Portvakten

Jag har i tidigare artiklar berättat om jobb och yrken som har försvunnit från pappersbruket i Munkedal, antingen på grund av rationaliseringar eller tidens utveckling. Nu har turen kommit till portvakten.

Den största enskilda investeringen som har gjorts på bruket var bygget av pappersmaskin nr.8, ett bygge som i dag hade kostat miljarder. Projektet startade 1964 och invigningen skedde 1966. I samband med det lades, p.g.a. miljöskäl sulfitfabriken ned, en del arbetare fick lämna sina anställningar med s.k. avgångsvederlag, och andra fick nya arbetsuppgifter i och med att produktionen av papper ökade när den nya pappersmaskinen startades upp.

I samma veva togs även portvakterna bort, anledningen till detta vet jag inte, möjligen ekonomiska skäl kan vara en förklaring. En viktig arbetsuppgift för portvakten var att gå brandsäkerhetsronder särskilt nattetid då delar av fabriken var obemannad. I dag är det automatiska brandlarm, sprinklersystem, och passerkort vid grindar som sköter en del av portvaktens jobb. Av detta kan man dra slutsatsen att teknisk utveckling slår bort många arbetstillfällen, det har alltid varit så, på gott och ont. Många tunga och slitsamma jobb har dessbättre ersatts med tekniska lösningar, så i det stora hela är nog denna utveckling för det mesta positiv.

Portvaktens brandronder var upplagda med ett schema som innebar att han drog upp klockor som var upphängda lite var stans ute i de olika fabrikslokaliteterna, klockorna var konstruerade så att de gick bara en viss tid, exempelvis en eller två timmar, sedan var man tvungen att dra upp de igen. På så vis kunde man kontrollera att portvakten hade skött sitt jobb, han i sin tur hade också ett bevis på att brandronderna var gjorda. Andra arbetsuppgifter för portvakten var att lämna ut mediciner som man hade fått på recept av läkare. Apoteket låg på den tiden i Håby, för de flesta anställda en mil eller mer bort. Det var inte så många fabriksarbetarfamiljer som var bilburna på 40 och 50 talet, så därför skickade man medicinerna med buss eller tågtransport till Munkedal, och därifrån med brukets eget tåg till fabriken där medicinerna lämnades över till antingen stora eller lilla porten, väster respektive öster om älven, där de sedan lämnades ut för att förhoppningsvis lindra smärta eller bota sjukdom hos någon anställd eller dennes familjemedlem.

När jag var liten pojke sprang jag många gånger ner till lilla porten och hämtade medicin. En annan anställningsförmån var att anställda och deras familjemedlemmar kunde hämta bussbiljetter till badbussarna sommartid, tur och retur till Saltkällan respektive Gårvik. Röd biljett till Saltkällan och grå till Gårvik, en uppskattad service, särskilt för oss barn vars föräldrar inte hade bil. Andra arbetsuppgifter för portvakten var att kontrollera att ingen obehörig slank in genom porten, att inte stöldgots bars eller på annat sätt fraktades ut från fabriksområdet. De flesta av portvakterna hade en ganska liberal inställning till det där med kontroll av folk som kom och gick, men det fanns en och annan vakt som var mera noggrann, eller ska man kanske säga misstänksam eller rent av nitisk.

