bodde på en ö var det säkerligen av stort värde att kunna vara självförsörjande till viss del.

Jag minns också att jag hade turen att vara på rätt ställe när den nya ekan skulle hämtas och då fick jag åter följa med ut till Anders på Ö’a. Denna gång blev vi bjudna på kaffe och Anders fick nog också något som stärkte ändå mera. Vi beundrade båda den nya fina båten – Oj va’ fin den var.

2. Torsten Olofssons varv vid Ödsby

Om vi färdas från Lilla Bornö in i Saltkällefjorden längs den norra stranden och passerar Bergsvik kommer vi så till en rödmålad enplansbyggnad som nu är sommarbostad. Här drev Torsten Olofsson varv där han främst byggde ekor. Han startade på 1940-talet och höll på fram till slutet av 1950-talet. Byggnaden såldes sedan till sju familjer som alla hade anknytning till SJ. De byggde om varvet till två lägenheter.

3. Karl Olssons varv eller snickarbod

Karl med ett av sina nybyggen

När vi ändå stannat till vid Torstens gamla varv passar vi på att ta oss upp för sluttningen till det som i dag heter Ödsby 2:10. Nedanför det stora boningshuset finner vi en liten verkstad i två våningar. Här höll Karl Olsson till och han tillverkade ekor. Vi ser fortfarande rester av bastrumman där bordläggningsbrädorna värmdes (basades) så att de kunde ges den rätta böjda formen när de fästes mot spanten. När Karl skulle få sina båtar i sjön måste han transportera dem ner för den stora sluttningen uppe från huset. Med hjälp av jordens dragningskraft kom de i sjön. Karl var son till Olof August Johansson som ju drev varv på Blomhagen på andra sidan fjorden, så han följde familjetraditionen att bygga båtar.

4. Carlanders varv vid Ödsby

Här började Yngve Carlander redan 1947. Även här tillverkade det till en början ekor. Med tiden växte efterfrågan på lite större båtar och varvet har hängt väl med i den utvecklingen. Se vidare separat artikel i föregående nummer av Munkedalsbygden. Detta varv drivs i dag av Carina och Håkan som är barn till Yngve.

5.  Hästehagsholmen vid Munkedals Hamn

Varvet drevs åtminstone till år 1868. Ägare var skepparen Olof Jonasson (1814-1868) g.m Anna Jacobsdotter. Olofs son Carl som levde 1856 – 1936 arbetade som ung på varvet och flyttade från Munkedals hamn som 20-åring. Det är inte känt vilken typ av båtar som tillverkades här men det troliga är att det bar var mindre båtar.

6. Risvarps varv och/eller Åtorps sunning

Det kanske är ett och samma varv men det mest troliga är att Åtorps Sunning, som låg där järnvägsbron går över Örekilsälven bara var en lastplats för virke. Hit kunde man dra pråmar som lastades med virke från sågarna längre upp i Örekilsälven. Det kan ju hända att man reparerade just pråmar där men detta har vi inget belägg för.

Risvarps varv vet vi inte var det har legat, om det nu var ett eget varv.  Enligt berättelser så byggdes på detta varv segelskutan Penelope, som fanns så sent som på 1950-talet

7. Klingeröd

När vi fortsätter vår färd sunt Saltkälleviken och följer strandlinjen på fjordens södra sida kommer vi så småningom till Klingeröd nabb. I dag ligger det ett litet rött skjul. Vägen går i dag utför de enorma backarna ända ner till denna plats.

Varvet startades av Olof Johan Johansson från Torp på Orust på 1860-talet. Han byggde mindre bruksbåtar till fiskarbefolkningen. Sönerna John, Bengt och Hilmer kan ha drivit varvet till slutet av 1800-talet.

Det har rått lite svårigheter att hålla isär varven på Klingeröd. Namnet ”Klingeröds varv” används nämligen i andra sammanhang om Blommehagens varv och Kvarntångens varv. Båda dessa varv ligger nämligen också på stamfastigheten Klingeröd.

