Skillnad mellan versioner av "Historier från bygda 15-1"
Lennart (diskussion | bidrag) (Ny sida) |
Lennart (diskussion | bidrag) m (Bild infogad) |
||
(4 mellanliggande versioner av samma användare visas inte) | |||
Rad 1: | Rad 1: | ||
Historier från bygda (del 2) | Historier från bygda (del 2) | ||
Nu har vi kommit till andra avsnittet i vår lilla serie | '''Nu har vi kommit till andra avsnittet i vår lilla serie och det är dags att presentera ytterligare en ”profil” som många av oss har minnen av. Denna gång har jag, utöver egna upplevelser, konsulterat uppgifter i kyrkböcker och några sagesmän som jag dock låter förbli anonyma.''' | ||
och | == Skrothandlare Landin == | ||
[[Fil:Karl Henry Landin.jpg|miniatyr]] | |||
Han hette [[Landin|Karl Henry Landin]] och var född i Bondstorps församling i nuvarande Vaggeryds kommun, den 9 januari 1899. Pappan var soldaten Anders Johan Landin och mamman var Mathilda Magnusdottter. | |||
som | Folk flyttade mycket förr, precis som nu och Landins förehavanden i Småland är kanske inte så intressanta för oss. Men ett exempel på Landins något fabulerande berättarförmåga kan ges som exempel på smålandsperioden. Han sade ibland till folk: ”Jag är född i Smålands djupa skogar där jag spratt ur hålet och när jag var ett och ett halvt år drog min mamma ut mig i en och en halv meter snö” | ||
Det har varit svårt att få fram årtal beträffande hans flyttningar men han hamnade så småningom i Bohuslän, troligen i slutet av nittonhundratrettiotalet. Boplatsen blev Hålan vid Stora Dalen i Svarteborg. | |||
Han var vid tiden i Svarteborg gift med en värmländska som hette Linnea. Med henne fick han två döttrar, Astrid och Irene. Linnea som i bygden hölls för ”lite tossete” dog ganska ung i TBC och flickorna utplacerades på annat håll. | |||
som | När Landin blivit ensam träffade han en änka som hette Charlotta, boende på Vintern (förmodligen vid Dromolseröd) i Svarteborg. | ||
[[Landin]]<nowiki/>s ”yrke” var egentligen skrothandlare men det ryktas att han även livnärde sig på hembränning under svarteborgsperioden. | |||
Han | Karl och Charlotta flyttade senare till Munkedal. Han köpte ett hus av Eric W Matsson i Dingle som han byggde upp i Krokklev nära Hede skola. Förhållandet mellan Karl och Charlotta var tydligen inte särskilt gott. Charlotta tröttnade efter ett tag och flyttade ifrån Karl. Hon köpte då ett hus av Funkismodell i kvistrumsbacken som hade byggts av ”Viktor dikesgrävarn” På så sätt kunde hon bo nära Landin och ha viss kontroll över hans förehavanden. Det berättas att hon ibland besökte Landin för att skälla på honom för hans leverne. Landin var inte så glad åt den kontroll som hon utövade. Landin sade ibland till folk: ”Varför skulle jag gifta mig med den fula Charlotta när det finns så många vackra flickor som vill ha mig”. | ||
och var | Det går för övrigt många historier om Landins sätt att uttrycka sig och olika situationer han hamnade i. En gång fick han besök då han hade ett storkok i en gryta på spisen. Det luktade förfärligt och besökaren frågade vad det var. | ||
Då svarade Landin: ”den dumma ålajävelen simmade med huvudet över vattnet och nu ligger han i grytan”. Det var i själva verket en orm han kokade soppa på. Landin hade i några år en liten blå lastbil. När jag själv var en liten grabb brukade min familj campa på Saltkällan en vecka under några somrar. Då var det Landin som ställde upp och körde oss med pick och pack till sommarnöjet för att hämta oss en vecka senare. Den blå lastbilen var också inblandad i en incident med rättsliga följder. Det hände sig i mitten av nittonhundrafemtiotalet att Landin och Axel på Rosendal kom åkande i närheten av Hede skola. Bägge var påtagligt onyktra. Oturligt nog mötte de Axels bror, Kalle Jo som anmälde dem till Polisen. Bägge åkte fast och Landin förlorade körkortet samt hamnade på anstalten Lingatan. Hans uppgift där blev att hjälpa till i tvätten, vilket han trivdes med. Det var säkert ett bra tillfälle att komma hemifrån ett tag. Bilkörandet var dock slut för Landins del | |||
Att Landin hade vad vi idag skulle kalla ”social kompetens” råder inget tvivel om. Han tyckte om att träffa folk och berätta historier (med livlig fantasi). Han satt ofta på Gästis och drack pilsner men var också en känd profil på Rabbalshede marknad. Där satt han ofta vid skrothandlare Språngs ”ärtsoppetält” och spelade dragspel med tillhörande historieberättande. | |||
På senare år blev han ”lätt senil”. Han kom då ofta vandrande Stalevägen fram med sin klumpfot med en skara pojkar efter sig som ville driva gäck med honom. Han stod ibland vid Hede ladugård och pekade på folk med sin käpp och det var en del som var rädda för honom. | |||
Då han fick allt svårare att klara sig själv kom han så småningom till ålderdomshemmet Ekebacken. Där trivdes han inte och efter en rymning placerade han på Källshagens mentalsjukhus i Vänersborg. Där dog han den 23 november 1971 och han begravdes i Foss den 3 december. | |||
och | Något år senare förrättade Arvid Silverehn auktion vid hans gamla hus. Då fick jag komma in i huset och se hur han hade bott. Mina intryck av den miljön påminner något om tv-serien Albert och Herbert. | ||
En ”profil” hade lämnat oss med minnet av en tid då det fanns utrymme för udda personer i samhället. | |||
En ”profil” hade lämnat oss med minnet av en tid då det | |||
fanns utrymme för udda personer i samhället. | |||
Text och bild: [[Björn Jacobson]] | Text och bild: [[Björn Jacobson]] |
Nuvarande version från 22 oktober 2022 kl. 16.57
Historier från bygda (del 2)
Nu har vi kommit till andra avsnittet i vår lilla serie och det är dags att presentera ytterligare en ”profil” som många av oss har minnen av. Denna gång har jag, utöver egna upplevelser, konsulterat uppgifter i kyrkböcker och några sagesmän som jag dock låter förbli anonyma.
