Skillnad mellan versioner av "Syrdammens dansbana"
Lennart (diskussion | bidrag) m (länkar) |
Lennart (diskussion | bidrag) (Länk) |
||
| Rad 26: | Rad 26: | ||
Arbetarna fick nöja sig med den ohygieniska festplatsen i många år. Men under midsommarhelgerna fick de hyra ett ställe som kallades Vadholmen. Det låg vid Örekilsälven, nära stationssamhället och var bedövande naturskönt. Där hölls fina fester, besökta av unga och äldre från alla håll i bygden. Visst fanns det gott om flaskor med extra dricka, men ”länsman och hans skrivare” hade inte mycket att göra. För det mesta höll de sig frånvarande eller i varje fall osynliga. De kom bara någon gång och såg på, men bara några minuter och så var de borta. En och annan uppgörelse förekom nog i buskarna, men mestadels ganska tystlåtet. Det var nödvändigt att jordbruksarbetarna visade varandra knytnävarna för att visa att de var olika. Vem som var bäst blev inte uppklarat. Blåfärgade kindknotor, sneda läppar och rivna öron blev så småningom som de varit före midsommarfesten på Vadholmen. Men en och annan tand var borta för alltid. Det var inget att göra något åt. | Arbetarna fick nöja sig med den ohygieniska festplatsen i många år. Men under midsommarhelgerna fick de hyra ett ställe som kallades Vadholmen. Det låg vid Örekilsälven, nära stationssamhället och var bedövande naturskönt. Där hölls fina fester, besökta av unga och äldre från alla håll i bygden. Visst fanns det gott om flaskor med extra dricka, men ”länsman och hans skrivare” hade inte mycket att göra. För det mesta höll de sig frånvarande eller i varje fall osynliga. De kom bara någon gång och såg på, men bara några minuter och så var de borta. En och annan uppgörelse förekom nog i buskarna, men mestadels ganska tystlåtet. Det var nödvändigt att jordbruksarbetarna visade varandra knytnävarna för att visa att de var olika. Vem som var bäst blev inte uppklarat. Blåfärgade kindknotor, sneda läppar och rivna öron blev så småningom som de varit före midsommarfesten på Vadholmen. Men en och annan tand var borta för alltid. Det var inget att göra något åt. | ||
På vardagarna tuffade ett litet lok med lastvagnar efter sig förbi festplatsen och dagligen också en passagerarvagn mellan Bruket, Munkedal järnvägsstation och ner till Saltkällefjorden, närmare bestämt Munkedal hamn. Tåget och järnvägen tillhörde [[Munkedals AB]]. Tre stationer fanns: en vid Bruket, en i stationssamhället och en i Munkedals hamn. En mäktig stins fanns på varje station. Den lilla järnvägen åstadkom mycken nytta, både för bruket och allmänheten. | På vardagarna tuffade ett litet lok med lastvagnar efter sig förbi festplatsen och dagligen också en passagerarvagn mellan Bruket, Munkedal järnvägsstation och ner till [[Saltkällefjorden]], närmare bestämt [[Munkedals hamn|Munkedal hamn]]. Tåget och järnvägen tillhörde [[Munkedals AB]]. Tre stationer fanns: en vid Bruket, en i stationssamhället och en i Munkedals hamn. En mäktig stins fanns på varje station. Den lilla järnvägen åstadkom mycken nytta, både för bruket och allmänheten. | ||
Nuvarande version från 26 september 2023 kl. 12.22
Syrdammens dansbana
Dansbanans storlek: 4x6 meter
Dansbanans utförande: inget räcke, inget tak
Dansbanans placering: söder om Stale trappa
Serveringens placering: norr om Stale trappa
Marketenterska: Maria Tholén
Övrigt dansbanan: Vid denna bana var det särskilt bråkigt under hela 1920-talet. Ovanligt många händelser slutade i Tingsrätten. För övrigt kivades, brottades och togs ”nappatag” mest hela tiden. Allt enlig Munkedals Hembygdsförening.