8. Blommehagen vid Studseröd

Vid Studseröd låg detta varv. Det flyttades från Kvarntången år 1890 för att man skulle kunna bygga större båtar. År 1897 drog sig fadern Olof August tillbaka och varvet övertogs av sönerna Johan, Anders och Olof Olsson som drev det tillsammans till år 1905. Sedan Fortsatte Anders och drev det tillsammans med sina svågrar Carl, David och Ernst Egelström under namnet Studseröds skeppsvarv. De höll på fram till 1924 då verksamheten lades ner.

9. Kvarntången vid Studseröd

Där en bäck rinner ut i Studserödsbukten uppfördes ett varv. Det var Olof August Johansson, som uppförde det. Han var född 1836 i Röra på Orust och flyttade till Studseröd 1876. Han kombinerade varvsarbetet med att också vara torpare och duktig möbelsnickare. Det gällde att ”ha många ben att stå på” skulle vi sagt i dag. Han hade praktiserat på flera av Orustvarven och var troligen en person som förde med sig viktig båtbyggarkunskap till området. Båtbyggare hade säkert kontakt med varandra. Det kan ha varit Olof August som i sin tur kände Olof Johan Olsson som kom flyttande från Orust till Klingeröd, där han startade varv.

Själva varvet var en liten byggnad ca 7 x 10 meter med en hyvelbänk inuti. Utanför stod man och basade brädor över öppen koleld. Eftersom det var ganska grunt utanför så kunde man bara bygga enklare bruksbåtar.

10. Studseröds varv

År 1905 byggde bröderna Johan och Olof Olsson detta varv. De var söner till Olof August Johansson från Blomhagen. År 1917 sålde Johan sin del till Olof och dennes tre äldsta söner. Dessa var Einar, Ivar och Göran. När Olof dog 1929 blev hustrun Emma delägare och varvet bytte då också namn till Bröderna Olssons båtbyggeri. Från 1917 hade det haft namnet ”Olof Olssons specialitet båtbyggeri.

Fru Olsson sålde sin andel 1935 och då kom sönerna Verner, Gunnar, Albert och Sören som nya delägare och bildade då handelsbolaget Bröderna Olsson & Co Båtvarv. Året därpå (1936) kom även broder Östen in som delägare och företaget drevs av de nio bröderna Olsson. Den sista båten byggdes 1968. Detta år byggdes också den största båten som lämnade detta varv. Det var en 100 fots fiskefartyg som fick namnet GG 254 Tel Aviv. Systerfartyget Port Said var nästan lika stor och den hade en dieselmotor på 1000 Hk.

Studseröds varv var välkända längs Bohuskusten för de fina fiskebåtar som de byggde.  Från flera håll har vi hört att detta var de allra bästa båtarna.

Studseröd var en egen liten by som hyste ganska många människor. Vad tillhör en by om inte en affär? Så var det i alla fall förr i tiden. År 1939 öppnade Astrid Olsson en lanthandel som senare blev snabbköp tills den lades ner år 1963.

11. Mattssons varv

Alldeles väster om Studseröds varv låg ett litet varv där Johan Mattsson ända in en bit på 1950-talet byggde ekor samt en och annat lite större båt. I dag ser vi där ett litet rött hus vid strandkanten.

12. Fiskevik vid Cederslund

Varvet utvecklades av Victor Lundström och här byggdes lite större båtar och segeljakter. Det fanns mycket ek på Cederslund, vilket var en bra förutsättning för ett varv. Varvet låg troligen inne i viken vid Cederslund. Det kan ha funnits ett varv här tidigare och med en kulmen i mitten av 1870-talet.

13. Berget i Skredsvik

Viktor Berntsson ägde detta lilla varv. Han arbetade även som snickare och fiskare och tillverkade några ekor om året. På detta lilla varv fanns på 1920- talet en kransåg som hanterades helt manuellt av ett såglag, dvs. två personer, en i varje ända av sågen. Det var ett mycket slitsamt jobb att såga stora ekstockar på detta sätt, men det var det som stod tillbuds om det inte fanns något sågdrivande vattenfall i närheten och det var det ont om så nära sjön.

Text Sverker Balksten