Historien om Kalle Lusken 89-2

Långt  uppe på Kynnefjäll   bodde en  ung man som   de kallade för Kalle Lusken. Om  honom  sades det att "han var häftig i mat och dryck men arbetet stod som stode det i berget". Han var alltså ingen särskilt arbetssam person.

Men mat tyckte han  om. Och dricka, de få gånger sådant stod till bjuds. Och att vara ute och roa sig på baler och liknande tillställningar. Och det var därifrån hans smeknamn   härrörde sig. Min Kalle dansar och luskar något så förskönt,  sa hans mor vid ett tillfälle. Och det var efter det han fick heta "Lusken".

   Modern, som var änka, hade ofta svårigheter med att sköta det lilla jordbruk hon rådde om. Kalle kunde hon inte räkna med. Han hade sitt att tänka på.  Dansa och luska osv. Men grannarna  kom ibland och hjälpte henne.

   En gång var de där och hjälpte henne med höskörden. De   kom med sina liar och slog gräsängarna. Själv stannade hon inne för att laga mat. Hon kokade risgrynsgröt. Det var något hon kunde med. Det skulle bli bra att ha och  bjuda slåtterkarlarna på.

   Belåten slog hon upp den färdigkokade gröten i ett stenfat som efter det gamla  måttet rymde tre kannor. Det skulle nog räcka, tänke hon. Väl klar med  detta kunde hon gå  ut till andra sysslor.

   Men hon hade inte tänkt på att sonen hennes var kvar inne i huset. Kalle Lusken! Den  gossen  kom fram. Naturligtvis fick han se grötfatet. Vid det slog han sig ned och tog den stora träsleven i hand.

   Och det var så gott! Kalle Lusken hyvlade i sig. Efter en kort stund hade han gjort slut på alltihop. Eftersom en kanna motsvarar 2,617 liter betyder det att han satt i sig nära åtta liter gröt. Han lutade sig grymtande tillbaka i stolen, knäppte händerna över sin rundade  mage och läste för maten.

"Nu  ska de ha tack för mat och mätta. Nu har jag ätit opp en hel skäppa. Men   hade jag mer fått så hade det mer i mej gått."

   Knappt  hade han  läst färdigt förrän han hörde modern   komma. Kalle lämnade hastigt sin utsatta plats och sökte sig till räddning uppe på loftet. Där barrikaderade han sig. Han var rädd för mor sin och svidande efterräkningar.

  Och  det var allt i sista stund han gömde sig. Gumman kom in. Översiggiven såg hon vad pojken ställt till med. Ååå, sa hon, nu har Kalle ätit upp all gröten och nu har jag ingenting att bjuda slåtterkarlarna på. Hon jämrade sig högljutt.

  Och  i detsamma  kom karlarna tillbaka från sitt slitsamma arbete. De var både sultna och törstiga. Förtvivlad steg gumman ut på kökstrappan och tog emot  dem.

  Ååå, sa hon och jämrade sig. Kalle har ätit upp all gröten, sa hon, och nu har jag ingenting att bjuda er på.

  Karlarna blinkade. Men de tog det från den lättsamma sidan. Det är väl ingen fara med oss. Vi kan ju gå hem och äta, sa de. Vi klarar oss nog. Men det blir nog värre för Kalle, sa de.

  Det blev ock.

  Just som de stod där och  resonerade kom  gossen utspringande.  Buken stod blå och utspänd på  honom. Han  skrek som ett jagat djur. Tarmarna hade svällt av all gröt och magen var nära att spricka. Kalle hade förfärliga plågor.

   Tömmar! ropade  karlarna. De måste  ha tag i tömmar för att reva Kalle.   Reva! ropade de om  varandra. Det var det bästa sättet att rädda en som förätit sig. Att reva honom med kraftiga rep för att hindra att han sprack. Rulla! kommenderades.  Efter att den ankomne var väl inrevad skulle han rullas fram och tillbaka på marken. Det fördelade och lindrade smärtorna.

  Det blev tumult. Alla försökte hjälpa till. Man slet i Kalle Lusk från alla håll. Några ville gräva ned honom. Gräv ned honom  i svart kall myrjord, sa de. Få ned honom i en grop och  skotta jord över tills bara huvudet sticker upp! Bär  upp honom på sädesmagasinet  och lägg ned honom i en rågbinge!

Tryck  ned honom  tills bara mustascherna sticker upp ur rågen! Men det var för tidigt på sommaren, sädesmagasinen var ännu ofyllda. Och det där med att gräva i jorden hade de inte stor lust med. Så det slutade med au de bar in Kalle på logen och där fick han — hårt bunden och lindad — ligga över natten och långt in på nästa förmiddag. Först när solen stod högt var tiden inne att lösgöra honom. Det visade sig då att han klarat sig från äventyret utan större men.

                                                          Sven Liguster