Jordskredet vid Saltkällan

Jordskredet vid Saltkällan det största i mannaminne i Bohuslän

Ett jätteras i Munkedal. Under förra seklets första hälft kände säkerligen de flesta av Munkedals invånare till det stora jordskredet vid Saltkällan. I dag är det svårt att upptäcka men det går att se. Det skedde några hundra meter norr om nuvarande gården Bräckelid, som ligger längs vägen mellan Saltkällan och Valbo Ryr. Idag är det nog inte många Munkedalsbor som känner till det. Vi läser vad Bohusläningen skrev 3 november 1909

Jordraset på lördag och natten till söndag vid torpet Utsikten vid Saltkällan visar sig ha varit mer betydande än de första underrättelserna gav vid handen. Passerar man den från Saltkällans järnvägsstation mot Dalsland ledande vägen några hundra meter, yppar sig raset ett stycke till vänster över fältet. En bred, av lermassor fylld klyfta mellan bergen betecknar den väg raset tagit. Högt däruppe, cirka ett par hundra meter från skogsbrynet, låg det nu raserade torpet. I klyftan passerade den så kallade Saltkällebäcken, ungefär femtio meter därifrån.

Troligt är att någon vattenåder i riktning från det krön där torpet varit beläget, dragit genom lerlagret in i bäcken där nedanför, samt under tidernas lopp bedrivit det undermineringsarbete som nu ändat i en så imponerande katastrof.

En urschaktning av väldiga dimensioner har trätt istället för den ned genom dalsänkan rakt sluttande jordvallen, vilken längst ned slöt i ett mindre stup. Man torde kunna anslå dess längd till som sagt bortåt 200 meter och största bredden till 100 meter, urschaktningen i djupet är ungefär 10 meter. Uppifrån sett kröker sig raset längst ned vid skogsbrynet åt höger och breder ut sig över den på ömse sidor bäcken, odlade vallen till en längd av en halv kilometer och över ett område beräknat till minst 3 tunnland.

Det var vid ½ 6-tiden i lördags morse. Utsiktens torparfolk Hilmer Johansson och hans hustru märkte liksom en svag jordstöt och darrning i marken däruppe, vilket ledde till upptäckten av sprickorna i jordskorpan. Denna första förskjutning i jordvallens innandömen följdes vid 11-tiden på dagen av ett nytt och mera dånande skalv – i omfattning större än de på morgonen. Emellertid hade man nere på Saltkällan funnit vattnet i bäcken, som rinner förbi på ett misstänkt sätt lerbemängt, viket föranledde rättaren på stället att följa dess lopp uppåt för att söka reda på raset – ty att ett ras ägt rum var han på det klara med. Hunnen fram till skogsbrynet, där klyftan upp emot torpet Utsikten tager vid, ställde han sig under en ek för att taga marken uppåt i skärskådande, då ett våldsamt dån hördes och en stor jordvåg, sopade med sig träd och buskar och allt annat i dess väg kom rusande ner mot platsen där han stod. Den torde mätt 7 meter i höjd. Samtidigt började marken häftigt darra – det var ett i sanning hemskt ögonblick. Rättaren tog förstås till benen och sprang allt vad han förmådde undan skredet, och det var med knapp nöd han lyckades undkomma. Strax vid sidan av honom sköt den jättelika vågen förbi – nu en våg av slam och lera – bland annat förande med sig den ek varunder rättaren nyss stått. Lermassorna sökte sig i riktning med den mot Saltkällan sakta sluttande bäcken. Katastrofen ägde rum under loppet av blott 3 á 4 sekunder.

Raset hade sin begynnelse på cirka 10 meters avstånd från den där uppe på höjden belägna torpbyggnaden. Rättaren iakttog hur torpets innevånare i stor förskräckelse skyndade ut ur sin stuga för att från ett närbeläget berg åskåda förödelsen. Det berättas att jättevågen på lördagsmiddagen då den slog mot den plana marken nedanför dälden vid sin söndersmulning kastade upp kaskader av slam och lera liksom bränningar ute till havs.

Rättaren tog en lång omväg runt lerfloden upp till torpet. Stora sprickor runt byggnaden kunde där iakttagas. Marken darrade lite emellan, och man kan inte förtänka torparen och hans hustru att de ej vågade sig fram till sin lilla stuga. Av allt att döma var den i vilket ögonblick som helst färdig att dragas ner i djupet.