Tidsperiod: runt 1900 och fram till 1931. Det finns en ritning över dansbanan i Brukets arkiv som är daterad 1919
Arbetarna vid bruket saknade mer och mer en festplats. Det gick inte att under sommartid anordna fester och danser i godtemplarhuset. Tomten kring detta rymde inte stort mer än huskroppen, så där kunde det inte bli fråga om någon festplats. Dessutom låg missionskyrkan nära godtemplarlokalen. Att få köpa eller hyra mark för ändamålet gick inte. Ingen ville ha en dansbana på sin mark. Dessutom behövdes det ett stort markstycke för att rymma allt folket och alla velocipeder, som var allmänt fortskaffningsmedel. Plats för något så nymodigt som bilar behövde man inte tänka på. Den enda bil som fanns i bygden tillhörde pappersbruket och främst dess direktör och högre tjänstemän.
Plats för ett litet hus, avdelat med hjärtan på dörrarna och lite undanskymt beläget, behövdes också. Helst borde det också vara möjligt att pumpa upp lämpligt vatten till kaffe och disk, samt till att dricka av besökande.
Förutsättningen för att komma till festplatsen var, att det fanns en någorlunda framkomligt väg dit och en väg fanns inte med i några kalkyler pappersbruket grävt syrdammen var förutom backar ett stycke slät mark. Det gick inte att ha djurhållning där och inte kunde hus byggas nära syrdammen. Lukten var oftast bedrövlig, och trärännan, som gick utmed älven och tillförde syrdammen dess innehåll, luktade lika illa. Arbetarna kunde få disponera området som festplats om de ville. Det kostade ingenting. Virke till en dansbana kunde få hämtas på bruket. Därmed tillkom festplatsen. Men huset med hjärtan på dörrarna kom aldrig upp. Något vatten kunde inte inbringas på området, utan måste föras dit vid festligheter, så att kaffe kunde serveras.
Det kom med tiden många betydande män till den föga välluktande festplatsen. En gång in på tjugotalet kom till exempel finansminister F.W. Thorsson och höll ett undervisande föredrag. Han hostade och snöt sig och torkade ögonen flera gånger medan han talade. Likadant var det för rektor Ernst Eklund vid Grebbestads folkhögskola, när han kom dit och utredde första världskrigets orsaker. Han undrade om det gick att dansa på den banan. Jodå, det gick allt. En snäll och duktig gumma, som bodde i närheten, dessbättre högt ovanför festplatsen, kokade vid festerna kaffe på två stora kopparkittlar för fem kronor. Femman tilldelades hon utan överenskommelse. Blev det något kaffe över i trekilospåsarna, fick hon ta det med sig hem, men det gjorde hon inte. Det kunde sparas till nästa fest med kaffe, så blev det billigare för arbetarna. Hon hade en son och en dotter. De hjälpte sin mamma med att föra med rent vatten till festplatsen och låna och återföra porslin som ”Handelsföreningen” brukade tillhandahålla som lån.
Arbetarna fick nöja sig med den ohygieniska festplatsen i många år. Men under midsommarhelgerna fick de hyra ett ställe som kallades Vadholmen. Det låg vid Örekilsälven, nära stationssamhället och var bedövande naturskönt. Där hölls fina fester, besökta av unga och äldre från alla håll i bygden. Visst fanns det gott om flaskor med extra dricka, men ”länsman och hans skrivare” hade inte mycket att göra. För det mesta höll de sig frånvarande eller i varje fall osynliga. De kom bara någon gång och såg på, men bara några minuter och så var de borta. En och annan uppgörelse förekom nog i buskarna, men mestadels ganska tystlåtet. Det var nödvändigt att jordbruksarbetarna visade varandra knytnävarna för att visa att de var olika. Vem som var bäst blev inte uppklarat. Blåfärgade kindknotor, sneda läppar och rivna öron blev så småningom som de varit före midsommarfesten på Vadholmen. Men en och annan tand var borta för alltid. Det var inget att göra något åt.
På vardagarna tuffade ett litet lok med lastvagnar efter sig förbi festplatsen och dagligen också en passagerarvagn mellan Bruket, Munkedal järnvägsstation och ner till Saltkällefjorden, närmare bestämt Munkedal hamn. Tåget och järnvägen tillhörde Munkedals AB. Tre stationer fanns: en vid Bruket, en i stationssamhället och en i Munkedals hamn. En mäktig stins fanns på varje station. Den lilla järnvägen åstadkom mycken nytta, både för bruket och allmänheten.
Munkedal 2003-10-21
Artic Paper Munkedals AB
Tekniska avdelningen