Skrothandlare Landin[redigera | redigera wikitext]
Han hette Karl Henry Landin och var född i Bondstorps församling i nuvarande Vaggeryds kommun, den 9 januari 1899. Pappan var soldaten Anders Johan Landin och mamman var Mathilda Magnusdottter.
Folk flyttade mycket förr, precis som nu och Landins förehavanden i Småland är kanske inte så intressanta för oss. Men ett exempel på Landins något fabulerande berättarförmåga kan ges som exempel på smålandsperioden. Han sade ibland till folk: ”Jag är född i Smålands djupa skogar där jag spratt ur hålet och när jag var ett och ett halvt år drog min mamma ut mig i en och en halv meter snö”
Det har varit svårt att få fram årtal beträffande hans flyttningar men han hamnade så småningom i Bohuslän, troligen i slutet av nittonhundratrettiotalet. Boplatsen blev Hålan vid Stora Dalen i Svarteborg.
Han var vid tiden i Svarteborg gift med en värmländska som hette Linnea. Med henne fick han två döttrar, Astrid och Irene. Linnea som i bygden hölls för ”lite tossete” dog ganska ung i TBC och flickorna utplacerades på annat håll.
När Landin blivit ensam träffade han en änka som hette Charlotta, boende på Vintern (förmodligen vid Dromolseröd) i Svarteborg.
Landins ”yrke” var egentligen skrothandlare men det ryktas att han även livnärde sig på hembränning under svarteborgsperioden.
Karl och Charlotta flyttade senare till Munkedal. Han köpte ett hus av Eric W Matsson i Dingle som han byggde upp i Krokklev nära Hede skola. Förhållandet mellan Karl och Charlotta var tydligen inte särskilt gott. Charlotta tröttnade efter ett tag och flyttade ifrån Karl. Hon köpte då ett hus av Funkismodell i kvistrumsbacken som hade byggts av ”Viktor dikesgrävarn” På så sätt kunde hon bo nära Landin och ha viss kontroll över hans förehavanden. Det berättas att hon ibland besökte Landin för att skälla på honom för hans leverne. Landin var inte så glad åt den kontroll som hon utövade. Landin sade ibland till folk: ”Varför skulle jag gifta mig med den fula Charlotta när det finns så många vackra flickor som vill ha mig”.
Det går för övrigt många historier om Landins sätt att uttrycka sig och olika situationer han hamnade i. En gång fick han besök då han hade ett storkok i en gryta på spisen. Det luktade förfärligt och besökaren frågade vad det var.
Då svarade Landin: ”den dumma ålajävelen simmade med huvudet över vattnet och nu ligger han i grytan”. Det var i själva verket en orm han kokade soppa på. Landin hade i några år en liten blå lastbil. När jag själv var en liten grabb brukade min familj campa på Saltkällan en vecka under några somrar. Då var det Landin som ställde upp och körde oss med pick och pack till sommarnöjet för att hämta oss en vecka senare. Den blå lastbilen var också inblandad i en incident med rättsliga följder. Det hände sig i mitten av nittonhundrafemtiotalet att Landin och Axel på Rosendal kom åkande i närheten av Hede skola. Bägge var påtagligt onyktra. Oturligt nog mötte de Axels bror, Kalle Jo som anmälde dem till Polisen. Bägge åkte fast och Landin förlorade körkortet samt hamnade på anstalten Lingatan. Hans uppgift där blev att hjälpa till i tvätten, vilket han trivdes med. Det var säkert ett bra tillfälle att komma hemifrån ett tag. Bilkörandet var dock slut för Landins del
Att Landin hade vad vi idag skulle kalla ”social kompetens” råder inget tvivel om. Han tyckte om att träffa folk och berätta historier (med livlig fantasi). Han satt ofta på Gästis och drack pilsner men var också en känd profil på Rabbalshede marknad. Där satt han ofta vid skrothandlare Språngs ”ärtsoppetält” och spelade dragspel med tillhörande historieberättande.
På senare år blev han ”lätt senil”. Han kom då ofta vandrande Stalevägen fram med sin klumpfot med en skara pojkar efter sig som ville driva gäck med honom. Han stod ibland vid Hede ladugård och pekade på folk med sin käpp och det var en del som var rädda för honom.
Då han fick allt svårare att klara sig själv kom han så småningom till ålderdomshemmet Ekebacken. Där trivdes han inte och efter en rymning placerade han på Källshagens mentalsjukhus i Vänersborg. Där dog han den 23 november 1971 och han begravdes i Foss den 3 december.
Något år senare förrättade Arvid Silverehn auktion vid hans gamla hus. Då fick jag komma in i huset och se hur han hade bott. Mina intryck av den miljön påminner något om tv-serien Albert och Herbert.
En ”profil” hade lämnat oss med minnet av en tid då det fanns utrymme för udda personer i samhället.
Text och bild: Björn Jacobson