Följande inträffade någon gång i mitten av sextiotalet. Jag hade varit hemma på middagsrasten och lade mig på sofflocket för att vila. När jag vaknade upptäckte jag till min fasa att det bara var några få minuter kvar av rasten. Här gällde det att handla snabbt och beslutsamt. Istället för att som vanligt gå den korta vägen till jobbet (ca.500m) hoppade jag upp på Morsans cykel och vevade på utför backarna ned mot fabriken. Som tur var bar det utför så jag fick upp ganska hög fart. Då min arbetsplats, Mekaniska verkstaden, låg i andra sidan av fabriksområdet insåg jag ganska snart att jag skulle få problem med att hinna i tid. Det var nämligen förbjudet att ta med cykeln in på fabriksområdet. När jag i full fart närmade mig porten, där grinden stod öppen på vid gavel och ingen portvakt var synlig, beslöt jag mig för att satsa allt på ett kort. Jag ökade farten om möjligt ännu mer och svepte in genom porten, förbi portvaktsstugan, runt hörnet och ned till verkstaden. Jag hade dock observerat i ögonvrån att något som liknade en mansperson stod bakom portvaktsstugan, tanken slog mig att det var portvakten som ställt sig i försåt. Tanken malde i huvudet när jag, efter att ha gömt cykeln bakom verkstaden, återgick till mina sysslor som om ingenting hade hänt. Mina farhågor besannades när förmannen kom ut i verkstaden och ropade att jag hade telefonsamtal som väntade. Det var driftingenjör Sune Wattman som ringde. ”Jag har fått rapport från portvakten att du har susat genom porten på cykel utan tillstånd, stämmer det?" frågade han. ”Ja det stämmer jag var sent ute " svarade jag. ”Gör inte om det Åke det kan ju sluta med en olycka" och i och med det var samtalet slut och glömt.

Sämre gick det för skeppsredare Hakon Onstad när han som nybliven ägare till Munkedals aktiebolag gjorde ett misslyckat försök att komma in och inspektera sitt nyförvärvade företag. Den reslige Onstad kom gående från huvudkontoret med långa och målmedvetna steg, någon sekund innan han skulle öppna portgrinden kom portvakten ut genom dörren och ropade nästan på militäriskt vis, " Hallå där! Vem är du och vart ska du hän? ”Portvakten som Onstad hade oturen att träffa på var en av de mest nitiska och plikttrogna av dem alla." Jej är Onstad, och jej ska syne fabrikken " sade Onstad. "Hjälper inte, här kommer ingen obehörig in" sade den nitiske portvakten. Men jej är Hakon Onstad" sade Onstad en gång till. Jag ger faan i om det är Onsdag, Torsdag, eller Fredag" sa portvakten. Och med det fick Onstad nöja sig och gå tillbaka till sitt kontor. Men han lär senare ha berömt personalen på företaget för att vara plikttrogen. Det är nog bra att vara plikttrogen i jobbet, men att vara nitisk kan många gånger vara jobbigt, särskilt för arbetskamraterna.

Det har berättats att den portvakt som vid varje skift blev avlöst av den nitiske vakten, som stoppade Onstad, en dag tappade tålamodet. Den nitiske skulle vid varje skiftavlösning ha en noggrann redogörelse, om arbetskamraten hade sett något misstänkt, om någon burit på alltför tunga väskor o.s.v. Det var vid ett sådant tillfälle han tappade fattningen och skrek " Jag ger faan i om de så bar ut hela fabriksskorstenen". Den nitiske portvakten spärrade upp ögonen och utbrast " Det gör du väl inte väl ". Han var tydligen inte bara nitisk han var även helt befriad från humor.t "

Denne minst sagt noggranne portvakt stoppade till och med sin fru när hon ville gå genvägen genom fabriksområdet med sin tvättkärra. Hon hade nämligen bokat tid i tvättstugan som låg på motsatta sidan pappersbruket. När hon närmade sig porten steg hennes man portvakten ut och frågade bestämt, ”men vart ska du hän"." Men kära du, jag ska ju till tvättstugan, det vet du väl? "Ja men du vet väl också att ingen obehörig får passera porten, det är lika för alla ", svarade hennes make portvakten torrt." Men jag är ju din fru" fortsatte hon förtvivlat."Det hjälper inte, lika för alla", svarade portvakten obevekligt. Det var bara för frun att bita ihop och dra iväg med tvättkärran den jobbiga vägen runt fabriksområdet och upp mot tvättstugan. Man kan bara gissa vad hon tänkte när hon kämpade i de branta backarna upp mot "fattigmansvägen".

Åke Lindström.