Så skedde och – dock ej före ½ 11 natten till söndag. Dessförinnan hade upprepade mindre ras ånyo ägt rum samt dån i marken försports. Folk som vid nyss nämnda klockslag passerade på den närbelägna landsvägen, uppger sig ha hört ett våldsamt dån uppifrån trakten vid torpet Utsikten. Samtidigt störtade ånyo massor av jord och lera fram genom dalen, och i dessa hade torpets manbyggnad med källare och vedbod dragits ner och slagits i spillror. Det var ett ögonblicks verk – ett hemskt ögonblick, ty där neri i lerhavet sjöd det liksom i en kokande jättegryta. Intet kan motstå lervågens fruktansvärda makt. På söndagens morgon företedde den förut täcka dalgången en vederstygglig anblick efter den ström av slam och lera, som däri vällt fram. Bäcken var fördämd på en sträcka av en halv kilometer och mitt upp i det tjocka lertäcket som ingen kunde beträda syntes rester av torpbyggnaden och dess bohag – här en röd stuggavel med dess vita fönster, där en del sängkläder, rester av möbler och andra inventarier, plankor timmer av golv och väggar, etc. varjämte träd och buskar på sina ställen stack upp. Den till torpet hörande ladugården belägen cirka 30 meter från den nu försvunna manbyggnaden i riktning längre in till berget står oskadd kvar. Torparen och hans hustru har funnit hemstad hos en son som bor på något avstånd från olycksplatsen. Förödelsen togs igår i betraktande av bland andra bankdirektören H. Olsson, baningenjör Anton Larsson, kapten vid generalstabens järnvägskommunikationsavdelning E.O.B. Österlöf.

Ytterligare ras å samma plats torde icke vara otänkbara. Det ser nog hotande ut uppe vid de höga kanterna runt lergraven.

Förloppet av raset vid Saltkällan i lördags är icke olikt det som inträffade i Vaerdalen i Norge för några år sedan. Lyckligtvis förlöpte raset vid Saltkällan utan olyckshändelse men nog var det en stor tur att torparfolket på Utsikten som byggt sitt hus på lösan sand. Så lyckligt slapp den hotande faran. Den bohuslänska blåleran som fått så sorgligt namn om sig kan ställa till spektakel även annorstädes än utefter järnvägen – därpå är det nu inträffade raset ett vittnesbörd. Rättvisligen bör därför erkännas att våra järnvägsbyggare haft mer än vanligt stora svårigheter att övervinna här i Bohuslän. Huru än banan dragits mellan bergen torde man inte kunna undgå överraskningar av obehaglig art – därmed dock icke sagt att icke banan på ett och annat ställe påtagligen kunnat givas annan och fördelaktigare riktning än vad som skett. Raset under banbyggnaden vid Saltkällan år 1901 torde vara i minne hos de flesta. En terräng på ett par tunnland gled vid Saltkällans gård ut mot Saltkällefjordens innersta del. Massan drog med sig utom banvallen en landsväg och några mindre uthus tillhörande säteriet Saltkällan. Anledningen till det jordras var att belastningen av banvallen blivit för tung. Banan drogs emellertid, då det icke var möjligt att få den annan väg, fram över den allt annat än säkra terrängen och mycket dyrbara förstärkningsarbeten gjordes. Sedan banan trafikerats en tid av byggnadståg, skedde ett nytt jordskred på samma plats. Det föranledde byggandet av den stora järnvägsviadukten vid Saltkällan med en spännvidd av 48 meter mitt på ett större åkerfält genomstruket av en liten bäck vars normala dimensioner icke överskred ett vanligt dikes. I dessa dagar har man i denna banvall ånyo upptäckt sättningar. Den händelse som i lördags inträffade ger vid handen att man här har att göra med ett terrängområde där jordmånen synas vara av mer än vanligt egenartad beskaffenhet.

Äldre folk berättar att 1879 eller 1880 ett jordras av ungefär liknande art inträffade i Brodalen utan att dock förorsaka någon skada på byggnader.

Avskrivet från artikel i Bohusläningen daterad den 3 november 1909 av Håkan Grundberg