Lastbilen

När jag var fem år köpte pappa en lastbil, en Volvo, pris 2 500:-, för att köra mjölk från gårdarna på Dingleslätten till mejeriet i Dingle. Han började sin tur med att hämta på gårdarna hemmavid och fortsatte sedan till Röckin, Lie, Östeby, Folkesberg, Lågum och avslutade på Bärby. Det var mjölkkor på nästan alla gårdar på slätten på den tiden.

Mjölken transporterades i 40 – 50 liters mjölkflaskor som bönderna körde ut till sina mjölkbord. På varje flaska fanns ett nummer som visade vilken gård mjölken kom från. Det var ett tungt jobb att lyfta de fyllda flaskorna från mjölkbordet till lastbilens flak. Var det riktigt mycket mjölk fick han ställa flaskorna i två lager. När han hämtat från alla gårdarna körde han till mejeriet och lämnade av de fyllda flaskorna och fick med sig tomma i retur. Några flaskor var fyllda med skummjölk eller kärnmjölk. Den mjölken fick bönderna i retur och man gav den till kalvar och grisar. När bilen var lastad med tomflaskor och skummjölk körde han samma tur igen och lämnade av sin last. Turen tog ungefär tre timmar varje dag.  Det hände ofta att jag fick åka med pappa i lastbilen och det var roligt att få vara med på mejeriet och se när de tömde flaskorna. Det skramlade något förfärligt och jag undrar hur det gick med dem som jobbade där och deras hörsel, för det här var innan man hade uppfunnit hörselskadan. Jag kommer ihåg när vi hämtade mjölkflaskorna hos Mårten på Leråker och Mårtens pappa Robert bjöd mig på tabletter. När han stack fram tablettasken med Emser sa han: ”Här ska du få se på gnister, pöjk.” Vågade knappt stoppa in den i munnen och väntade på att få se gnistorna, men inte såg jag några gnistor. Jag tänker på det varenda gång jag ser en ask med Emser. 

Ibland när pappa körde ut tomflaskorna blev vi bjudna på kaffe på någon gård och jag kommer speciellt ihåg och det var hos Ammy och Einar på Bärby. Ammy var stor och pratglad och Einar var ganska tunn och fick prata när Ammy hämtade andan. Hur som helst blev vi bjudna på kaffe och jag fick en sockerdricka. En hel sockerdricka själv, kan ni tänka er. Ammy bjöd också på kakor och jag åt och drack sockerdricka. Jag drack upp hela drickan och åt säkert minst en av varje kaka. Efter vi tackat för oss var det dags att åka vidare och lämna resten av flaskorna innan vi kom hem. Jag kände hur drickan bara växte i magen men jag sa inget till pappa. Då kanske jag inte skulle få dricka fler sockerdrickor i mitt liv och sockerdricka tyckte jag, och tycker än idag, är väldigt gott. När vi lämnat de sista flaskorna hos Elma och Albert kunde jag inte hålla emot längre. Jag kräktes upp dricka och kakor i en enda röra rätt ut i hytten. Jag kommer inte ihåg vad pappa sa men han fick säkert städa ur hytten efter mig. Efter det fick jag inte dricka upp en hel flaska sockerdricka på en gång. Förutom mjölk körde pappa allt möjligt på sin lastbil. Det kunde vara säckar med spannmål, foder, hö, virke m.m. Dessutom hade han en djurtransport, eller ”kuböla” som någon kallade det eftersom korna ofta bölade när de stod i den. Kubölan stod på några bockar bak lagården och när pappa skulle köra djur backade han under, sänkte ner den på flaket och spände fast den med kättingar. Kommer ihåg att han ofta körde hästar och kanske inte så mycket kor. En stor kund som ville ha sina hästar transporterade var Berntsson i Bua, som ligger på Bokenäs. Han födde upp fjordhästar och som var berömda i hela Bohuslän.  En gång när jag åkte med hade vi varit i Hällevadsholm och lämnat något och det blev mörkt innan vi vände hemåt. När vi kom in i Dingle och var i höjd med ”Rosa huset” kom ett av lastbilens hjul rullande förbi oss! Innan pappa hade hunnit bromsa kom ett på andra sidan också! Ett av hjulen rullade i full fart ände ner till Volvo och det andra rullade emot en bil som stod parkerad längre ner. Pappa hade bytt däck några dagar tidigare och troligen hade man inte dragit åt hjulbultarna tillräckligt hårt. Vilken tur att ingen människa kom i vägen för hjulen. Vad jag kommer ihåg så fick pappa hjälp att sätta på hjulen igen. Han pratade med ägaren till den skadade bilen och vi körde hem. Någon polis tror jag inte var inblandad. Minns att mamma var väldigt orolig eftersom det blev sent innan vi kom hem och hon undrade vad som hänt. Det fanns ju inga mobiltelefoner på den tiden …  Eftersom vi inte hade någon annan bil än lastbilen var det den vi åkte med när vi skulle på kalas eller hälsa på någon. Pappa körde, jag satt i mitten och mamma bredvid. Värmen var inte så speciellt bra så vintertid var man rejält påpälsad. Vi hade en fårskinnsfäll som var som ett lapptäcke med massa olika färger som vi satt på.  En gång när pappa och jag hade varit och hälsat på faster Gunborg och farbror Knut på Färlev inträffade en händelse som kunde ha slutat illa. När vi åkte iväg i lastbilen gick helt plötsligt dörren upp och jag var på väg att ramla ur hytten. Som tur var fick pappa tag i mitt ben och kunde dra in mig igen. Så det slutade ju lyckligt. Pappa sålde lastbilen när jag var åtta år och köpte en grå Volvo Duett. Det blev vår första riktiga bil.

Åh vad stolt jag var.

Roger Stenström