Minnen av andra världskriget

Minnen av andra världskriget Nedtecknat i augusti 2021 av Inger Ringström

Jag var åtta år, gick i småskolan i Hunnebostrand. Det var i november 1939. Det hördes ett olycksbådande ljud. Fröken och vi barn blev väldigt rädda. Vi visste ju inte vad som hände. Det var en mina som hade sprängts vid Väderöarna. Med tiden så vande vi oss vid sådana. Den nionde april 1940 blev far inkallad. Det kom besked sent på dagen, och han skulle åka med första bussen morgonen därpå. Han fick order om att ha varma kläder och kängor. Det fanns inte uniformer för alla. Affärerna som sålde dessa varor hade öppet sent på kvällen. Detta var början på fars militärtid, som varade tills november 1944. Under den tiden var han hemma, kanske en vecka, eller fjorton dagar. Så kom det ny order. Mor hade som uppgift att varje kväll gå omkring i grannskapet och kontrollera att det var mörklagt. Det var två gamla tanter som inte brydde sig om det. Mor fick gå dit och ordna (hjälpa dem mörklägga) för dem. Vi klarade oss bra med ransontilldelningen, men det var värre för många andra. En grannfamilj, far och två söner var stenhuggare och de behövde matsäck till jobbet. De blev inte inkallade, för det var stora beställningar av huggen sten till Tyskland. Jag måste berätta något om den familjen. De var med i brandkåren, men det fanns inte utrymme för brand- och skyddsmaterial vid stationen. Om larmet gick, sprang tant Tora med tre hjälmar, tre par stövlar och tre yxor till stationen där de träffades. Annadag pingst 1941 var det ett tyskt lasarettsfartyg som ville in i hamnen, men det blev avvisat. När det kom ut vid tremilsgränsen, blev det torpederat. Bakom huset vi ägde var det ett berg ut mot havet. Varje kväll kom grannarna. Vi gick, tillsammans, upp för att titta ut mot sjön. Det var bättre att se än bara höra, tyckte alla. Mamma hade hamstrat orostat kaffe som vi hade i en femliters flaska. När hon rostade bönor i en panna på spisen så kändes lukten av rostat kaffe på röken från skorstenen. Då kom alla tanterna som ett skott. I november 1944 blev far befriad (hemförlovad) från det militära. Han återtog sitt gamla jobb som elektriker. Men i mars 1945 bestämde han sig för att överta föräldragården. Men ryktet gick att han var en duktig montör, så han fortsatte med elektrikerarbetet och arrenderade ut jorden. 1951 gifte Lars-Erik och jag oss och övertog arrendet. 1959 köpte vi gården. Den hade då varit i min släkt sedan 1633. Jag var åttonde generationen.

Renskrivet 2021-08-27 av Håkan Grundberg